Oh yes, jag gjorde det. Och det klappar jag mig själv på axeln för. Nu är jag igång igen. Det var ett tag sedan, men bättre att se rundorna som blir av, än att hänga upp sig på de som inte blev. De tighta på och så nya skor på det. Mina förra skor köpte jag när Anna var bebis, så det var liksom dags. Man studsade fram lite grann – faktiskt. I skogen vill jag bara ha fågelkvitter, men innan som pepp eller efter som maxad belöning discodunk såsom Ladyn:s nya. Nu är jag på g :)!
Jag gick igenom mina kategorier i helgen och hamnade på min avsomnade Må bra-dito. Det sista inlägget är publicerat den 26 augusti. Betyder det att jag inte skall ha en må bra kategori längre? Nej, det gör det väl nödvändigtvis inte. På ett sätt känns det ännu viktigare att skaka liv i den igen, nu när alla nyårslöften skall realiseras med quick-fix lösningar på löpsedlarna. För jag vill inte alls snabbfixa. Jag vill finna flytet igen. Det skulle vara lätt att se höstens missade rundor som ett stort misslyckande och brist på karaktär. Jag vet inte jag. Jag tror mig ha blivit lite klokare igen. Att jag har mer respekt för att ibland behöver man dra sig tillbaka och inte göra något särskilt. Och det är inte världens undergång. Nu är jag dock i början av ett nytt svep med inspiration. Jag har inte ett enda nyårslöfte och inte en enda diet, men jag har kommit igång med mina promenader igen. Det märks i ryggraden. Man sträcker på sig mera. Så dagens må bra i må bra kategorin blir att göra just det. Sträck på dig. Man växer på olika sätt genom det :).
Texten från slutet av augusti får mer stå som en målbild i dag denna första trötta vardag ;).
Så var står min satsning på må bra inför hösten? Tackar som frågar, det knallar och går. Jag sträcker på mig efter att ha genomfört min målsättning om att träna under Gotlandssemestern. Jag hade ett riktigt flow där vilket jag lever lite på fortfarande. Sedan blev det lite kollektiv snörvel i familjen, innan jag kom igång igen i skogen här hemma.
Förra veckan kom jag in i det där flytet igen. Jag har tidigare sagt att för mig har det varit svårt att skapa träningsvilja med hjälp av nya snygga träningskläder. Nu när jag är igång ordentligt, så fungerar faktiskt den mer materiella sporren. Jag kände mig urtjusig och på toppen av världen i nya träningskläder :). Och det är en stor vinst med att faktiskt komma ut. Man får en annan kroppskännedom och känner sig tacksam över vad man är mäktig till. Strunt samma ur andra aspekter – det är vad som känns därinne som räknas. Vi är alla vackra på våra sätt. Så vad händer i denna idyll? En bröstmuskelinflammation. Tjena? Jag? På min träningsnivå? Nåväl, nu smörjer jag och vilar mig i form ett tag. Sedan är det skogen igen :)!
I skogen är det tyst, men innan och efter peppar jag med musik. Sist av alla har jag med den nya datorn blivit med Spotify. Bättre sent än aldrig, eller något i den stilen. Den första är ju genial, så nu längtar jag till nummer 2 som kommer 6 september. Cool är hon, bästa Robyn.
Ett ryggskott senare och två veckor av noll träning. I går var det dags igen. Jag märker fortfarande av de där gamla välbekanta rösterna inom mig. När jag liksom håller på att glida in i att vara en icke-tränande människa igen. “Nej, det kanske är lika bra att vila ett tag till”. “I dag är jag extra trött. Det kanske är lika bra att vänta tills i morgon”. “Vore det inte mysigt att bara sitta här? Det är ju faktiskt sommarlov. Vi skulle kunna ta en kvällsfika med den där pajen i kylen”. “Skall jag verkligen köra hårt med träningen nu när det är sommar? Jag kanske skall vänta med att sätta igång på riktigt igen”. Rabarberpaj blev det, men efter en runda i skogen. Det är egentligen bara den där första rundan, sedan är jag igång igen. Och nu är jag det. Det gick galant när jag väl var ute i går. Jag gick snabbare än jag brukar, trots att det borde ha varit tvärtom. Så visst är jag redo. Nu är det bara att köra igen.
Och på dessa veckor hade myggorna kommit till skogen. Dessa trista kryp! Jag hör till kategorin som de älskar extra mycket. Jag får stora vita blaffor varthelst de kommer åt. Inte hjälpte det att liksom glida fram genom skogen i heltäckande tights. Nix. Blaff. Blaff. Och blaff. I Staterna hade de andra blodsugarna premiär i helgen. Vi lär få vänta här. Jag planerar i alla fall blodig strandläsning med Månpockets svenska utgivning av Sookie Stackhouse-böckerna. På CD:ON får man de tre böckerna för 119 kr. Klick. Och kli. Och blaff. Typ :).
Promotionsposter för True Blood Season 3 som började i USA i söndags.
I början av februari skrev jag mitt första inlägg i kategorin Må bra. Några iakttagelser och lärdomar så här långt.
Det viktigaste för mig denna gång, som faktiskt hittills har blivit mycket annorlunda än alla andra tränings- och för all del viktresor, har varit en grundläggande respekt för mig själv. Kanske har det att göra med att man börjar bli äldre och kanske lite klokare på vägen. För första gången har jag skippat alla kryss i kalendrar efter avslutad träningsrunda. För första gången har jag gjort allt på mitt sätt och inte haft någon annans ögon i beaktande. Jag har helt enkelt haft respekt för mig själv och min egen takt.
När det gäller träningen har jag haft en vår med många avbrott och förkylningar. Men jag har kommit igång igen. Här har det hjälpt mycket att tänka “jag gör fortfarande det här, jag har inte slutat”. Jag maxar efter hand, när kroppen är i fas och inte efter något utsatt schema enligt t ex powerwalkskolor på nätet som kör alldeles för hårt alldeles för snabbt enligt mitt tycke. Man får ha respekt för sin egen kropp och inte belasta för hårt eller göra en satsning som ändå inte håller i längden.
När det gäller kosten känner jag också att respekten är i fokus. Jag tror egentligen inte på någon diet eller speciellt sätt att äta. Alla har vi våra hangups och saker som vi alltid fastnar för. Jag tror i grunden på det klassiska att tänka till saker, istället för att tänka från. Visst kan man pressa sig själv under en period, men det varar knappast i längden. Jag tänker respekt i termer som att försöka tänka klokt kring mat. I min må bra satsning har det hjälpt att tänka till kring vad mina stopp är. Att respektera dessa stopp och att kanske välja bort dem i högre utsträckning. Bröd har varit en sådan grej för mig, som gärna har blivit kvällsmackor. Chokladkakor en annan. Det är liksom som gjort att bryta ruta efter ruta. Det har hjälpt att få till en bra frukost. Det har hjälpt att respektera mellanmål och kvällar. För jag gillar rutiner. Och då gäller det att tänka till kring bra rutiner. Och att ge kroppen en chans att kryssa rätt bland allt. Och att erbjuda den alternativ. Man kan bli en dreglande Pawlos hund efter en kopp med pepparmintte till favorittvserien om man laddar den med positiva saker. Ibland räcker det inte alls och då får man också respektera att man vill ha något annat. För mig har det dock hjälpt att inte planera det söta, liksom en reflex. Mammakväll med massor av bra TV= snaskigt tilltugg. Då har man liksom planterat tanken i hjärnan och då går det ned av bara farten oavsett om man egentligen är sugen eller ej.
Jag försöker att jobba mig bort från det klassiska att tänka i målsättningar. Jag försöker istället ha en vision. Jag vill vara den bästa versionen av mig själv. Jag skall inte klara av fyrtio rundor i skogen som ett mål, utan jag skall få en kick av den där rundan som är ultimat. När allt flyter. När jag har all kraft som finns i benen. För ibland händer det – nu och i min vision! Jag skall inte gå ned så och så många kilo. I min vision har jag en balans i livet mellan olika komponenter. Som en bonus kanske man kan ta på sig ett par gamla jeans i farten, men det är inget mål. Visionen är att gå här och nu och känna sig tillfreds på olika plan, inte att ställa sig på en våg för att bedöma det.
Något som har varit och är väldigt viktigt är självbilden. Jag är en tränande människa i mina tights. Ack vilken kick det var att köra rundan i sommarvärme i morse! Jag kör på – framåt! Jag tar bättre hand om mig själv och inte bara andra. Med respekt för mig själv så satsar jag kraft och energi på mitt jag. Jag sträcker på mig. Jag ÄR den bästa versionen av mig själv.
(Sneakpeak från Therese Sennerholts kommande kollektion).
Det händer varje år. I alla fall för mig. När värmen börjar komma smygande. Nu slog det till när vi gick på staden i lördags. Helt plötsligt liksom ser man sig själv för första gången på länge. Och tänker – jösses! Det går inte an att lufsa runt på det där sättet längre. Fram med piffet. Fram med något annat än det som känns vinternoppigt. Fram med glanset. Fram med det lättare. Vintern rasar ut – liksom.
Denna vår känns det dock som om jag är “on the case” i alla fall. Och efter min uppenbarelse, gick jag och provade ett par slimmade löpartights och den storleken jag trodde att jag skulle ha var lite för otighta i midjan. Efter det gick träningen i helgen liksom bara av farten ;). För jag ger ännu en gång Linna Johansson och hennes träningsskola rätt. Tight är grejen. Man känner sig med automatik sportig till tusen. Det tighta formar kroppen och skapar motivation och lust att ta i lite extra. I det här läget har mina nya träningskläder verkat som en sporre. Jag är glad att jag skrotade runt i mina gamla länge och köpte nya när jag kände att de rätta tankarna kring träning börjar att finnas där. Så våga tight. Gå i alla fall in i en sportaffär och testa. På Stadium finns just nu ett riktigt bra erbjudande på ett set. Det neonrosa får man lov att svälja. Det är åttiotalstrendigt om man behöver ett argument inför sig själv ;).
Nike träningsset från Stadium.
Jag har hela tiden hävdat att man inte skall inleda en träningssatsning genom att köpa en ny utrustning för att motivera sig själv att komma igång. Det känns som been there, done that några gånger. De dyra kläderna blir liggandes som ett gnagande dåligt samvete. Nu får jag ändå lov att säga att jag är igång med det jag hade förutsatt mig. Mina fallfärdiga funktionskläder får fungera så länge kylan är kvar ute, men sedan behövs det nytt. Jag har blivit sporrad av Linnas träningsskola att tänka tight. Funktionsmaterial har jag haft förut, men icke tighta nederdelar. Sagt och gjort. I dag gick jag in i en sportaffär och började leta. Det är lite förvirrande och inte så hemmatamt att gå och botanisera bland träningskläder. Det var ett antal år sedan jag gjorde det senast.
Men sedan hamnade jag i en affär där de hade ett erbjudande på kortare tights plus topp. Svart med neonrosa. Så inte jag egentligen. In i provhytten med den vinterbleka och förkylda uppsynen, men se då hände liksom något. Helt plötsligt såg jag ut som någon som tränar – sådär på allvar. Jag trodde att det skulle vara lite plågsamt med tighta tights med revärer, men det gick förvånandsvärt lätt. Jag såg inte något problem med passformen alls och nojade ingenting över var och hur och om det smet åt. Jag såg bara mig själv som en grym sportskvinna. Jag fick även med mig funktionsstrumpor. I kassan småpratade jag lite med expediten som man gör ibland. De här strumporna är verkligen bra, sa hon. De känns knappt när man springer. Nej, visst gör de inte, sa jag fast jag aldrig har haft sådana där strumpor. Nöjd stegade jag ut ur affären. Kanske med ett nytt synsätt :).
Ibland står man framför sådana självklara saker där man utbrister – Varför i hela friden har jag inte gjort detta förut? Min senaste snaskpassion är en sådan. Rostade cashewnötter har jag ätit många gånger. Jag har köpt lyxiga påsar med denna delikatess. Jag har även ätit många påsar med naturella cashewnötter både till mat och som tilltugg. I veckan satt jag och slöbläddrade i en kokbok och där uppenbarade sig denna självklarhet för mig. Man kan ju rosta hemma. Så snabbt och lätt. Bara in med naturella nötter i ugnen, på med lite olja och så salta. Nötterna blir verkligen hur goda som helst, framförallt när de är lite varma fortfarande, men de fungerar fint kalla med. Jag äter dem som lite kvällssnask eller som tillbehör till mat. För om man minskar ned en del i måltiden och kör mer grönt, då behövs det ibland lite extra tillskott av t ex nötter. Om ni liksom jag var noviser i den hemrostade branschen, så prova. Det är så gott!