Tänker på: Att konsumera vintage

Jag rensar. Hösten innebär att blickarna riktas inåt igen. Helt plötsligt ser jag saker som ögat inte stannat på när blicken varit riktad mot utelivet. Det plockas – behålla eller inte – och lådorna packas för att skänkas vid nästa loppisbesök. Det blir tydligt att jag är en del av ett kretslopp av ting. När jag står där med sakerna blir jag minimalist för en stund, men jag vet ju att det lyckas jag aldrig vara speciellt länge. En tom yta fylls snart av mina högar och stilleben av olika slag. Jag är helt enkelt en maximalist som tycker om att omge mig med vackra saker. Man kan säga att detta drag hos mig har blommat ut med mitt intresse för vintage. Jag funderar över det där ibland. Om att byta ut ett konsumtionsmönster mot ett annat. För jag konsumerar ju fortfarande i allra högsta grad, även om det nu mest är redan brukat. Det är onekligen mer hållbart och betydligt billigare att köpa sådant som redan finns, men innan jag själv utvecklade vintage som ett intresse vet jag att jag funderade mycket över att den här typen av shopping friskrevs lite när det gällde överkonsumtion. Kan man vara maximalist och tala om behov? Det är svårt. Behovet av saker i sig är mycket begränsat – jag skulle kunna överleva utan mycket av det jag omger mig med – men själen och kreativiteten får även näring i detta spår för min del. Emma på Emmas Samling funderar också i liknande tankebanor här. När äger sakerna mig istället för tvärtom?

Jag funderar mycket på hur vintagespåret har förändrat min konsumtion och mitt sätt att se på saker.

    • Jag har blivit mer av en sakrelativist. Rotationen på prylar på ställen som jag bevistar gör att det alltid finns något nytt att titta på. Det får en att fundera på ens förhållande till ting och hur viktigt det egentligen är att äga en speciell sak. Jag har tidigare talat mig varm för att omge sig med ett fåtal utvalda ting som verkligen skänker glädje – så tänker jag fortfarande – men nu märker jag att saker är mer föränderliga och deltagare i ett kretslopp av ting.
    • Intresset för loppis gör att jag har renodlat den kvalitetslinje som jag även haft tidigare när det gäller andra inköp. Antingen investerar man i något för livet, annars köper man något billigt på loppis som i grunden är mer utbytbart. Spontanshoppingen sker uteslutande vintage för min del. Där kan jag testa en stil, en färg och vara mer experimentell. Sådana inköp av nya saker förekommer i princip inte längre. Om jag köper nytt har jag tänkt länge. Tålamodet har sträckts ut ytterligare, istället för att tillfredsställa tillfälliga nycker med nytt.
    • Jag har blivit ännu mer kvalitétssnobb och det är lättare att vara det vintage. Det finns så otroligt mycket fina genuina saker – handblåst glas, tenn, linnetyger, keramik – sådant som nytillverkat kostar stora summor. Man får helt enkelt betydligt mer för pengarna second hand. Efter hand har jag blivit mycket mer kräsen även vintage. Lärdomen är att det finns en uppsjö av vackra prylar här i världen. Jag behöver inte äga dem alla. Och med tiden blir sakerna att rensa ut färre och färre, eftersom inköpen blir mer och mer övertänkta.
    • Jag tycker att det i grunden känns sunt med att överskottet från sakernas försäljning går till att göra gott. Jag har följt ett antal trådar på Instagram nyligen om att människor tycker att välgörenhetsaffärerna har blivit alldeles för dyra. I grunden är det ju bra att de kan sätta upp sakerna och ändå få köpare till dem, eftersom det ger mer pengar till den sociala verksamheten. Jag kan i och för sig hålla med om att det finns en risk med detta, då intresset riskerar att minska på sikt. En balansgång på många sätt.
    • Jag tycker fortfarande att det är så roligt att gå på rundor. Det har blivit ett intresse och jag har lärt mig så mycket på vägen. Vanliga affärer har svårt att konkurrera med det oförutsägbara med vintage. Konsumtion har blivit mycket mer av upplevelse för mig och det kräver sin kontext för att få mig lockad. Det räcker inte att bara ha hyllor efter hyllor med de rätta prylarna. Man måste göra något mer med ett helhetskoncept för att få mig att bli intresserad och inspirerad.
    • Behovet då? Är vintage endast ännu ett spår i konsumtionens ekorrhjul? Uppmuntrar jag bara till mer och mer när jag bloggar eller instagrammar mina senaste loppisfynd? Är det rimligt att köpa saker efter att ha lämnat in ett antal påsar innan man går in i lokalen? Jag tycks svara ja här – även om det naturligtvis är nyttigt att ta sig en tankeställare över sakernas liv i ens hem.

Jag kanske skall ta ett varv till i skåpen?! Får du några tankar?

signature

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *