Category Archives: Inspiration

Lördagsgodis: Starka färger på Svenskt Tenn

Jag har en tummad broschyr – se den på mitt instagram – som kom som bilaga till Sköna Hem 1994. Avsändaren var Svenskt Tenn och det var inredaren Anika Reuterswärd som stod bakom miljöerna i den. Då var jag tjugotvå år och mitt inredningsintresse tog fart på allvar. Svenskt Tenn blev snabbt en vallfardsplats när jag besökte Stockholm. Reuterswärd inredde klassiskt och med fingertoppskänsla, men var ändå förankrad i samtiden med starka färger på väggarna. Här är det mycket rött och framförallt gult – inte minst i en matsalsmiljö. Jag har bläddrat otaliga gånger i denna tjugosidiga broschyr och inser att den mycket har format mitt öga. Det är dock möjligen först nu som jag åter är redo för de starka signalfärgerna igen. Och tiden har även kommit ikapp på Strandvägen. När den nya utställningen 85, som hyllar det faktum att det var så många år sedan Josef Frank kom till Sverige, är väggarna målade gula igen.

Konsten känns mer klassiskt måleri med traditionella ramar – på sitt sätt också ett tag sedan man såg på detta sätt.

Och det är en likadan pläd som draperas nu som på min kära broschyrs framsida – Lena Rewells lyxmohair.

Rött och gult kittlar inredningsnerven igen, framförallt för att färgerna vi har omgett oss med länge har varit så softade och varit mellankulörer. Starka signalfärger – vi har sett blått ett tag – känns åter som något att räkna med och inspireras av. Ögongodis och lite syrligt utmanande i skålen.

signature

Lördagsgodis: Innergård i Malmö

Veckans lördagsgodis hittar vi på en innergård i Malmö till salu hos Bolaget. Jag hyser en aldrig sinande kärlek till just innergårdar. Det är något alldeles speciellt med det kringbyggda och att sitta omgärdad av väggar ute. När det kombineras med kullerstenar, klätterväxter och en vacker fasad är det nästan oslagbart. Och här är det så vackert!

Den putsade fasaden är rosa och detaljerna är målade i en mörk petroleumfärg. Djärvt på sitt sätt och på dessa skymningsbilder ger de ett mjukt ljus till den upplysta innergården.

Jag faller för stylingen här och att man skapat ett sammanhang som gör att drömmar börjar vävas om att själv sitta vid det där bordet och äta middag vid de fladdrande ljuslågorna. Än finns det tid till uteliv. Bilderna är från objekt till salu hos Bolaget.

signature

Gamla kassan i Landskrona

Joakim Bengtsson, känd profil från bland annat Antikrundan, säljer nu sitt hem i Landskrona. Gamla kassan är inte vilket hus som helst, utan ett stort residens som byggdes 1754 och som i dag består av fyra lägenheter med bland annat källarvalv för större sällskap och ett gammalt bageri. Hemmet har varit med i flera magasin över åren och har varje år huserat en julmarknad. Jag kom in i denna stämning med flera årgångar av Gods & Gårdar som jag fann på loppis och som har varit helgläsning ute i växthuset. Tanken flyger fritt kring bilderna på huset och hur det skulle vara att bo där historien bokstavligen sitter i väggarna. Innergården! Jag och innergårdar har ett livslångt kärleksförhållande. Det här får väl anses vara Crème de la Crème i genren. Den patinerade fasaden i den lejongula färgen möter de grå detaljerna och de lindblomsgröna trädgårdsmöblerna på kullerstenarna. Även om få av oss har de förutsättningarna så kan man ta med sig färgsättning och detaljer till ett annat sammanhang.

Magnifika siktdjup och kryssvalv i entrén.

Hemtrevligt kök med höga skåp och rutmålat golv. Här bor en samlare av rang och det är ingen tillfällighet att det i ett av rummen ligger en kudde med texten “Less is Boring”.

Vilken salong skall vi dricka Afternoon Tea i dag? Måhända den gula?! Klassisk textiltät inredning med stoppade möbler, hissgardiner och porträttsamling på väggarna. Jag är så svag för biblioteksstegar. Det ser alldeles oemotståndligt ut med alla böcker på hög.

I gårdshusets lägenhet är det mer sparsmakat med vitt mot Morris klassiska pilblad.

Härligt att drömma sig bort en stund inte sant?! Bilder från Residence Fastighetsmäkleri.

signature

Smycken

I vanlig ordning lyssnade jag på podden Billgren Wood i går med tema smycken. Jag blev inspirerad att plocka lite med mina och få lite vår – ja till och med sommarkänslor i takt med att solen äntligen är tillbaka här hos mig. Jag är ingen stor smyckesmänniska märker jag när jag lyssnar på de som andas sådant. Till stora bemärkelsedagar har jag mest önskat mig interiörting och andra accessoarer som väskor. Hur har ni det? Är ni mycket för smycken? Under en period bar jag många armband – nu har jag hittat tillbaka till halsbanden igen.

Och jag har länge talat mig varm för broschens återkomst här på bloggen, vilket även Billgren Wood spanar om. Med tanke på mitt nautiska tema i favoritsmycken ovan borde väl den här tång-broschen som jag varit nära att använda presentmynt länge till, vara ett säkert kort. Bukowskis.

Mitt riktiga sommarhalsband är snäckorna från By Malene Birger som jag köpte 2014. Jag har burit det otaliga gånger och har mycket fint förknippat med det. För så är det med smycken. De laddas med känslor och bara att plocka lite med halsbandet gör att jag befinner mig mitt i sommarkänslan. Vintervecken på sidenet behöver hängas ut och rottingväskan skvallrar om en tid som kommer trots att snön fortfarande ligger kvar.

Mina vigselringar är såklart de smycken som jag använder mest. Jag har två guldringar och en alliansring i vitt och rött guld med stenar i som jag bär mellan de andra. Tre anekdoter om de här ringarna då. Det var jag som friade när min man fyllde trettio år. Ringarna köpte vi senare. Vi förlovade oss samma år dagen innan julafton, vilken är en av mina favoritdagar. På den tiden var jag lite mer dramatisk och tyckte om symbolik kring ting. Jag tyckte därför att vi inte skulle utbyta ringar i lägenheten, utan finna en fin plats utanför hemmet där vi skulle kunna återvända och säga att där förlovade vi oss. Det hela slutade med att vi stod framför Domkyrkan och min blivande make tappar min ring i snön. Panik och inte riktigt den känslan jag hade tänkt ut till situationen innan… Men han hittade den och jag fick på den på fingret. När barnen var små kunde jag inte hitta mina ringar en morgon. Då visade det sig att sonen hade tagit med sig dem i fickan till förskolan. Drama. Men än sitter de på mitt finger. Tro, hopp, kärlek som det står i alliansringen.

På tal om broscher och klassiker. Daisy har jag önskat mig i många långa är. Kanske är det tid för den någon kommande högtidsdag?

Tidningsuppslaget är från Gods och Gårdar 1/18 och från en fin artikel om vintagesmycken. Jag har inte börjat titta så mycket bakom disk på loppisarna, men nog ser man allt som ligger där och glittrar. Tänker att man behöver kunskap och förmodligen ett förstoringsglas om man skall ge sig in i den skattjakten. Men visst är det vackert med äldre smycken som redan bär på sin historia. Kanske nästa steg i vintagelivet?

Sol! Sol! Sol!

signature

White monday, amaryllis benfica och pinjekottar

Det är väl inte mer än rätt att de där amaryllisknopparna från i torsdags får glänsa även i utslaget skick. En sammetsröd primadonna som lyser upp varje rum som hon ställs i. Förra året gjorde jag bombastiska amaryllisbuketter, men i år har jag hittills bara haft dem så här som solitärer.

Mobilen plingar oftare än vanligt denna måndag med Black Friday-erbjudanden. Traditionellt är det dagen efter Thanksgivning i USA som är den svarta fredagen. I år verkar handeln ha gjort det hela till en veckolång händelse med en strid ström av erbjudanden. Jag är inte den som säger nej till rabatter – långt därifrån. Det är ett gyllene tillfälle att skaffa något som man ändå skulle ha köpt till ett bättre pris. Däremot är hela företeelsen en fest i konsumtion och det kan man förstås ha tankar kring. Jag läste i morse hos Husligheter om White Monday. Det är ett initiativ av Repamera som fokuserar på att “främja företag som arbetar efter en cirkulär modell där återvinning och minskad nyproduktion prioriteras”. I tider när vi talar om mer och mer om hållbarhet skadar det aldrig att ta sig en funderare kring konsumtionsmönster.

Då passar det lite extra bra att påminna om att se om sitt hus och att ta vara på det man har. Våra stolar i ek som vi köpte hos R.O.O.M för snart tjugo år sedan har, efter att ha fått sin beskärda del av barn som väger på stolen, börjat bli lite rangliga och slitna. Därför blev jag glad när det visade sig att det gick utmärkt att reparera dem. En händig far fixade. Nu skall jag olja in dem i sommar och sedan håller de förhoppningsvis i tjugo år till.

På tal om bästa loppisfyndetden här klassikern blev min för en stuntsumma i somras. Nu har jag fyllt upp den med en säsongsfavorit – pinjekottar. Jag är förtjust i doften och blir lika livrädd varendaste år när en kotte börjar spricka. Naturligt pynt som jag tycker om – och i växthuset har jag äldre kottar som jag dekorerar med därute.

Med hopp om en fin start på veckan!

signature

Nyttig saffranskaka, for the love of tea och den första hyacinten

I helgen kickade den in med full kraft – min kära Adventsförväntan. Det börjar alltid med blommor för mig. Sedan kommer smakerna. Till söndagsfikat blev det därför en saffranskaka. Jag har haft med den förut, men bloggen som jag fann receptet på verkar nedsläckt så jag tar det i repris. Det är tydligen kladdkakans dag i morgon, så då passar den lite extra bra. Och jag lovar – den här kakan får hög sötma av dadlarna och blir så där mjuk och saftig som man gärna vill ha.

SAFFRANSKAKA

Sätt ugnen på 175 grader. Fodra en liten form (ca 20 cm) med bakplåtspapper. Ta lite kokosolja på kanten. Mixa samman 3 ägg och 15 dadlar i en matberedare. Ta i 3 dl mandelmjöl, 0,5 dl vatten, 2 msk kokosolja, 0,5 tsk vaniljpulver, 1 tsk bakpulver och 1 paket saffran. Mixa samman till en jämn smet. Häll i formen. Grädda mitt i ugnen cirka tjugo minuter (prova dig fram här – i vanlig ordning varierar tiden lite beroende på ugn och form). Pudra över kokos. Servera med lite lättvispad grädde.

Snart hoppas jag att snittamaryllisarna kommer på bred front. Det är något alldeles extra med de första – gärna i någon aprikos eller rosa ton. Här hemma ståtar säsongens första hyacinter, tillsammans med lite grönt från skogen.  Tehuset Java fyller 85 år och skickade i samband med det ut några gåvor, bland annat den fina jubileumsburken. Blandningen smakades av i går och jag tyckte om den. Och se så fint burken pryder sin plats i köket. Är man förpacknings- och tenörd så är man.

Med hopp om en fin start på veckan!

signature

We decor life: Inspiration till bords

Då är vi igång med We decor life. Jag har alltid lockats av det omedelbara i att arbeta med projekt i sociala media. En god idés förverkligande är inte längre bort än några tangentslag. Därmed inte sagt att jag inte har respekt för vad det krävs för att hålla liv i något som flammar upp. Det är något annat och kräver uthållighet, engagemang och livskraft framåt. Stort tack till er som redan så här första veckan gett förtroende med era bilder till taggen #wedecorlife på Instagram och till er som valt att deltaga med era bloggar. Jag hoppas att kunna erbjuda ett sammanhang som kommer ge inspiration och lust till gemensam kreativitet och genom det även ge mer till er som läser här.

Till bords

Denna vecka fastnade jag lite extra för den vackra dukningen som Karin på Vackert Naturligt bjuder oss på. Förutom den estetiska dimensionen tycker jag att man fick sig många bra tips till livs genom bidraget, påmindes om vackra svenska klassiker och hur tacksamt det är att ta med sig hösten utifrån in till det dukade bordet.

Arthur Percys fyrtiotalsservis Röd Rubin är en klassiker på loppisborden. Den här vinröda nyansen med dess sirliga gulddekorer är inte den som efterfrågas mest för tillfället. Formerna är vackra och även jag lockas mer när jag ser dem i svart eller grönt. Jag har dock lite vinrött i skåpen och när jag ser Karins dukning lyfta fram färgen i höstdukningen, slår det an en ton av att vara helt rätt i säsong.

Jag har desto mer rött glas från Reijmyre. Det är inte helt ovanligt på loppisar här, förmodligen eftersom glasbruket ligger i mitt landskap. Det är fortfarande fyndläge på svenskt glas, eftersom så mycket är omärkt. Här gäller det att ha ögonen med sig och lära sig att känna igen kvalité.

Det här tycker jag är en fin idé. Servera flingsaltet från ett snapsglas.

När Nobelpriset firade 90 år 1991 togs det i en stor satsning fram en helt ny servis. Servisen är skapad av Karin Björquist.

En av mina käpphästar är att använda sina vackra saker och att inte bara ha dem i skåp. Jag tror generellt att vi har blivit bättre på det. Och vi kan tacka forna tiders generationers sparsamma användning och vård av det vackra för att det finns så mycket porslin vintage. Sedan tror jag att vi är bra på att blanda nu. Skålar från loppis får samsas med arvegods och mer dyrbara ting. Det tycker jag är sympatiskt och inte minst ger det liv.

Glasen och besticken till Nobelservisen är designade av Gunnar Cyrén. Inte för att jag någonsin känt behov av speciella fiskgafflar, men visst är den här designen galant?!

Som sagt – en dukning behöver inte betyda en stor blomsteruppsats. Ta vara på det som finns ute i naturen. Det är så tacksamt att dekorera med löv som faller, kastanjer, ekollon – det mesta som markerar säsong. En klassiker är att skapa en girlang mitt på bordet med kvistar och blad. Det är ett fint tips för att hålla ihop dukningen och placera ljuskällor kring.

Jag känner igen mig i det Karin skriver om att göra en snabb moodboard genom att fösa ihop saker som man fastnar för på bordet. Man kan exempelvis se det här på en midsommardukning som jag gjorde i somras. Det är ett sätt att vara kreativ och som ganska ofta leder en till andra vägar än de som man först trodde att man skulle hamna i. Evighetsdekorationer/Alexander Otlieb och favoritduk/H&M.

På Instagram blev jag påmind av @benitalarsson om den här klassiska soppan som är standard den kallare årstiden hos oss. En klassiker i vårt kök.

Och så ledde tonerna i detta inlägg mig till Höstens bästa interiörfärger hos Dagny Fargestudio. Jag står inte inför något “måla-om” projekt, men färger och nyanser inspirerar mig fullt ut ändå, exempelvis när det gäller dukning.

@mittsextiotalshus skrev i går till sitt bidrag till #wedecorlife: Vardag var dag. Jag försöker att se det vardagliga som det verkligen är. Själva livet helt enkelt. Här och nu. Att kunna glädjas åt en middag i all enkelhet en tisdagkväll skänker mig frid och glädje. Viktigt att påminna sig om. Det stora i det lilla. Varje dag.

Det har varit så roligt att ta del av alla era betraktelser kring temat Till bords! Kika in till Stiliga Hem för en fint uppdukad lördagsbricka, Emmas samling för en betraktelse om verkligheten vid bordet, Hannas stil som bjuder på lördagsmiddag – blir sugen på att testa detta recept, Karin A som öppnat upp sin blogg igen – hurra – och bjuder på frukost i fagert ljus och sist men inte minst Blomster & Bakverk som lagar frestande soppa.

We decor life

signature

Vallastaden

Det pågår en stor Bo- och samhällsexpo i min stad – Vallastaden 2017. Jag var besökare i fredags tillsammans med en vän. Känslan att komma ut i något av en fantasivärld var påtaglig när vi gick in på området. Även om det stod sparkcyklar utanför en del portar och att människor redan har börjat att flytta in, gick det inte riktigt att slå ifrån sig tanken om att det hela är på låtsas. Det säger kanske något om upplevelsen. Arkitekttävlingen som vanns av Okidoki efter preferenserna “brokighet, det oväntade och en möjlig experimentverkstad för framtidens samhällsbyggande” känns därmed mycket närvarande.

Vallastaden är en helt ny statsdel som anlagts från grunden. Genom hela området går ett vattendrag – Smestadsbäcken. Ett antal broar förbinder delarna med varandra. Det ger en speciell känsla med vattnet som ett pulserande hjärta med många planteringar i anslutning hit. Titta även på belysningen som intigreras i omgivningen med en vasskorg. Tjusigt.

Känslan av ett gemensamt område med många offentliga stråk är påtaglig. Gatsten har lagts i mönster av trasmattor för att understryka rummet och tanken om att alla är välkomna hit. Den här detaljen är fint utförd som en genomgående effekt i området.

Det bestående intrycket av området är en experimentell ådra när det kommer till utformningen av fasaderna. Här är det inte alls någon samstämmighet som i mer klassiska områden – tänk trädgårdsstäder och liknande – utan ingenting är något annat likt. Det känns individuellt och högt i tak, men ögat får svårt att fästa mellan alla intryck som kommer mot en. Den ena effektfulla fasaden efter den andra, gör på ett sätt att de tar ut varandra. Intrycket var också i många fall att mycket krut lagts på utsidan, medan det inre var tämligen ordinärt.

Området karakteriseras även av en blandning mellan flerfamiljshus och villor. Mitt bland de höga husen ligger här House for Mother – ett uppmärksammat plåthus som tyvärr inte var öppet vid mitt besök. Om jag ser mig själv boende i detta sammanhang? Nix, var min spontana reaktion när vi pratade om stadsdelen i fredags. Jag blickar snarare bakåt i tiden i min estetik och kände inte alls ett sug efter de mer moderna minimalistiska lägenheterna med öppen planlösning och stora ljusinsläpp. Jag ser mig själv inte heller bo så här “offentligt” utan vill snarare kunna bona in mig vid min härd.

Det gröna ögat fick sitt med den stora parken Paradiset där man anlagt fruktlundar och grönytor. Här finns också många odlingslotter som kan kombineras med boende i stadsdelen. Att odla ligger i tiden och sympatiskt med möjligheter till det även om man bor i lägenhet. Fördelen med att allt är skinande nytt är såklart miljömedvetenheten – alla solceller, sorteringsstationer, vattenrening med mera.

Det finns massor med hemutställningar att besöka på mässan. Jag har valt ut tre stycken som jag tyckte hade något extra. Först ut är Emma Olbers i samarbete med Residence – läs om projektet här.

Hemma hos kreatören är ett boende kombinerat med en kreativ ateljé. Temat är återvinning i stort och smått.

Vackra detaljer, en färgskala som känns mycket nu och många tankeväckande aspekter kring återvinning. Mycket tjusigt och fotovänligt.

Ett helt annat intryck finns på Hoffice inrett av Oddbirds Anna Starrén. Äntligen lite tapeter, färg och mer personlig inredning sade vi samstämmigt när vi kom in här.

Även om tapeten har gjort sitt intåg i hemmen igen, var det inte så mycket som märktes här. Det var mest målade väggar, gardinlösa fönster och eko. Jag har lite svårt att gå igång på det, men här hände det något för ögat. Det visar också att det går att göra saker med nyproduktion. Jag föll som en fura för kombinationen med tapet, affischer och sammetssoffa. Så en färgstark dahlia på det. Mums.

Den enskilt största inspirationskicken fick jag i Nygårdsannas utställning Patina. Vi kom precis från en förevisning av en entusiastisk man som försökte få oss att förstå hur spännande det är med smarta hushållsapparater. Vi nickade lite artigt när han förevisade hur intelligenta kylskåp fungerar. Bara att ansluta en app så tar kameran i kylen en bild på innehållet så att du i affären vet vad som saknas. Behöver världen sådant? Suck, tyckte vi och hängav oss istället åt ett grusat golv. Äntligen hände det något! Äntligen något som var på riktigt!

Många vände i dörren vid åsynen av gruset, medan jag tyckte att det var fantastiskt. Det handlar ju inte om att kasta in stenar på sitt eget köksgolv, naturligtvis inte, utan mer att få en helhetskänsla för ett koncept och äntligen känna sig inspirerad ut i fingerspetsarna.

”Patina” är en hemutställning om hållbart mode i en hållbar stadsdel. Om att göra goda val med människan i centrum. Att ärva kläder – både uppåt och neråt i generationerna. Kläder gjorda för att användas, slitas, patineras och lagas. Tanken är enkel men samtidigt utmanande, med enbart naturmaterial och hantverk av högsta kvalitet. Om att välja bort hellre än att välja till och om att låta livet sätta vackra spår.

Här var vintagekänslan på riktigt efter att ha besökt andra lägenheter där patinan blev ett slags fernissa med några inkastade lastpallar och några pliktskyldiga staplar med äldre böcker.

Vallastaden Expo håller öppet till söndag. Jag rekommenderar absolut ett besök om ni har tillfälle!

signature