Category Archives: Living by W

I spåren av Mitt Afrika

Streamingtjänsterna är möjligen inte så vassa när det gäller film, men ibland kan man finna något när man söker genom nyheterna. För några veckor sedan fick jag ögonen på den gamla storfilmen Mitt Afrika från 1986. Mitt tonåriga jags hjärta började klappa och kände att se om Meryl Streep  och Robert Redford i romantiska afrikanska vidder var precis det som behövdes denna kväll. Visst har jag sett om filmen någon gång, men det måste vara många långa år sedan, för när den rullade igång kändes den lite främmande, typiskt amerikanskt storfilms-svulstig och tämligen långdragen mot den där klassiska scenen när han tvättar hennes hår.

Det får bli en alldeles egen I spåren av Karen Blixen framöver (bland annat med blomarrangemang och vackra Rungstedlund), så här nämns filmens egentliga huvudperson bara kort. För bakom alla Hollywoodscener finns det ju en alldeles sann historia om Blixen som blev baronessa och flyttade till Kenya med sin make för att öppna en farm 1917. Odlingen av kaffebönor blev aldrig en succé och inte heller deras äktenskap, men Karen Blixens kärlek till den afrikanska kontinenten tycks blivit livslång, även om hon tvingades flytta hem till Danmark 1931. Boken Den afrikanska farmen kom 1937 under pseudonymen Isak Dinesen och det är den som ligger till grund för filmen. Jag blev mer intresserad av Blixen som person nu och av Meryl Streeps kvinnoporträtt, än av den kärlekshistoria som fångade mig som tonåring.

Mozart mindes jag! Att ta med en grammofon ut i det vilda “He even took the gramophone with him on safari. three rifles, supplies för a month, and Mozart” [Karen Blixen) – med klassisk His Masters Voice är väl inte helt fel. Kanske är det klarinettkonserten som framförallt förknippas med filmen?

Miljöerna mindes jag också. Alla rottingstolar på verandan och de stilfulla tillbehören till utflykter i vildmarken. Det här är en inspirationskälla som aldrig sinar för min del.

Kaare Klints Safari Chair från 1933 är en ikon bland stolar. Den har fått många efterföljare genom åren. Grunden till designen är de stolar som användes för officerare i framförallt de brittiska kolonierna. Tanken var att de skulle vara lätt att fälla ihop, transportera och sedan åter montera.

Rottingsoffa från Artilleriet.

Ralph Lauren som nyligen firade femtio år som varumärke har kanske tydligast haft denna stil som signatur genom åren. Den senaste tydliga safaritrenden som vi sett de senaste åren är väl det zebrafärgade skinnet. Vad hände med alla dem? Nu ser man dem inte alls lika ofta i flödet…

Safaristilen då – lädret, allt i beige toner eller krispigt vitt – alltid ett stråk som finns med i modebilden. Jag har möjligen lite oreserverat hyllat detta som klassiker i olika sammanhang och visst är det väl det. När jag såg om filmen nu, blev inspirerad till detta inlägg och började göra resarch med bilder framstod dock kolonialismens historia som mer och mer framträdande. Allt detta bleka mot allt det färgstarka i den afrikanska kulturen. Alla modebilder där man gullat med små söta exotiska djur som nu lever ett hotat liv på många sätt. De tjusiga safaristolarna som har en tydlig grund i det brittiska styret av kolonier.

Jag hade inte riktigt väntat mig den infallsvinkeln när jag lite nostalgiskt tog mig an filmen, men intressant att utveckla tankar och att se saker i ett nytt ljus. Om jag rekommenderar filmen? Ja då. Se den. Se om den om ni redan sett den. För det är det värdefulla med klassiker. Man möter dem på olika sätt genom livet och på så sätt berikar det tankar framåt.

signature

I äpplets spår

Gustav Klimt 1912

Sensommarens överflöd är såväl mäktigt som överrumplande. Daggvåta kalla barfotafötter till doften av nedfallna äpplen och överblommade dahlior. Trädgårdens crescendo som ackompanjeras av en första aning av att vilan är i antågande. Cirklar sluts. Den stickade koftan kommer fram ur förrådet. Luften är högre igen. Och snart hörs gässen i kör på sin resa.Det är ett fantastiskt äppleår i år! Förra året fick vi inte ett enda äpple på vårt Alice-träd, men i år dignar de uppstöttade grenarna. En favorit i kategorin enkelt och snabbt till fikat är klassikern smörstekta äpplen. Jag älskar dem precis som de är nu när man tar dem direkt från trädet – syrliga och riktigt krispiga. Jag skalar, klyftar och steker i smör en liten stund så att de mjuknar lite. Sedan strör jag på havregryn och ibland en uns råsocker. Slutligen pudrar jag över rejält med kanel. Jag äter själv gärna med grekisk yoghurt med lite honung, men det fungerar ju även med glass, grädde eller vaniljsås.

Paul Cezanne 1898

An apple a day, keeps the doctor away som den klassiska ramsan ljuder. Äpplet är en av våra klassiska frukter som vi är vana vid att ha tillgång till året runt. Nu finns det som sagt så många äpplen så att många bara ligger och ruttnar bort. Därför är det med viss bestörtning som man ser affärerna saluföra de skinande Granny Smith som putsats upp så att man kan spegla sig i dem. Eller varför inte ett Royal Gala som fraktats hit från Argentina?  Nej, stopp. Nu äter vi svenska äpplen när de är i säsong och försöker att ta tillvara på frukt som finns precis i vår närhet.

Det är skolstartstider. Jag har en niondeklassare och en som börjat tvåan på gymnasiet. Kära tid, du går så svindlande fort framåt. Själv har jag startat ett nytt projekt tillsammans med Jenny som vi kallar Bara vackra ting. Än så länge finns vi på Instagram, men vi har många planer framåt. Jag skulle såklart bli så glad om du vill gå in och gilla oss på @baravackrating. More to come.

Edward Burne Jones och John Henry Dearle för William Morris 1885.

Pomona var gudinnan av frukt i den romerska mytologin. Hon var en skogsnymf som var hängiven sin trädgård vilket porträtteras i denna tapet från firma William Morris. Morris är aktuell som föremål för en stor utställning på Millesgården i höst och på Tate Gallery i London visas just skaparen av Pomona-tapeten Edward Burne Jones. Burne Jones var tillsammans med Morris en pionjär inom Arts & Craft-rörelsen med dess tanke om skönhet för alla som kom att påverka många stora i Sverige som format tankar om hemmet som Karin Larsson och Ellen Key.

Jenny påminde mig om den klassiska servisen med just namnet Pomona från brittiska Portmeirion. Servisen skapades 1982 och är inspirerad av äldre botaniska tryck. Den här stilen finns det en hel del av vintage och känslan för den börjar komma tillbaka för mig. Det är jag nog ganska ensam om med tanke på priserna, men det här uttrycket hänger med lite i nittotals-återkomsten som Johanna Bradford skrev om här.

En helt annan stil har Enzo Maris La Mela från 1963. Äpplets urtyp i denna grafiska form har synts i otaliga interiörreportage genom åren. Visst har det något tidlöst över sig som passar in i många olika sammanhang?

För att inte tala om detta ikoniska glasäpple av Ingeborg Lundin (1921-1992) för Orrefors. Äpplet skapades 1952 och är så elegant i sin skenbara enkelhet. Lundin var produktiv i glasriket och förutom dessa rariteter finns det många andra saker som går att finna för betydligt mindre pengar. Jag är bland annat förtjust i de här skålarna. Tidigare i år kom en bok om Lundins konstnärsskap – En skimrande bubbla av glas av Kerstin Gynnerstedt. Den står på min höstlista på biblioteket, så jag ser fram emot att förkovra mig i denna kvinnliga formgivare.

Dags att gå ut till trädet och ta ett äpple!

signature

I Lisbet och Gocken Jobs spår

Hettan ger sig inte denna sommar. I går snittade vi nästan trettiofyra grader här hos mig. I natt låg jag vaken av blixtar som gjorde att hela rummet lystes upp. Min åskrädsla som sitter djupt sedan barndomen lär aldrig gå över. Då tog jag och mina bröder våra sparhundar och mamma tog fotoalbumen ut till bilen som pappa körde runt oss i när ovädren var som värst. I dag är det lite svalare och mitt Instagramflöde är fullt av stiliga människor från Köpenhamns Modevecka. Är inte allt lite tjusigare över sundet? Jag tror minsann det. Jag har inte fått hem mina inköp från H&M:s GP J Baker-kollektion ännu, när samma mönstereufori möter mig från Rodebjers visning för vår och sommar 2019. Här kommer möjligheten att klä sig i ett av Gocken Jobs mönster. Prislappen lär inte bli lika modest som hos H&M, men så vackert! Fotografi: CFW/Rodebjer

Hösten innehåller ett boksläpp som även det sätter fokus på systrarna Jobs. De spirande mönstren och konstnärsskapet – först framförallt keramik, sedan textil sätts här in i ett stilhistoriskt sammanhang. De klassiska mönstren avbildar ofta den svenska floran naturalistiskt. Om man jämför med exempelvis Josef Frank som ofta tecknar fantasifullt och inte direkt avbildar verkligheten, bygger ett klassiskt Jobs-mönster – textilierna saluförs av Jobs Handtryck – mer på igenkänning av exempelvis rabarber, styvmorsvioler och pumpor. Jag tycker om att bläddra i designbiografier – några favoriter i genren är Pepis Flora om just Josef Frank och Mönsterträdgård om Maria Åström. Jag ser fram emot detta boksläpp i oktober.

Högst lämpligt då att jag i dessa tankar kring Jobs loppisfyndade en lampskärm i klassiska Trollslända. För systrarna Jobs innebar det ett stort genombrott 1945 med utställningen När skönheten kom till byn på NK i Stockholm. Trollslända var ett mönstren som trycktes för NK:s textilkammare. Ni har väl följt mitt råd och fyllt på kunskapsbanken inför loppisbesöken nu under sommaren? Det är alltid tillfredsställande att plocka fram en mental minnesbild och kunna identifiera en sak mitt bland hundratals andra, inte lika intressanta ting.

Man skall aldrig säga aldrig om vintagesvängen har jag lärt mig, även om många rundor i sommar varit fruktlösa för min del. Systrarna Jobs keramik är inte lika bekant som deras textilier, men lika blomstrande vackert. Möjligen ingen stor fyndchans här, men man vet aldrig som sagt.

Med all denna värme känns det som om sommarläsningen inte riktigt blev så jag trott. Jag får svårt att hålla fast i tankarna som vandrar iväg. Kanske jag skall tala om höstläsning istället? Nej, var alldeles lugna. Jag tänker inte vara den som börjar prata om höstlängtan. I vanlig ordning tycker jag att vi skall lära oss att vila i säsongerna och vara i det som är nu. Hösten den kommer, var så säkra. Jobs-mönstren syns lite här och där i böcker, tofflor , tapeter och servetter. Det är sannerligen något med alla dessa blommor och tanken om den eviga sommaren som drar.

Den börjar komma smygande lite grann – lusten att skapa rum inomhus. Inredningsinspiration känns roligt igen efter att mest ha haft blicken riktad ut till det gröna. Jag bläddrar i mina favoriturklipp och sparat från Instagram. Bilderna som Jenny tog på The Apartments utställning i Båstad med Märta Måås Fjetterström 2016 lockar ögat igen och igen. Mönstren mixas med säker hand – här med Gocken Jobs klassiska Rabarber. Jag har kommit så långt att jag hängt upp loppisköpta gardinlängder och satt upp den där lampskärmen. Jag får visa någon dag – mönster på mönster här med i vanlig ordning. Säsongerna skiftar. Fint det.

signature

I citronens spår

Edouard Manet, 1880

Fyra laxfilébitar stirrar mot en i sin karakteristiska förpackning. Det blir inget djärvt val – potatis, morötter och sötpotatis med olja och salt på och skjuts in i ugnen. Vardagslyckan att finna några bortglömda bönor från förra sommaren djupt inne på en hylla i frysen – koka tre minuter – en smak av klorofyll. En ensam liten citron på köksbänken och en hastigt komponerad kall sås med crême fraiche, citronskal och saft, dill, peppar, salt och honung. I morgon skall jag plocka fram grillen säger maken. Och jag tänker att grilloset kommer ligga tätt här i nejden på fredag med puffen av värme som skall komma vår väg.

Jag pressar citronen med händerna, men har ju en sådan här tjusig sak av Anna Wadle i en kökslåda. Där kan den inte ligga – fram med den till alla citroner i sommar. Läs reportage om keramikern hos Tambur.

Jag bevakar några auktioner i telefonen med Josef Franks citroner i fokus, men det verkar vara fler som tycker om dem. Svenskt Tenn har tryckt två citronmönster – Citrus och Mignon som syns på bilden ovan. Inget av dem finns i produktion för tillfället, men jag tror att det här gula och blå skulle kicka igång sommarlängtan hos de allra flesta och bli en given succé om man tog upp det igen.

Efter middagen går jag ut i växthuset. Det blåser starka vindar, men glaset skyddar och förlänger kvällen. Här ute har jag en samling av favoriter som jag har köpt fler exemplar av på loppis. Solen bleker mycket, så man lägger kanske inte ut sina allra finaste, så perfekt att ha en hög med loppisfyndat för några tior. Överst ligger Lotte Möllers klassiska Citronbok. Omslaget är ju som klippt och skuret för växthusmiljön och så tycker jag så mycket om den! Boken kom i nyutgåva 2015, men originalet från 1997 är bättre och mer omfångsrik.

Tankarna går till huset i Skåne vars väggar är tapetserade med Morris (här en originalskiss till Fruit som nu ser ut så här). Det blir favorit i repris i sommar, denna gång tar vi med oss min bästa vän och hund. Glasverandan och jag – vi är i symbios de där dagarna.

Jag tittar på mina luktärtor som växer på i sina byttor. Ett av helgprojekten blir att plantera om dem – så här såg det ut förra året tillsammans med Maria Åströms klassisker. Om jag tycker om citroner? Jo vars. Du också?

signature

Den andra söndagen i september

3715söndagDet känns aningen besvärligt med de där små korta ljusen som kallas för julgransljus. Det är kanske därför de syns mest till en högtid och får vila resten av året. Men när man tänker lite närmare på det, så är det kanske just den förhållandevis korta tid när lågan brinner som blir i fokus. Vi är vana vid stora blockljus, värmeljus och trenden med batteridrivna ljus som man inte behöver passa på precis hela tiden. Senaste tiden har dock flera ljusstakar avsedda för mindre ljus kommit min väg. I går fann jag exempelvis en klassisk propeller av Pierre Forssell för Skultuna som jag bloggade om i veckan. Femton kronor och en himla massa putsmedel senare så tände jag upp den i septemberkvällen. Faktum är att det blir lite av en stunds meditativ närvaro med dessa små ljus. Jag märkte att jag satt och tittade mer aktivt på lågan än jag brukar göra och beundrade blänket i ljusstaken mer. Det må låta aningen pretentiöst, men det bjuder jag på denna söndag. Faktum är att det kanske är dags att lyfta fram dessa små ljus lite som en motvikt till det som går fort runt omkring och som inte kräver närvaro av oss. Helgens meditativa lärdom – fram med en ljusstake med liten hållare – och tänd upp. Hoppas att ni har haft en fin helg!

signature