I spåren av Skagenmålarna

Jodå, jag hamnade framför Hip Hip Hurra! om Skagenmålarna som jag skrev om i måndags. Kjell Gredes film från 1987 ligger på SVT någon dag till. Det var sannerligen ingen lättsmält historia att ta sig an en trött måndagskväll i oktober, men den är hisnande vacker stundtals och väcker många tankar om konst, liv och plats på jorden. Jag blir inspirerad till att följa några spår dit tankarna ledde efter att ha sett den.

Sommaraften på Skagen Sønderstrand P S Krøyer 1893

Det här måste vara ett av de mest kända och spridda skandinaviska konstverken. Det där speciella Skagenljuset som det talas så mycket om tillsammans med de fagra damerna (Anna Ancher och Marie Krøyer) i sina skira sommarklänningar. När jag såg filmen som delvis iscensätter vissa av de här motiven kom frågan kring hur det skall bli möjligt att se på den som konst igen efter att den har blivit så utnött för ögat. Förstår ni vad jag menar? Vissa bilder, saker eller företeelser blir så “belastade” med så många blickar, att ögat slutar att förundras över dem, utan istället sorterar in dem som kitch, ointressant eller för banalt. Det här är kanske inte det första motiv man sätter upp på väggen numera om man skall ha en konstaffisch – annorlunda var det tidigt nittotal. Hur många böcker såldes om Skagenmålarna då? Och hur länge kommer det att ta innan det här uttrycket får en ordentlig renässans? Intressant att tänka kring tycker jag.

I filmen möter ett antal personer som fanns på riktigt i Skagen under sent 1800-tal i den konstnärskoloni som växte fram då. Jag tycker om att fördjupa mig och här väcktes intresset för flera karaktärer – inte minst de kvinnliga konstnärerna Anna Ancher och så hon som lade penseln på hyllan när hon gifte sig med den store Peder Severin – Marie Krøyer. Jag har inte sett Bille August film, men reserverade genast den biografi som den filmen bygger på – Anastassia Arnolds Balladen om Marie Krøyer.

Om längtan väcks till att åka till Skagen? Ja! Jag har aldrig varit där, men skulle gärna möta ljuset – kanske inte minst nu off season då de stora turistskarorna dragit bort. Jag får alltid en längtan till havet på hösten. Det är något helt annat med stämningen då än på sommarsemestern. I Skagen finns ett stort museum och så kan man besöka Anna och Michael Anchers hem. Kristin på Krickelin var där 2016 och jag har sparat en del bilder därifrån för de är så vackra och inspirerande.

Solskin i den blå stue Anna Ancher 1891

Ljuset är framträdande på olika sätt i Skagenmålarnas konst. I Anchers bild är motivet med hennes dotter Helga underordnat ljusspelet på väggen. I filmen finns en förvirrad kvinna som går runt och delar med sig av sina sanningar till de som vill och inte vill höra. När hon ser en yngre konstnär måla på stranden säger kritiskt vid en betraktelse av tavlan: Søren Krøyer säger att det är lika mycket färg i skuggorna som i ljuset. Det där är alldeles svart… Så intressant att söka gestalta skuggorna och ge dem liv. Nu när mörkret sänker sig över oss blir ljuset en åtråvärd bristvara. Och utan ljus inga skuggor. Inspirerande att skildra det på olika sätt.

Tillbaka till den där Krøyerska sommaridyllen då på den första tavlan. Det anrika Helenekilde Badehotell ligger långt från Skagen, men det är lite samma havsvyer och känslan av den eviga sommaren som möter en på alla bilder på sociala media härifrån. Det ser så vackert ut och det är något med denna estetik som ligger djupt inne i folksjälen. Frågan är om det blir samma känsla som i filmen om solen försvinner? Målarna söker förgäves ljuset och försöker hålla demonerna borta medan regnet fortsätter att ösa ned…

Danska mysserien Badehotellet är sannerligen ljusår från konstnärligheten i  Hip Hip Hurra, men det är åter det där med den eviga sommaren i många av Skagen-tavlorna som leder mina tankar hit. Den här miljön är så vacker helt enkelt! Dit förde mig tanken denna gång. I spåren av Skagenmålarna.

♡