Category Archives: Utvalt

I spåren av Skagenmålarna

Jodå, jag hamnade framför Hip Hip Hurra! om Skagenmålarna som jag skrev om i måndags. Kjell Gredes film från 1987 ligger på SVT någon dag till. Det var sannerligen ingen lättsmält historia att ta sig an en trött måndagskväll i oktober, men den är hisnande vacker stundtals och väcker många tankar om konst, liv och plats på jorden. Jag blir inspirerad till att följa några spår dit tankarna ledde efter att ha sett den.

Sommaraften på Skagen Sønderstrand P S Krøyer 1893

Det här måste vara ett av de mest kända och spridda skandinaviska konstverken. Det där speciella Skagenljuset som det talas så mycket om tillsammans med de fagra damerna (Anna Ancher och Marie Krøyer) i sina skira sommarklänningar. När jag såg filmen som delvis iscensätter vissa av de här motiven kom frågan kring hur det skall bli möjligt att se på den som konst igen efter att den har blivit så utnött för ögat. Förstår ni vad jag menar? Vissa bilder, saker eller företeelser blir så “belastade” med så många blickar, att ögat slutar att förundras över dem, utan istället sorterar in dem som kitch, ointressant eller för banalt. Det här är kanske inte det första motiv man sätter upp på väggen numera om man skall ha en konstaffisch – annorlunda var det tidigt nittotal. Hur många böcker såldes om Skagenmålarna då? Och hur länge kommer det att ta innan det här uttrycket får en ordentlig renässans? Intressant att tänka kring tycker jag.

I filmen möter ett antal personer som fanns på riktigt i Skagen under sent 1800-tal i den konstnärskoloni som växte fram då. Jag tycker om att fördjupa mig och här väcktes intresset för flera karaktärer – inte minst de kvinnliga konstnärerna Anna Ancher och så hon som lade penseln på hyllan när hon gifte sig med den store Peder Severin – Marie Krøyer. Jag har inte sett Bille August film, men reserverade genast den biografi som den filmen bygger på – Anastassia Arnolds Balladen om Marie Krøyer.

Om längtan väcks till att åka till Skagen? Ja! Jag har aldrig varit där, men skulle gärna möta ljuset – kanske inte minst nu off season då de stora turistskarorna dragit bort. Jag får alltid en längtan till havet på hösten. Det är något helt annat med stämningen då än på sommarsemestern. I Skagen finns ett stort museum och så kan man besöka Anna och Michael Anchers hem. Kristin på Krickelin var där 2016 och jag har sparat en del bilder därifrån för de är så vackra och inspirerande.

Solskin i den blå stue Anna Ancher 1891

Ljuset är framträdande på olika sätt i Skagenmålarnas konst. I Anchers bild är motivet med hennes dotter Helga underordnat ljusspelet på väggen. I filmen finns en förvirrad kvinna som går runt och delar med sig av sina sanningar till de som vill och inte vill höra. När hon ser en yngre konstnär måla på stranden säger kritiskt vid en betraktelse av tavlan: Søren Krøyer säger att det är lika mycket färg i skuggorna som i ljuset. Det där är alldeles svart… Så intressant att söka gestalta skuggorna och ge dem liv. Nu när mörkret sänker sig över oss blir ljuset en åtråvärd bristvara. Och utan ljus inga skuggor. Inspirerande att skildra det på olika sätt.

Tillbaka till den där Krøyerska sommaridyllen då på den första tavlan. Det anrika Helenekilde Badehotell ligger långt från Skagen, men det är lite samma havsvyer och känslan av den eviga sommaren som möter en på alla bilder på sociala media härifrån. Det ser så vackert ut och det är något med denna estetik som ligger djupt inne i folksjälen. Frågan är om det blir samma känsla som i filmen om solen försvinner? Målarna söker förgäves ljuset och försöker hålla demonerna borta medan regnet fortsätter att ösa ned…

Danska mysserien Badehotellet är sannerligen ljusår från konstnärligheten i  Hip Hip Hurra, men det är åter det där med den eviga sommaren i många av Skagen-tavlorna som leder mina tankar hit. Den här miljön är så vacker helt enkelt! Dit förde mig tanken denna gång. I spåren av Skagenmålarna.

signature

I spåren av Mitt Afrika

Streamingtjänsterna är möjligen inte så vassa när det gäller film, men ibland kan man finna något när man söker genom nyheterna. För några veckor sedan fick jag ögonen på den gamla storfilmen Mitt Afrika från 1986. Mitt tonåriga jags hjärta började klappa och kände att se om Meryl Streep  och Robert Redford i romantiska afrikanska vidder var precis det som behövdes denna kväll. Visst har jag sett om filmen någon gång, men det måste vara många långa år sedan, för när den rullade igång kändes den lite främmande, typiskt amerikanskt storfilms-svulstig och tämligen långdragen mot den där klassiska scenen när han tvättar hennes hår.

Det får bli en alldeles egen I spåren av Karen Blixen framöver (bland annat med blomarrangemang och vackra Rungstedlund), så här nämns filmens egentliga huvudperson bara kort. För bakom alla Hollywoodscener finns det ju en alldeles sann historia om Blixen som blev baronessa och flyttade till Kenya med sin make för att öppna en farm 1917. Odlingen av kaffebönor blev aldrig en succé och inte heller deras äktenskap, men Karen Blixens kärlek till den afrikanska kontinenten tycks blivit livslång, även om hon tvingades flytta hem till Danmark 1931. Boken Den afrikanska farmen kom 1937 under pseudonymen Isak Dinesen och det är den som ligger till grund för filmen. Jag blev mer intresserad av Blixen som person nu och av Meryl Streeps kvinnoporträtt, än av den kärlekshistoria som fångade mig som tonåring.

Mozart mindes jag! Att ta med en grammofon ut i det vilda “He even took the gramophone with him on safari. three rifles, supplies för a month, and Mozart” [Karen Blixen) – med klassisk His Masters Voice är väl inte helt fel. Kanske är det klarinettkonserten som framförallt förknippas med filmen?

Miljöerna mindes jag också. Alla rottingstolar på verandan och de stilfulla tillbehören till utflykter i vildmarken. Det här är en inspirationskälla som aldrig sinar för min del.

Kaare Klints Safari Chair från 1933 är en ikon bland stolar. Den har fått många efterföljare genom åren. Grunden till designen är de stolar som användes för officerare i framförallt de brittiska kolonierna. Tanken var att de skulle vara lätt att fälla ihop, transportera och sedan åter montera.

Rottingsoffa från Artilleriet.

Ralph Lauren som nyligen firade femtio år som varumärke har kanske tydligast haft denna stil som signatur genom åren. Den senaste tydliga safaritrenden som vi sett de senaste åren är väl det zebrafärgade skinnet. Vad hände med alla dem? Nu ser man dem inte alls lika ofta i flödet…

Safaristilen då – lädret, allt i beige toner eller krispigt vitt – alltid ett stråk som finns med i modebilden. Jag har möjligen lite oreserverat hyllat detta som klassiker i olika sammanhang och visst är det väl det. När jag såg om filmen nu, blev inspirerad till detta inlägg och började göra resarch med bilder framstod dock kolonialismens historia som mer och mer framträdande. Allt detta bleka mot allt det färgstarka i den afrikanska kulturen. Alla modebilder där man gullat med små söta exotiska djur som nu lever ett hotat liv på många sätt. De tjusiga safaristolarna som har en tydlig grund i det brittiska styret av kolonier.

Jag hade inte riktigt väntat mig den infallsvinkeln när jag lite nostalgiskt tog mig an filmen, men intressant att utveckla tankar och att se saker i ett nytt ljus. Om jag rekommenderar filmen? Ja då. Se den. Se om den om ni redan sett den. För det är det värdefulla med klassiker. Man möter dem på olika sätt genom livet och på så sätt berikar det tankar framåt.

signature

Lördagsgodis: Starka färger på Svenskt Tenn

Jag har en tummad broschyr – se den på mitt instagram – som kom som bilaga till Sköna Hem 1994. Avsändaren var Svenskt Tenn och det var inredaren Anika Reuterswärd som stod bakom miljöerna i den. Då var jag tjugotvå år och mitt inredningsintresse tog fart på allvar. Svenskt Tenn blev snabbt en vallfardsplats när jag besökte Stockholm. Reuterswärd inredde klassiskt och med fingertoppskänsla, men var ändå förankrad i samtiden med starka färger på väggarna. Här är det mycket rött och framförallt gult – inte minst i en matsalsmiljö. Jag har bläddrat otaliga gånger i denna tjugosidiga broschyr och inser att den mycket har format mitt öga. Det är dock möjligen först nu som jag åter är redo för de starka signalfärgerna igen. Och tiden har även kommit ikapp på Strandvägen. När den nya utställningen 85, som hyllar det faktum att det var så många år sedan Josef Frank kom till Sverige, är väggarna målade gula igen.

Konsten känns mer klassiskt måleri med traditionella ramar – på sitt sätt också ett tag sedan man såg på detta sätt.

Och det är en likadan pläd som draperas nu som på min kära broschyrs framsida – Lena Rewells lyxmohair.

Rött och gult kittlar inredningsnerven igen, framförallt för att färgerna vi har omgett oss med länge har varit så softade och varit mellankulörer. Starka signalfärger – vi har sett blått ett tag – känns åter som något att räkna med och inspireras av. Ögongodis och lite syrligt utmanande i skålen.

signature

Lördagsgodis: H&M hjärta William Morris

Veckans lördagsgodis blir en närmare titt på den kommande kollektionen av William Morris hos H&M som jag skrev om i måndags. Kläderna skall finnas den 4 oktober, men jag har fått flera mejl om att ni läsare redan har köpt i butik. Det var samma sak med GP J & Baker i somras. Lite skumt kan tyckas och jag vet inte riktigt vad man vill uppnå med detta. Nåväl, vi tittar närmare på H&M:s bilder i vad som ser ut som brittiska vidder. Den där knytblusen är ju bara fantastiskt fin! Jag älskar knytet och med Pimpernel – ja, hjärtat klappar för detta.Det är mycket grönt och blått i det som siktats hittills. Så vacker scarf med klassiska The Brook i centrum.

Pernilla Wohlfart, H&M:s chefsdesigner talar om Morris tankar om konst för alla och det klassiska citatet  There is no excuse for doing anything which is not strikingly beautiful som grundval för kollektionen. Den plisserade kjolen!

Klänningen i Marigold – ack så fin! Jag tänker polotröja under, skärp i midjan och stövlar till. Det finns mycket att se fram emot här! Tipstack till kära läsaren Karin genom Vogue UK.

signature

Lördagsgodis: Innergård i Malmö

Veckans lördagsgodis hittar vi på en innergård i Malmö till salu hos Bolaget. Jag hyser en aldrig sinande kärlek till just innergårdar. Det är något alldeles speciellt med det kringbyggda och att sitta omgärdad av väggar ute. När det kombineras med kullerstenar, klätterväxter och en vacker fasad är det nästan oslagbart. Och här är det så vackert!

Den putsade fasaden är rosa och detaljerna är målade i en mörk petroleumfärg. Djärvt på sitt sätt och på dessa skymningsbilder ger de ett mjukt ljus till den upplysta innergården.

Jag faller för stylingen här och att man skapat ett sammanhang som gör att drömmar börjar vävas om att själv sitta vid det där bordet och äta middag vid de fladdrande ljuslågorna. Än finns det tid till uteliv. Bilderna är från objekt till salu hos Bolaget.

signature

Hållbara köp, dahlia Café au lait och klassisk kvast

Det pågår som sagt intressanta diskussioner om konsumtion för tillfället inom bloggosfären. Jag har förtröstan att detta bara är inledningen på ett pågående samtal om hur vi skall förhålla oss framöver. Att vi helt skall sluta konsumera saker är en utopi – frågan är hur man på ett bra sätt navigerar fram. För mig är inspirationen stor kring kvalitetsvintage och att omge mig med estetiskt hållbara saker som tål ögats slitage över tid.

Det är möjligen ett ålderstecken och att man är trädgårdstant som man hoppar högt över kampanjer med halva priset på krukor. Det är nu, när butikerna behöver dra ned på sitt lager för att trädgårdssäsongen går mot sitt slut, som man skall passa på. Jag fyndade även fina saker från Iris Hantverk lokalt här i Trädgårdsföreningen. En enkel hållbarhetstanke för mig – fungerar inte när det gäller förbrukningsvaror men annars – är att tänka om jag kommer att ha kvar den här saken om ett antal år. För denna rejäla handgjorda kvast är det ett enkelt svar på den frågan. Den kommer jag kunna sopa med under många långa år framöver.

Så kom de då till slut. Dahliorna Café Au Lait. Trogna läsare minns kanske att jag planterade fyra knölar förra året som visade sig vara fel sort. De jag har i krukor i år har varit kinkiga, ovilliga att blomma och allmänt motsträviga, men nu får det väl vara värt allt pyssel ändå när de står på parad utanför växthuset.

signature

I äpplets spår

Gustav Klimt 1912

Sensommarens överflöd är såväl mäktigt som överrumplande. Daggvåta kalla barfotafötter till doften av nedfallna äpplen och överblommade dahlior. Trädgårdens crescendo som ackompanjeras av en första aning av att vilan är i antågande. Cirklar sluts. Den stickade koftan kommer fram ur förrådet. Luften är högre igen. Och snart hörs gässen i kör på sin resa.Det är ett fantastiskt äppleår i år! Förra året fick vi inte ett enda äpple på vårt Alice-träd, men i år dignar de uppstöttade grenarna. En favorit i kategorin enkelt och snabbt till fikat är klassikern smörstekta äpplen. Jag älskar dem precis som de är nu när man tar dem direkt från trädet – syrliga och riktigt krispiga. Jag skalar, klyftar och steker i smör en liten stund så att de mjuknar lite. Sedan strör jag på havregryn och ibland en uns råsocker. Slutligen pudrar jag över rejält med kanel. Jag äter själv gärna med grekisk yoghurt med lite honung, men det fungerar ju även med glass, grädde eller vaniljsås.

Paul Cezanne 1898

An apple a day, keeps the doctor away som den klassiska ramsan ljuder. Äpplet är en av våra klassiska frukter som vi är vana vid att ha tillgång till året runt. Nu finns det som sagt så många äpplen så att många bara ligger och ruttnar bort. Därför är det med viss bestörtning som man ser affärerna saluföra de skinande Granny Smith som putsats upp så att man kan spegla sig i dem. Eller varför inte ett Royal Gala som fraktats hit från Argentina?  Nej, stopp. Nu äter vi svenska äpplen när de är i säsong och försöker att ta tillvara på frukt som finns precis i vår närhet.

Det är skolstartstider. Jag har en niondeklassare och en som börjat tvåan på gymnasiet. Kära tid, du går så svindlande fort framåt. Själv har jag startat ett nytt projekt tillsammans med Jenny som vi kallar Bara vackra ting. Än så länge finns vi på Instagram, men vi har många planer framåt. Jag skulle såklart bli så glad om du vill gå in och gilla oss på @baravackrating. More to come.

Edward Burne Jones och John Henry Dearle för William Morris 1885.

Pomona var gudinnan av frukt i den romerska mytologin. Hon var en skogsnymf som var hängiven sin trädgård vilket porträtteras i denna tapet från firma William Morris. Morris är aktuell som föremål för en stor utställning på Millesgården i höst och på Tate Gallery i London visas just skaparen av Pomona-tapeten Edward Burne Jones. Burne Jones var tillsammans med Morris en pionjär inom Arts & Craft-rörelsen med dess tanke om skönhet för alla som kom att påverka många stora i Sverige som format tankar om hemmet som Karin Larsson och Ellen Key.

Jenny påminde mig om den klassiska servisen med just namnet Pomona från brittiska Portmeirion. Servisen skapades 1982 och är inspirerad av äldre botaniska tryck. Den här stilen finns det en hel del av vintage och känslan för den börjar komma tillbaka för mig. Det är jag nog ganska ensam om med tanke på priserna, men det här uttrycket hänger med lite i nittotals-återkomsten som Johanna Bradford skrev om här.

En helt annan stil har Enzo Maris La Mela från 1963. Äpplets urtyp i denna grafiska form har synts i otaliga interiörreportage genom åren. Visst har det något tidlöst över sig som passar in i många olika sammanhang?

För att inte tala om detta ikoniska glasäpple av Ingeborg Lundin (1921-1992) för Orrefors. Äpplet skapades 1952 och är så elegant i sin skenbara enkelhet. Lundin var produktiv i glasriket och förutom dessa rariteter finns det många andra saker som går att finna för betydligt mindre pengar. Jag är bland annat förtjust i de här skålarna. Tidigare i år kom en bok om Lundins konstnärsskap – En skimrande bubbla av glas av Kerstin Gynnerstedt. Den står på min höstlista på biblioteket, så jag ser fram emot att förkovra mig i denna kvinnliga formgivare.

Dags att gå ut till trädet och ta ett äpple!

signature

Lördagsgodis: Tjugotalsvilla i Göteborg

Veckans lördagsgodis får bli denna tjugotalsvilla som är till salu i Göteborg. Huset uppfördes 1923/24 ritat av arkitekt Gunnar Jonsson. Om det är någon byggnadsstil som jag är lite extra svag för så är det just denna tjugotalsklassicism. Jag tycker att grunddragen i sig är så vackra och kan underordna sig många olika inredningsstilar. Man kan tänka sig min egen myllrande maximalistiska stil här med inspiration från Estrid Ericson och brittisk trädgårdstant. Man kan också tänka sig en mer minimalistisk stil med enskilda utvalda objekt som får spela huvudrollen. I detta hus bor en antikprofil som satt sin prägel på tjugotalshuset.

Innan vi flyttade ut till huset som uppfördes 2008 bodde vi i en tjugotalslägenhet i staden. Estetiken med äldre köksskåp som dessa i serveringsgångar är något av det vackraste jag vet. Och så mycket som ryms där! Fint med vitmålade paneler, rent trägolv och blåvitt porslin till.

Och fönstren! Våra moderna svängbara fönster är ack så praktiska för all del, men de kan aldrig få hjärtat att klappa som dessa glas ut mot trädgården. Bara att häkta upp ett sådant fönster ger en lite rysningar av välbehag…

Det är många antikviteter i detta hus som lyfts fram mot mer neutrala väggar med många vackra byggnadsdetaljer. Fint med en mörk möbel mot allt det ljusa.

Vackra sammanhang.

Och inte minst en glasveranda! Det är något alldeles speciellt med glasverandor. I huset vi hyrt i Skåne några år hänger jag alltid på den verandan. Jag är lyckligt lottad med ett eget växthus här hemma, men det är något speciellt med en klassisk inglasad utbyggnad till huset.

Trädgården gör även mycket för intrycket av detta hus. Det är en gammaldags känsla med klassiska växter som gör sig bra till omgivningarna. Mina agave har växt massor i sommar – så fint att sätta upp dem lite i en sådan här kruka. Jag kan tro att jag inte är ensam om att ha en känsla för denna stil, eller hur?! Alla bilder: Stadshem – Fotograf Janne Olander genom Hemnet. 

signature