Aftonbladets krönikör Terri Herrera Eriksson har skrivit ännu ett bidrag till kiss- och bajsgenren Nedpissad och nedspydd på fem minuter!. När det gäller kvinnor som skriver om barn och föräldraskap har det under en tid varit de med flest spyor på pappret som har vunnit. Linda Skugge kan sägas vara den författare som inledde trenden med att sätta verkligheten med barn under lupp. Skugge har fått många efterföljare och vi som läsare tycks aldrig få nog av identifikation. För det är så att ha små barn! Det är att stå och skölja upp bajsiga kalsonger och att torka spyor från väggarna. Det är rörigt kaos som ger mycket eftersom det är kärlek inblandat. Det är sömnbrist så att man blir galen och det är små grönsaksvägrare som helst vill leva på korv. Det tål ändå att fundera vidare på. Varför är vi mammor så upptagna med detta?
Först och främst handlar det säkerligen om att göra upp med en idealbild av moderskapet. Vi överöses av skildringar om hur det egentligen är att ha barn. Och på något vis är vi ense om att det skall vara jobbigt. Jag var inne på spåret i lördags. Män som skriver om barn kan kosta på sig att vara könslosamma utan att för den sakens skull bli anklagad för schabloner och att fara med falsk marknadsföring om hur det är att leva med barn. Om en mamma skulle skriva en bok om hur fantastisk livet med barn är, skulle hon förmodligen avfärdas som förutsägbar och reaktionär. Tänk på alla reaktioner som blev när Charlotte Perrelli hann duscha med sin bebis. Vänta du bara! Snart kommer spyorna!
Varför är vi så upptagna med kroppen? En nybliven pappa kan fortfarande säga “det var inte så äckligt att byta blöjor som jag trodde” och sedan bli applåderad för hur bra han byter blöjor. En mamma som har blöjskräck finns nästan inte. Enkel biljett in i kiss- och bajsträsket utan återvändo. Den typiska kvinnan har ett tämligen komplicerat förhållande till sin egen kropp. Mycket bidrar till tanken att bli satt under lupp och kvinnor har alltid haft en tämligen hyschig inställning till kroppsfunktioner. Betänk den stora populärkulturella referensen Sex in the City. Där gjordes det till ett stort problem när Carrie fes inför sin pojkvän och när hon sedan bajsade på hans toalett var sagan nästa till ända. “Du vet det är den tiden i månaden” säger vi istället för att säga att vi har mens och blöder som grisar. Om man frågar en kvinna vad hon väger blir svaret oftast svävande. “Tja du vet, det är typ 65, på morgonen för då väger man lite mindre.”
När det gäller våra barn har vi dock inga hämningar. Här frossar vi istället i kroppen och dess funktioner. Det är vikt och längd så att det står härliga till, det är bajsanalys och kräksfrekvens. Blir vi fullständigt överrumplade av all denna kroppslighet som står till så stor kontrast till de vi var innan barnen? Är vi vana att kunna kontrollera allt och sedan möts vi av all denna oförutsägbarhet? Jag har inget svar. Jag skriver ibland själv in mig i genren känner jag. Det är väl värt att fundera på dock!
Till alla kiss- och bajsmammor – en t-shirt från Kiss och Bajs!