Category Archives: Klassiker

I Lisbet och Gocken Jobs spår

Hettan ger sig inte denna sommar. I går snittade vi nästan trettiofyra grader här hos mig. I natt låg jag vaken av blixtar som gjorde att hela rummet lystes upp. Min åskrädsla som sitter djupt sedan barndomen lär aldrig gå över. Då tog jag och mina bröder våra sparhundar och mamma tog fotoalbumen ut till bilen som pappa körde runt oss i när ovädren var som värst. I dag är det lite svalare och mitt Instagramflöde är fullt av stiliga människor från Köpenhamns Modevecka. Är inte allt lite tjusigare över sundet? Jag tror minsann det. Jag har inte fått hem mina inköp från H&M:s GP J Baker-kollektion ännu, när samma mönstereufori möter mig från Rodebjers visning för vår och sommar 2019. Här kommer möjligheten att klä sig i ett av Gocken Jobs mönster. Prislappen lär inte bli lika modest som hos H&M, men så vackert! Fotografi: CFW/Rodebjer

Hösten innehåller ett boksläpp som även det sätter fokus på systrarna Jobs. De spirande mönstren och konstnärsskapet – först framförallt keramik, sedan textil sätts här in i ett stilhistoriskt sammanhang. De klassiska mönstren avbildar ofta den svenska floran naturalistiskt. Om man jämför med exempelvis Josef Frank som ofta tecknar fantasifullt och inte direkt avbildar verkligheten, bygger ett klassiskt Jobs-mönster – textilierna saluförs av Jobs Handtryck – mer på igenkänning av exempelvis rabarber, styvmorsvioler och pumpor. Jag tycker om att bläddra i designbiografier – några favoriter i genren är Pepis Flora om just Josef Frank och Mönsterträdgård om Maria Åström. Jag ser fram emot detta boksläpp i oktober.

Högst lämpligt då att jag i dessa tankar kring Jobs loppisfyndade en lampskärm i klassiska Trollslända. För systrarna Jobs innebar det ett stort genombrott 1945 med utställningen När skönheten kom till byn på NK i Stockholm. Trollslända var ett mönstren som trycktes för NK:s textilkammare. Ni har väl följt mitt råd och fyllt på kunskapsbanken inför loppisbesöken nu under sommaren? Det är alltid tillfredsställande att plocka fram en mental minnesbild och kunna identifiera en sak mitt bland hundratals andra, inte lika intressanta ting.

Man skall aldrig säga aldrig om vintagesvängen har jag lärt mig, även om många rundor i sommar varit fruktlösa för min del. Systrarna Jobs keramik är inte lika bekant som deras textilier, men lika blomstrande vackert. Möjligen ingen stor fyndchans här, men man vet aldrig som sagt.

Med all denna värme känns det som om sommarläsningen inte riktigt blev så jag trott. Jag får svårt att hålla fast i tankarna som vandrar iväg. Kanske jag skall tala om höstläsning istället? Nej, var alldeles lugna. Jag tänker inte vara den som börjar prata om höstlängtan. I vanlig ordning tycker jag att vi skall lära oss att vila i säsongerna och vara i det som är nu. Hösten den kommer, var så säkra. Jobs-mönstren syns lite här och där i böcker, tofflor , tapeter och servetter. Det är sannerligen något med alla dessa blommor och tanken om den eviga sommaren som drar.

Den börjar komma smygande lite grann – lusten att skapa rum inomhus. Inredningsinspiration känns roligt igen efter att mest ha haft blicken riktad ut till det gröna. Jag bläddrar i mina favoriturklipp och sparat från Instagram. Bilderna som Jenny tog på The Apartments utställning i Båstad med Märta Måås Fjetterström 2016 lockar ögat igen och igen. Mönstren mixas med säker hand – här med Gocken Jobs klassiska Rabarber. Jag har kommit så långt att jag hängt upp loppisköpta gardinlängder och satt upp den där lampskärmen. Jag får visa någon dag – mönster på mönster här med i vanlig ordning. Säsongerna skiftar. Fint det.

signature

Signe Persson-Melin: Tingen måste ha utstrålning!

På vägen hem från Skåne stannade jag och min vän till i Värnamo och konst- och designmuséet Vandalorum. Om ni rör er längs med E4:an i den delen av landet, så ligger detta bara en avfart bort. Det visade sig vara ett mycket fint hus med en servering i hög klass. Jag rekommenderar ett stopp vid tillfälle och kanske framförallt nu när det är en stor utställning med en av mina favoritformgivare Signe Persson-Melin (pågår till 21/10). Att stiga in i den stora konsthallen med alla dessa föremål var närmast en sakral upplevelse. Ljuset var speciellt här och alla rullvagnarna i kombination med stål och trä signalerade såväl rörelse som beständighet.

Jag har skrivit om kvalitet och ögats slitage tidigare. I den här utställningen fastnade jag vid texten som ledde in i ladan. Så träffsäkert med estetisk hållbarhet! Det spelar ingen roll hur många bra tillverkade ting vi har runt oss om det inte är sådana som tål tidens tand och man sedan vill leva med. Hållbarhet håller på att bli ett slitet begrepp, vilket i sig är sorgligt och olyckligt. Jag tror att vi måste bli bättre på att vässa oss kring vad vi menar och här fick jag ord till mina tankegångar.

Signe Persson-Melin är en av våra mest kända keramiker och formgivare. Det stora genombrottet kom vid H55-mässan med kryddburkarna med stämplade dekorer som det finns en uppsjö av kopior på hos alla loppisar man besöker. Den egna keramikverkstaden var länge navet, men Persson- Melin blev även formgivare för glas- och porslinsfabrikanter som Boda, Höganäs och Rörstrand. 1985 utnämndes hon till Sveriges första professor i keramik-och glasformgivning. Persson-Melin är fortfarande verksam och den senaste tidens produktion är för bland annat Byarums Bruk. Om man tittar på de här bilderna kan det tyckas som ett ganska stort steg från min vanliga stil som mer är “brittisk trädgårdstant med idealet much is more”. Jag är dock svag för ett betydligt mer minimalistiskt formspråk a´la Ingegerd Råman, Carina Seth Andersson och just Signe Persson-Melin. Det är något med de självklara formerna som talar.

Utställningen är inte kronologiskt uppbyggd, utan utgår från olika teman – ytan, material och former – som återkommer hos Persson-Melin. Med ett stor produktion över lång tid är det tacksamt för betraktaren att se linjer som kommer tillbaka. Mycket av industriformgivningen säljs fortfarande till låga priser på loppis. På bilden syns glasservis för Boda, serien Härd för Höganäs och vaserna Boda Blom som togs fram tillsammans med trädgårdsprofilen Ulla Molin. Man kan säga att det är lätt att börja samla på sig ting här.

Växtkärlen för Byarums Bruk är så vackra! Tillverkningen i Sverige av återvunnen aluminium gör dock att priset på dessa pjäser är högt. Att se dem så här på rad är onekligen imponerande.

Att välja en favorit bland alla dessa ting är nästintill omöjligt. Barca-skålarna är fantastiska liksom de i genombruten dekor, men frågan är om det inte är tekannorna som får hjärtat att klappa hårdast. För en tedrickare som mig är det en fröjd att just Persson-Melin har en så stor produktion när det gäller kannor. Här står de på rad i olika glasyrer och med olika lock – Kinesen för Rörstrand 1986. Så fantastiskt vackra – här blev jag stående en lång stund. I det jag har skrivit har jag betonat estetiken, men för Persson-Melin står framförallt brukbarheten i centrum. När de komponenterna förenas kan man kanske börja tala om estetisk hållbarhet.

signature

Klassiker: Herbarium av Gunilla Lagerhem Ullberg

Med åren märker jag att min materiella önskelista blir mer och mer reducerad. Jag har förvisso en stående klassikerlista, men i övrigt handlar jag numera nästan uteslutande vintage och slumpen får styra vad som kommer hem. När jag såg  bilderna som Babes in Boyland tagit för Design by Gunilla Lagerberg Ullhem påmindes jag dock om det tidlöst vackra i dessa Herbarium. Jag sätter härmed upp en kudde på ting som gärna skulle förgylla här hemma.

Gunilla Lagerhem Ullberg (1955-2015) var chefsdesigner på Kasthall under många år. Hon anställdes 1987 för att ansvara för den konstnärliga utvecklingen och blev den som satte mattan på kartan formmässigt under 1990-talet.

Den stora fixstjärnan inom mattor som mode blev den numera klassiska Moss från 1998. Det var svårt att inte falla för tanken att gå runt på gräs inomhus.

Jag besökte fabriken i Kinna för många år sedan och minns hur jag gick och strök med händerna på alla vackra mattor. Jag fick med mig en brun Lagerhem Ullbergsk String från andrasorteringen och den är still going strong här hemma. Kasthall stylat av Lotta Agaton 2012.

Herbarium var ett projekt med “kaleidoskopinspirerade mönster av pressade blommor och växtdelar” som ställdes ut i form av papperstryck på Rosendal 2011 och 2014. Ett rum till/Elle Decoration. Ett av mönstren blev även en matta 2012. Jag vet att det såldes tryck ett tag och att Malmstensbutiken har kuddar i sortimentet.

Jag såg tavlorna på Millesgårdens stora blomutställning 2015. De är helt enkelt så fantastiskt vackra! Herbarium 38/Gunilla Lagerhem Ullberg.

Efter Lagerhem Ullbergs bortgång har hennes barn tagit över företaget och nu finns Herbarium tillgängligt i kuddar, bricka och duk. På önskelistan!

signature

Klassiker: Sussex Trug

Jag håller ständigt ögonen öppna efter trädgårdsting i vintagesvängen – här skrev jag ett inlägg om det i somras. Det verkar det vara fler som gör, för det är svårt att finna. Det senaste tillskottet i genren fick alla mina gröna fingrar att darra lite. En perfekt patinerad liten Sussex Trug! Medan jag stod och bläddrade i gamla Floraböcker siktade min loppisvän korgen till mig, så jag kan inte tacka mina falkögon denna gång. Det är något speciellt med saker som redan har levt ett grönt liv och här talar vi om en sann klassiker.

Jag har några liknande korgar i växthuset, men inte en sådan här i hantverk med kastanjeträd. Företaget som gör dessa korgar, Thomas Smith, har en historia som sträcker sig bakåt till 1820-talet där Smith började tillverka korgar i Sussex – läs om hantverket här och här. Det är något med dessa korgar som genast gör mig till en brittisk trädgårdstant som går och klipper rosor till buketter.

Det är kallt, grått och ruggigt, men korgen och lite grönt skapar en stunds stämning ute i växthuset. Nu säger vi adjö till januari och siktar mot februari med frökataloger, sticklingar, bokrealisation, hjärtan, semlor, sportlov, snödroppar och det återvändande ljuset!

signature

Läsarfråga: Att göra klassiska val

Jag fick en fråga för ett tag sedan och tänker att jag lyfter upp den till ett inlägg. Kul förresten att det känns som om kommentatorsfältet blivit mer aktivt igen! Det är alltid roligt med respons, frågor och tankar.

Så här skriver Josefine:  Vi har funderat länge och står nu i steget att köpa två Norrgavel Länstolar till brasrummet. Fantastiska möbler. Men nu kommer vi inte riktigt överens i färgerna. Kan vi välja olika färger på dem? Finns så många alternativ och nu helt plötsligt bara velat jag, jag vill ju ha något tidlöst och hade ett bestämt mig för en lös sits men nu säger jag fast. Hjälp! Vilken är din favoritkombination av trä och tyg? Hur borde jag tänka för att inte fastna i fällan, ‘just nu gillar jag den här färgen’?! Mina spontana tankar på träet är lackerat i varmgrå eller svart, eller så en såpad.. Men sits och tyg val… Ryggkudden kan man ju tack och lov variera efter årstid och behag. Hoppas du kan berätta lite hur du själv skulle tänka i ett liknande köp, så kanske jag kan få rätsida på mina tankar. 

En kul utmaning tycker jag. Hur gör man ett klassiskt val?

Förra våren gjorde jag ett inlägg om Länstolen där jag utnämnde den till en klassiker. Nirvan Richter ritade fåtöljen 1993 och den har funnits i produktion sedan 1995. Länstolen bar jag inom mig i fler år och från idéskissen 1992 tog det ytterligare drygt tre år till produktion 1995. Visionen rymde många paradoxer; en omslutande form utan känsla av instängdhet, en skön fåtölj som ser asketiskt enkel ut, en mäktig tron som smälter in diskret i rummet – stor som en öronlappsfåtölj men transparent så att man skönjer väggar och golv… 

Där skriver jag: Jag dras alltid till den här estetiken, även om min egen inredning egentligen är långt ifrån denna stil. Det är samma sak varje gång jag går in i Norrgavels butik – jag slukas liksom in i det universumet som de har byggt upp där. Det är något med våren också och den kommande sommaren som gör att hjärtat börjar banka lite extra. Det är nog tanken på den evigt soliga punchverandan eller ett sommarhus på Gotland eller Österlen – där skulle några Länstolar passa ypperligt. Jag förknippar även Länstolen med en weekend på Österlen på sensommaren 2013. På Kafferosteriet har man möblerat med många av Norrgavels möbler. Jag har ett fint minne när jag satt nedsjunken i en fåtölj med en kanna te tillsammans med mannen och mörkret sänkte sig utanför vid fönstret med Mårbackapelargonerna. Jag minns den även från en utställning på Hallwyllska för några år sedan, där det blev ett vackert möte mellan palatsets överdåd och Norrgavels estetik. Visst är det en sann klassiker – tidlös med en förmåga att passa in i många sammanhang.

Med detta sagt tycker jag att Länstolen i sig är en Piece de resistance – ett objekt som i mycket bär sig själv i inredningen. Redan när man har bestämt sig för att göra denna investering, tycker jag att man har gjort ett klassiskt val. Den meningen lyfter många dimensioner. Vad är klassiskt? Vad står sig genom tiden? Vad är en tillfällig känsla som kommer att avtaga? Det är den där kompassen tycker jag. Den där som instinktivt leder en till det som känns rätt i magen. Man skall dock inte inbilla sig att man är helt immun mot tendenser i tiden. Inspiration kommer från många håll och påverkar på olika sätt, även om man säger sig inte vara så intresserad av trender. Och vad som är ett klassiskt val för någon är ett trendval för en annan – ta till exempelvis sammet på möbler som jag skrev om här. För mig klassiskt och hållbart – för många andra något som de kommer att tröttna på. Det mest klassiska valet jag gjort är möjligen vårt hus. I nybyggnationsbranschen får trender stort genomslag. I en tid av öppna planlösningar, stora fönster och öppet upp i nock blev jag varnad för att sätta in väggar. Det kommer att kännas så instängt! Att göra klassiska val innebär att arbeta i motvind ibland, men är känslan rätt, så blir det ofta bäst.

Några konkreta råd: Se sammanhanget och rummet. Vad finns det i övrigt för träslag och stil? Vad blir det för slitage på materialet? Hur kommer stolarna att användas? Leta bilder för inspiration och att se möbeln i olika miljöer. Ibland är det svårt när det finns för många val – man blir låst och får svårt att fatta beslut. Det är skillnad när man tittar vintage – då får bitarna falla på plats genom slumpen – inte helt fel som inredningsstil a´la Josef Franks klassiska Accidentism. Om jag skulle få välja några Länstolar hem till oss? Ett angenämt problem. I växthuset har jag en annan stil och där skulle de passa som handen i handsken. Här inne skulle de stilkrocka lite mer mot textiltätt, ombonat och mönstrat. Jag skulle nog välja målat i en grå nyans – något jag förknippar med Norrgavel – antingen dyna i lin som ovan, ull eller fårskinn. Tänker att de skulle kunna samspela med Laminofåtäljerna som står här hemma. Jag skulle understryka det som jag uppfattar som själen i Norrgavel i valet av Länstol – ett klassiskt val enligt mig. Vad tycker ni?

signature

Klassiker: Gallerskålar

I söndags såg jag den här gallerskålen från Dandeliane i Trendensers söndagssummering. Jag har tidigare sett krukorna i flätat porslin, men det här fatet var en nyhet för mig. Tanken bakom kollektionen är att genom sammanflätningen av porslinet representera närhet i relationer – Intertwined. Fint så och även ett uttryck för en lång tradition inom porslinskonsten. 

Vi är kanske mest vana att se gallerskålar dekorerade – och kanske inte alltid så smakfullt som på denna fajans från Rörstrand från andra hälften av 1700-talet. Ett tag producerades mängder med flätat porslin som nu finns på vintagehyllorna – gärna i korgform utsmyckade med diverse frukter.

Triss i favoriter här hemma. Jag har alltid varit mycket svag för den här typen av porslin. En av mina större investeringar från en gotländsk keramiker är en sådan här skål av Ingela Karlsson från Fide Fajans för många år sedan. Jag har även fått en med tunnare flätning i present. Så tidlöst vackra och något som mitt öga aldrig tröttnar på. Fotografi: Fide Fajans

Vintage letar jag alltid efter äldre tyskt porslin – här Max Roesler – och jag har funnit lite genom åren. Det värderas högt när man finner det hos de som har en mer lantlig stil, men annars är det ofta struntsummor för det här vackra.

Något gallerfat har jag inte från Royal Copenhagens mest ikoniska servis – Musselmalet – men väl flätat i mindre vaser.

Med precis två månader till julafton börjar en tid av önskningar. Om du har en sådan här gallerskål av Signe Persson Melin i säcken kära tomte, tänk på mig. Jag skulle bli överlycklig.

For the love of

signature

Klassiker: Gröna blad

1817grönatapeter4Lägenheten som tillhör @saramargaretah är nu till salu genom Entrance Göteborg. Se annons och alla bilder (av Anders Bergstedt) här. Hemmet är även med i aktuellt nummer av Plaza Interiör. Mina ögon fastnar framförallt på tapeten i sovrummet – vackra Florencecourt från Cole & Son som även Jenny skrivit om här. Det är något alldeles speciellt med bladverk på väggarna. Det blir lite av en grön koja. Själv har jag William Morris klassiker Willow Bough i arbetsrummet.

1817grönatapeter7William Morris och jag lärde känna varandra 1996, så där på riktigt. Ett av mina absoluta favoritreportage i inredningsmagasin någonsin är från Tony Lewenhaupts hem Villa Fortuna från Sköna Hem nr 1 1996. Uppslaget med pilblad har följt mig sedan dess, liksom orden “William Morris pilblad växer ut över väggar och möbler, fångar blankpolerade möbelytor, mångdubblas i spegelfönstret och fördjupas i golvets gröna toner. Var gång jag kommer hem från en resa, får post, fax, telefonsvarare, allt vänta till Morris rum fått sin extra grönska, sin beskärda del av trädgården. Först då blir huset åter mitt revir”. Sommaren 1996 var jag i London och då pågick en stor Morrisutställning på Victoria & Albert Museum. Hjärtat har klappat sedan dess, men fick  inte stort utrymme i livet förens 2008 då vi byggde hus och jag äntligen fick min gröna koja.

1817grönatapeter3Ett annat favoritreportage från Sköna Hem om ett townhouse i Lärkstaden med Morris pilblad på väggarna som jag skrivit om förut här på bloggen.

Jag skrev en gång ett ode till de mönstrade väggarna. Detta var innan tapeterna åter gjorde sitt intåg i våra hem. En läsare ville ha argument för att sätta upp Morris i sitt sovrum att använda mot de vita väggarnas försvarare. Jag tycker fortfarande att orden är fina och ingjuter mod i den som tvekar.

“Precis som Tony Lewenhaupt skriver. Om man känner kärlek till en tapet så skall man unna sig att ha den i sitt liv. Om den är vald med omsorg och av de rätta anledningarna kommer den alltid att skänka dig glädje. Du kommer att ha ett rum som du kan kalla ditt pilbladsrum, din gröna tillflyktsort. Du kommer att tycka om det och alltid längta till det. Du kommer att få ett vänligt rum som alltid tar hand om dig. Att unna sig tapet på alla väggar i ett rum innebär en möjlighet att gå in i en känsla. Fondväggar i all ära, men att låta sig omslutas av ett mönster är något helt annat.

Glöm inte fantasin. När jag var liten och sjuk låg jag alltid i min säng och räknade blommor på väggarna. I taket följde jag linjer med varm panna. Eller historien om min son som lekte “inte nudda blad”  bland blommorna i vårt sovrum när han var liten. När vi är stora glömmer vi ofta bort sådant bland våra vita väggar. Vi rusar runt och tar oss inte tid till det där viktiga. 1936 skrev Morris dotter May följande om Willow Boughs tillkomst: “We were walking one day by our little stream that runs into the Thames, and my Father pointed out the detail and variety in the leaf forms, and soon afterwards this paper was done, a keenly-observed rendering of our willows”. Familjepromenader till mönster. Man måste älska sådant. Mays pappa William var en konstnär och därmed oerhört skicklig på att fånga en känsla. Som tapetmakare hade han förmågan att få ett mönster att samverka på stora ytor i rum till något harmoniskt och balanserat. Så man kan lungt luta sig tillbaka bland tapetrullar som skapats från sådana utgångspunkter. Det är gröna blad som tillsammans bildar en varm bakgrund till rummet. Jag lovar. Att kalla det plottrigt är att förringa konstnären bakom. Ögat kan behöva vänjas, absolut, men om man sedan skulle ge det en chans till, tror jag nog att många fler skulle kunna se sig vilande i detta.

Men tänk om man ångrar sig? Tänk om man inte gör det. Tänk om man stortrivs. Möjligheten finns. Att ha en mönstrad tapet gör rummet mer förlåtande, tillåtande och lättare att leva i. Jag tycker om att klä på mig bland mina blommor. Och de gör mig glad och ger mig energi varendaste morgon när jag vaknar mitt bland dem. Jag känner sannerligen ro i mitt sovrum, för jag har svårt att tänka mig rummet utan tapeten. Något viktigt skulle fattas mig om de försvann. Varför anses de vita väggarna ge mer ro än de mönstrade som en allenarådande sanning? Om man tittar en gång till på pilbladen, så hoppas jag att man kan se att de kan vagga en till sömns med sina slingriga grenar vilken kväll som helst.”

1817grönatapeterBladverk på väggarna kan signalera en traditionell miljö. Här brittisk klassisk Arts & Craft i Emery Walkers House.

1817grönatapeter1Blad på väggarna kan även ge en känsla av samtida modernt. Här Fornasettis Chiavi Segrete. Här samspelar grönskan med nycklarna till en känsla av mystik och det lite tvetydiga som är Fornasettis signum. Allt beror på sammanhang och vad man sätter till för komponenter. Bladverk passar in i många olika miljöer tycker jag.

1817grönatapeter2For the love of

signature

Klassiker: Design with light från Holmegaard

1617holmegaardMaria Berntsen formgav lanternorna i serien Design with Light för danska Holmegaard 2011. Sedan dess har ytterligare produkter tillkommit i serien, bland annat krukor. Lanternorna är fortfarande favoriter hos mig. Det är något med mötet mellan lädret och glaset, den handblåsta kupan och tanken att man bär med sig ljuset.

1617holmegaard1Jag har en ljusstake ute i växthuset som jag fått i gåva. När jag sprang på en frostad lanterna på loppis till det facila priset av sextio riksdaler blev glashuset även med en sådan.

1617holmegaard2I höstas lanserades en oljelampa i samma serie, elegant även den. Det är inte utan att man längtar till lite varmare kvällar när man kan tända upp ljuskällor ute med tanke på iskylan och snöfallet denna tisdag i april.

signature