Smycken

I vanlig ordning lyssnade jag på podden Billgren Wood i går med tema smycken. Jag blev inspirerad att plocka lite med mina och få lite vår – ja till och med sommarkänslor i takt med att solen äntligen är tillbaka här hos mig. Jag är ingen stor smyckesmänniska märker jag när jag lyssnar på de som andas sådant. Till stora bemärkelsedagar har jag mest önskat mig interiörting och andra accessoarer som väskor. Hur har ni det? Är ni mycket för smycken? Under en period bar jag många armband – nu har jag hittat tillbaka till halsbanden igen.

Och jag har länge talat mig varm för broschens återkomst här på bloggen, vilket även Billgren Wood spanar om. Med tanke på mitt nautiska tema i favoritsmycken ovan borde väl den här tång-broschen som jag varit nära att använda presentmynt länge till, vara ett säkert kort. Bukowskis.

Mitt riktiga sommarhalsband är snäckorna från By Malene Birger som jag köpte 2014. Jag har burit det otaliga gånger och har mycket fint förknippat med det. För så är det med smycken. De laddas med känslor och bara att plocka lite med halsbandet gör att jag befinner mig mitt i sommarkänslan. Vintervecken på sidenet behöver hängas ut och rottingväskan skvallrar om en tid som kommer trots att snön fortfarande ligger kvar.

Mina vigselringar är såklart de smycken som jag använder mest. Jag har två guldringar och en alliansring i vitt och rött guld med stenar i som jag bär mellan de andra. Tre anekdoter om de här ringarna då. Det var jag som friade när min man fyllde trettio år. Ringarna köpte vi senare. Vi förlovade oss samma år dagen innan julafton, vilken är en av mina favoritdagar. På den tiden var jag lite mer dramatisk och tyckte om symbolik kring ting. Jag tyckte därför att vi inte skulle utbyta ringar i lägenheten, utan finna en fin plats utanför hemmet där vi skulle kunna återvända och säga att där förlovade vi oss. Det hela slutade med att vi stod framför Domkyrkan och min blivande make tappar min ring i snön. Panik och inte riktigt den känslan jag hade tänkt ut till situationen innan… Men han hittade den och jag fick på den på fingret. När barnen var små kunde jag inte hitta mina ringar en morgon. Då visade det sig att sonen hade tagit med sig dem i fickan till förskolan. Drama. Men än sitter de på mitt finger. Tro, hopp, kärlek som det står i alliansringen.

På tal om broscher och klassiker. Daisy har jag önskat mig i många långa är. Kanske är det tid för den någon kommande högtidsdag?

Tidningsuppslaget är från Gods och Gårdar 1/18 och från en fin artikel om vintagesmycken. Jag har inte börjat titta så mycket bakom disk på loppisarna, men nog ser man allt som ligger där och glittrar. Tänker att man behöver kunskap och förmodligen ett förstoringsglas om man skall ge sig in i den skattjakten. Men visst är det vackert med äldre smycken som redan bär på sin historia. Kanske nästa steg i vintagelivet?

Sol! Sol! Sol!

signature

5 comments

  1. Jag har nog alltid sett mig själv som oglamorös och mer pojkflicka och då känt mig utklädd i smycken, men på senare år har något hänt, min farmors vigselring sitter nu på mitt finger dagligen, i affärerna ser jag saker jag aldrig förr noterat… Inte utan att man blir lite sugen att omvärdera sig själv 🙂

    1. Härligt att du använder den ringen med historia! Det blir så där ibland mellan varven – och det är spännande att se vad livet liksom har i beredskap till en. Inser att det också har en praktisk dimension – halsband var liksom uteslutet med små barn som drog i grejer – nu drar de alltför sällan i något på mig :).

  2. Inredning, trädgård och böcker har alltid gått före smycken för mig men av någon outgrundlig anledning har jag på senare år börjat intressera mig mer och mer för smycken. Gillar stilrena och enkla. Efva Attlings smycken tycker jag mycket om.

    Och som alltid, vackra bilder och inspirerande text hos dig!♡

    Kram Cathrine

    1. Det är precis samma här! Jag har önskat mig annat än att bygga upp en smyckesgarderob. Nu tänker jag lite nostalgiskt tillbaka på den där ballerinan som spelade för mig när jag var liten och öppnade mitt smyckesskrin. Man kanske skulle tillbaka lite till den känslan?! Fina är de Attlings smycken! Tack snälla! Kram W

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *