Jag fortsätter att samla på mig utställningar till sommaren där vägarna ska bära förbi. Jag har tidigare skrivit om Josef Frank på Sofiero – ett måste under Skånesemestern. På vägen hem lär det bli ett stopp i Värnamo och Vandalorum som har en stor utställning om Systrarna Jobs 21.3-27.9-2020. Jag besökte den stora utställningen om Signe Persson-Melin 2018 på samma ställe. Förutom att den var en stor upplevelse, så var Vandalorum i sig ett av de bästa museerna med fint utvalt i butiken och ett riktigt bra matställe. Rekommendation således. Systrarna Jobs har upplevt något av en renässans – jag har skrivit om det här och här. Det har publicerats en omfattande bok, varit en stor utställning på Thielska Galleriet och inte minst gjorde Rodebjer en kollektion med några av mönstren förra våren.
Syskonparet Lisbet Jobs /1909-62) och Gocken Jobs (1914-95) var konstnärer inom textil och keramik. De utgick mycket från den svenska inhemska floran med frodiga mönster som slingrar sig fram i starka färger. Många av textilierna trycks fortfarande av Jobs Handtryck. Keramiken har börjat bli riktigt åtråvärd, vilket är förståeligt. Så vacker. Pressbild: Vandalorum. Systrarna Jobs i keramikverkstaden 1943.
Denna utställning bygger på den tidigare i Stockholm och den nyutkomna boken, men skall vara mer omfattande och ta ett helhetsgrepp om systrarna Jobs konstnärsskap. Jag ser sannerligen fram emot ett besök i sommar!
Vad definierar en klassiker? Jag tänker att den har egenskaper som gör att den alltid finns med, men att den av olika skäl kan kännas mer eller mindre aktuell som val. Ett sådant exempel är Gripsholmsrutan. Rutor har naturligtvis alltid funnits med som en del i mönsterfloran som en bas tillsammans med randigt, men de senare åren har den synts mer. Jag tänker att rutan var en bärande del i “fransk bistro” som åtminstone jag hade som loppisledord och kökssoffans återkomst. Båda kallar på rutor. Här kudde hemma hos Marie-Louise Sjögren/Small Talk/The Way we play
Den mest klassiska användningen av rutan får väl sägas vara som klädsel till en Gripsholmsstol. Modellen från 1700-talet är uppkallad efter de stolar som fanns på Kanaljersflygeln på Gripsholms slott. Jag har alltid tyckt om modellen och ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag en mer upprätt sittställning. Bukowskis
Den senaste storhetstiden får väl sägas ha varit på 1990-talet då den Gustavianska stilen firade stora triumfer på en bredare linje, exempelvis genom Lars Sjöbergs böcker och den stora 1700-talskollektionen på IKEA. Nu är känslan att denna estetik är på stark frammarsch igen. Drottningholms slottsteater/Stiliga Hem.
Gripsholmsrutan som säljs på Svenskt Tenn är från 1940-talet i design av Estrid Ericson och Margit Thorén med inspiration från 1700-talet. Den har funnits med på min klassikerlista länge. Nu fyndade jag den grå färgställningen i en kudde.
Om man skall leta vintage så har just Svenskt Tenns ruta funnits i olika färger över åren. Här är Franks soffa 703 klädd i bruna rutor. Tyget har tryckts i bland annat blått och rött. Sedan finns det naturligtvis hur mycket annat rutigt tyg som helst både nytt och gammalt. Gemensamt för just Gripsholmsrutan kan väl sägas vara de lite större rutorna och att fälten är avskilda från varandra med en lite avvikande färg.
Visst är det något grundläggande hemtrevligt med rutor?! Sannerligen ett mönster som passar in i många miljöer. Utställning Svenskt Tenn 2016
I år lanserar Carl Malmsten-butiken en ny kollektion med de klassiska växtlamporna. Kollektionen Flora har tagits fram i med Eva Schildt och Örsjö Belysning. Lamporna har fått en mässingsdetalj och skall lyfta in skärmarna i 2020-talet. Jag tror absolut att det är dags för en renässans, inte minst för hantverket, förankringen i naturen och vår längtan till det ursprungliga och nära.
Malmsten-butiken ligger vägg i vägg med Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm. Här möts man av ett annat universum än Josef Franks och Estrid Ericsons mer myllrande värld. Här är det snarare mer av minimalism, nordisk svalhet och fokus på ett slöjdat uttryck. Det finns i och för sig ingen motsättning – fokus ligger på kvalitet och hög formgivningsgrad hos båda. Malmstensbutiken firar 80 år i år och är väl värt ett besök. Jag återkommer med ett inlägg om favoriter bland Malmstens möbler och uttryck framöver. Det känns som om de är mer aktuella än någonsin.
Men nu är det lampskärmarna som är i fokus. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om dem som finns här då jag precis funnit en Birgitta-skärm på loppis och det var ett sådant fint reportage i Residence om Vanja Sorbon Malmsten. Sorbon Malmsten är barnbarnsbarn till Carl Malmsten och den som i dag ombesörjer hantverket med att ta fram skärmarna. Om ni har Readly rekommenderar jag att leta upp reportaget från nummer 1/2017. Det är fascinerande att läsa om processen med skärmarna, allt i från insamling av växter, svetsning av ställningarna och skapandet av den färdiga produkten.
Ljuset silas så fint i skärmarna och det är som att ha ett litet eget lysande herbarium på hemmaplan. Om jag för övrigt tror på en renässans för att samla växter, pressa dem och montera dem på klassiskt vis? Svar ja. Ett av mina mer oklara beslut på loppis var att lämna ett gammalt trettiotalsherbarium för trettiofem kronor. Vad i hela friden tänkte jag på? Jag kanske får bli växtsamlare i sommar, bland många andra tror jag. Bukowskis
Det var Carl Malmstens svärdotter Birgitta Sorbonne Malmsten som var kvinnan bakom lampskärmarna, så detta är en riktig familjeaffär. Tillverkningen togs sedan över av Egil Malmsten och nu är det som sagt dottern Vanja som tillverkar skärmarna. En klassisk kombination är växtskärmar på en av Carl Malmstens Staken – en golvlampa med höj-och sänkbar arm som också känns så rätt i tiden. Lampan började nytillverkas 2017 av Tre Sekel i samarbete med Malmstensbutiken nu i oljad ek.
En av de nya skärmarna av Eva Schildt i serien Flora. Så vackert att kapsla in torkade strå på detta sätt och mässingen tillför värme. Jag har sett en enda skärm under mina loppisturer och den köpte jag, men vem vet vad som händer i vintageland? Nytt och gammalt förenas sannerligen i dessa skärmar tycker jag.
Intresset för utställningar med Josef Frank i fokus tycks inte ha mattats. Ingen är väl gladare för det än jag. På Valborgsmässoafton öppnar Sofiero Josef Franks flora och inget säger väl annat än att detta blir en publikmagnet i sommar. Jag kan tänka mig att den vackra slottsmiljön med utsikt över sundet till Danmark är ett utmärkt sammanhang till den mönstervärld som jag själv och många med mig tycker så mycket om.
Jag tror att det är precis som Kristina Wängberg- Eriksson skriver: “Kommer Franks flora någonsin att vissna? Det verkar inte så. Den suveräna kompositionen, färgglädjen, de organiska formerna och den konstnärliga esprin väcker intresse och förtjusning hos generation efter generation.” I texten inför utställningen ligger fokus på Nippon. Mönstret har hämtat inspiration från Japan och är en fantasiflora i starka färger. Jag älskar dukningen på bilden med det blå i kombination med porslinet från Gien. Uppe i förrådet ligger ett söndrigt kuddfodral i mönstret. Det var en av de kuddar vi hade när barnen var små och man kan säga att det slets därefter. Linet är så vackert, men det är lite till låns vid daglig användning i en familjesoffa.
I energilöst slut av januari dras jag till sommarmiljöer med de långa våderna.
Det är det fina med Frank. Textilierna passar i alla sammanhang.
Sofiero är en av de finaste Skåne-pärlorna. Det ligger så fint med bokskog runt på kustvägen en liten bit utanför Helsingborg upp mot Mölle. Favoriten i parken är de vackra gamla växthusen.
Jag tycker också mycket om de stora blombäddarna där det enligt anglofilt cottage-devis svämmar över av färg och allmän prakt.
Sofiero uppfördes som kunglig sommarnöje åt Prins Oskar och hans hustru Sofia 1865. När Oskar senare blev Oskar II byggdes slottet till och fick sitt nuvarande uttryck. Trädgården är framförallt sonsonen Gustav Adolf och hans hustru Margarethas verk. De fick Sofiero i bröllopsgåva 1905 och kom att utveckla det gröna med framförallt brittiska förtecken. Själva tanken att hela denna anläggning egentligen var till för en familj och dess hushåll svindlar lite. 1973 tog Helsingborg stad över driften. Mycket finns bevarat från den kungliga tiden såsom grundtankarna med trädgården och de gamla vinstockarna i växthusen.
Det är mycket lätt att trivas på Sofiero och därför känns kombinationen med Josef Frank extra tilltalande. “Under våren 2020 knyts band mellan denna värld och Sofieros tidigare innehavare Kung Gustav VI Adolf, hans ansenliga trädgårdsintresse och egenskapade herbarium.” Ett givet stopp på Skåneveckan i sommar.
Bilder: Svenskt Tenn och Sofiero/Sophie Håkansson och Annika Christensen
Signe Persson-Melin är en av våra stora namn inom formgivning och konsthantverk i Sverige, tillika en av mina personliga favoriter. Mitt i mitt maximalistiska uttryck inom inredning, står Persson-Melin för det källklara vattnet – en sådan skärpa i det distinkta uttrycket som jag faller för varenda gång. Jag tror inte att jag har sett ett enda föremål som jag inte kan tänka mig att ha själv. Jag återkommer med ett mer fullödigt I spåren av framöver, men för nu visar jag en nyhet för Byarums Bruk.
På Möbelmässan presenteras Sigill. Fatet i återvunnet aluminium bygger på formen i växtkärlen Gråsippa. I mitten syns Persson-Melins signatur och på kanten finns ett mönster i karakteristiska streck. Ett lägre växtkärl? Vattenspeglingar i trädgården? Eller ett konstföremål? Ögat söker sig till det.
Mitt i bleka januari är det dags för sommar – och det kan väl sannerligen behövas på fler än ett plan. Auktionssommar rullar i gång i dag på SVT och det tackar jag för. Jag tycker mycket om programmet, inte minst för experterna i det, där Maria Granström är favoriten. Den bärande idén är tävlingsmomentet där två lag ställs mot varandra och skall tjäna så mycket som möjligt på sina auktionsfynd. Jag tycker mest om när experterna går runt i början och tittar på auktionsborden, samt den kunskap man får ta del av. Nu verkar SVT förstått folkbildningspotentialen med detta. Det erbjuds små avsnitt på Play där Granström och Bergstrand under vinjetten Auktionsspanarna får sträcka ut sig lite mer kring olika ämnen. Som sagt – Maria Granström är stjärnan i mina ögon. Om du har Readly kan du se reportage från hennes sommarhem i Antik & Auktion 8/2018 och Hus & Hem nr 1/2019. En egen stil med auktionsfynd, modern design och fingertoppskänsla helt enkelt. Om jag och min vän messar varandra och tar ner deltagarna med kommentarer om hur lite de vet? Svar ja – halva nöjet :). Däremot är jag inte alls van vid formen. Jag är auktionsnovis, även om jag handlar det mesta vintage numera. Det får kanske bli ett löfte 2020 att ta mig till en klassisk sommarauktion. Undrar om jag har nerver till slagauktioner?!
“Har du köpt något nytt?” var sonens kommentar när han fick syn på mina två VÄRMER-ljusstakar från IKEA. Det får jag väl ta som en komplimang. För numera tillhör det undantagen att jag inte handlar vintage. Det märks att jag har ändrat köpbeteende, då jag blir förvånad över högarna med kartonger. Det känns ovant att det bara är att ta så många som man anser sig behöva och gå mot kassan. Här lockade mig formen men framförallt funktionen och möjligheten att använda hela ljusen. Och som de har blivit använda mina två ljusstakar. Det finns naturligtvis olika sätt att göra sig av med alla ljusstumpar, men den här varianten passade uppenbarligen mig.
Hur maximalistiskt får det lov att bli? Alldeles galet mycket! Det här gladpillret till bild sparade jag ned från Svenskt Tenn Stories på Instagram i går. I butiken finns dessa våningsfat av Charlotte Birnbaum. Jag brukar mycket sällan tänka DIY eftersom jag är talanglös när det kommer till praktiskt utförande, men just de här får mig ändå att grunna – tja – kanske. Visst minns ni alla våningsfat som gjordes i retroporslin? Det var himla poppis ett tag och nu är det inte sällan man ser dem på loppis. Jag tycker fortfarande att tanken är god att bygga på höjden så udda blir jämnt och kanske maxat som i Birnbaums form då?! Liknande brickor från Scandia Present finns i mängd på loppis, liksom porslinsdjur. Ljusmanschetter med prismor ser man då och då. Det där fatet med papegojan som tronar på ett berg av kastanjer går ju rätt in i inspirationszonen just precis nu. Much is more.
