Category Archives: Utvalt

The summer edit 1/19

I går slutade min son Henrik nian. Det var en sådan fin dag med många känslor. Jag var så stolt så att jag nästan sprack – bildbevis här. I dag inleds barnens sommarlov. Jag tänker på bilden som jag även hade med förra året. Känslan av oändlighet som på pärlband. Allt det lilla. I det stora. Att fröjdas åt dagarna man får. Svenskt Tenn

I dag öppnar den stora Fornasetti-utställningen på Artipelag. Det är den första utställningen i Sverige som omfattar hela produktionen av Piero Fornasetti (1913-1988) liksom verk av hans son Barnaba Fornasetti. Mest bekant är möjligen de stiliserade ansiktena av sopranen Lina Cavalieri, men den samlade produktionen är omfattande och rymmer mycket. Mitt premiärbesök på Artipelag återstår – man kan hoppas att det blir denna utställning som får mig dit.

Sommartider är utflyktstider och att åka runt till klassiska besöksmål. Jag vet inte om vägarna bär till Öland, men om de gör det är Paradisverkstaden ett givet stopp. Jag är förtjust i dessa former och sparade raskt ned bilder på unika skulpturer av Eva Paradis när de visades på Instagram. Så vackert!

Triss i tips att spara till en regnig kväll – SVT repriserar klassiska Från Lark Rise till Candleford . Det här är brittisk landsbygd i slutet av 1800-talet, kostymer och förvecklingar – helt enkelt utmärkt en kväll där man sätter på en stor kanna te och tänder ett ljus trots att det är sommar.

Den andra säsongen av Big Little Lies hade premiär i måndags. Jag ser mest fram emot Meryl Streep och naturligtvis hela ensemblen som är gräddan av Hollywood. Första säsongen tilltalade mig och jag kan nog inte vänta ut det där regnet för att titta på detta.

K-special Sylvia Plath – inuti glaskupan – är möjligen inte det lättsammaste en sommarkväll – men likväl intressant och sevärt med personer i Plaths närhet.

Kanske blir det luftning av den vackraste av väskor i helgen på någon utflykt i närområdet? Loppisfyndad, dock ej blusen som jag fått frågor om och som kommer härifrån. En sommarfavorit den med.

Med detta hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!

♡

Utvalt: Grönt på Svenskt Tenn

Jag har vissa fästpunkter för mina falkögon när jag går på loppis. Grönt glas är en av dem – kanske den främsta. Glädjen när man finner något vackert munblåst från exempelvis Monica Bratt och Reijmyre är innerlig! Nu kommer Carina Seth Anderssons klassiker Dagg i just grönt. Det är en av de mest visade vaserna under de senare åren. I inredningsmagasin från nittiotalet kan man ge sig på att det är minst en Alvar Aalto-vas på soffborden – på tjugohundratiotalet var det istället Dagg som dominerade. Trendmässigt – om man nu skall tala om det när det gäller dyrgripar som dessa – har Seth Anderssons Kolonn gått om. Båda blåses på Skrufs glasbruk och har i stor grad bidragit till en nytändning för svenskt glas vilket jag ivrigt applåderar. Jag vårdar min kära Dagg i klarglas ömt, framförallt för att den förutom att vara en vas är som en skulptur i rummet. Den är inte alldeles lätt som blombärare. Finast blir den som på bilden med kvistar i där proportionerna kommer till sin rätt.

Detta får mitt Frank-hjärta att bulta! Klassikern La Plata kommer nu i en grön färgställning. Så rackarns fin! Båda kommer att lanseras på sommarutställningen Speglingar under nästa vecka. Grönt är skönt, så är det bara.

♡

Utvalt: Orangeriet vid Engsholms Trädgårdsmästarbostad

I går tittade jag genom alla mina “Spara-bilder” på Instagram och hamnade hos @historiskahem. Förra helgen lade de ut två bilder från Trädgårdsmästarbostadenpå Engsholms slott och jag minns att jag gjorde en mental notering att kolla upp det. Det hela föll ur minnet, men så påmindes jag av Stiliga Hem som gjort ett fint inlägg om det hela. Jag är inte förvånad att vi båda fastnat, eftersom vår smak ofta sammanfaller. Nu visar även jag bilderna här, för de tål att tittas på i fler sammanhang.

Det var något i mig som hade sett detta förut och visst är det samma orangeri som var med i SVT:s Det sitter i väggarna för någon säsong sedan. Orangerier hörde ofta till de stora slotten för förvaring av exotiska växter och uppdrivning av plantor. Den här entrén med sina kolonner och spröjsade fönster får estetikbarometern att skjuta i höjden. Även om det är en bedagad stämning, så är det så in i den vackert!

Mitt eget växthus är nyproducerat, vilket ger en helt annan inramning än dessa gamla tegelväggar. Kanske är det så att detta i behov av omsorger och händiga händer är mer tilltalande på bild för mig än i det verkliga livet? Som man skulle vilja fotografera här. Precis allt blir vackert föreställer jag mig. Men visst är det även bra fint att krypa in i mitt eget glashus också. Jag drömde många drömmar innan det blev mer praktiskt och genomförbart och ett faktiskt hus. Läs mer om det här.

Objektet saluförs som sagt av Historiska Hem och det finns många vackra bilder att titta på. Just “det sitter i väggarna” är väl en passande benämning för byggnader som dessa.

Orangeri eller ej, visst längtar vi alla efter lite sommarliv nu?


♡

Att uppleva det nära: När kastanjerna blommar i Gamla Linköping

Jag är för all del ganska bra på att uppleva saker i min närhet, men ibland går man över ån efter vatten när det gäller upplevelser. Jag tänker därför skriva en del om det nära här och visa på att det finns mycket runt knuten att ta in. Ni har kanske också sådana platser där ni finns? Att inspirera till det nära känns fint och rätt i säsongstänkandet. Om man inte har så långt kan man unna sig att uppleva årstiderna genom det lokala. En plats upplevs så olika beroende på hur man möter den. Jag börjar med min stads mest klassiska besöksmål: Gamla Linköping.

När man är barn här i närheten kan man förvänta sig att en och annan skolresa går precis hit. Det anordnas gammaldags skoldagar med museum, hårda karameller i strutar och kanske en tur med det lilla tåget som trafikerar området. Jag kan inte säga att den delen lockar så mycket längre, även om det säkerligen är det många kommer hit för. På senare år har jag istället upptäckt de historiska trädgårdarna. För några veckor sedan hölls den årliga växtmarknaden här och då myllrade gatorna verkligen av människor. Nu åkte jag istället tillbaka tidigt en morgon när jag hade skjutsat sonen till en friluftsdag. Det är det där med att möta platser som sagt och att gå i stilla mak i syréndoft.

Friluftsmuséet bygger i grunden på hitforslade hus från centrala delar av staden. En lite märklig idé i sig, men tanken om att rädda istället för att riva är väl i grunden lovvärd. Som sagt, mitt intresse rör framförallt trädgårdarna. Man får gå runt och titta på de flesta ställen, även om det bor människor i en del av husen. Det finns mycket att inspireras av gällande staket, grindar och uppstammade fruktträd. Den här gröna grinden är så vacker!

Det är mycket av klassisk svensk idyll här med faluröda fasader, syrénbersåer och köksträdgårdar. Området spänner från nyttoträdgårdar till högreståndsmiljöer med lusthus – läs mer samlat här.

En favorit är Esters västhus som uppförts i 1800-talsstil med återvunna material. Det ligger så fint inbäddat i grönskan nu. Som sagt – när man går i lugn och ro på sådana här besöksmål så framträder detaljerna på ett annat sätt. Ännu en vacker grind till ett av de större husen med fin fasad.

Många besökare hamnar på Dahlbergs Café. Under högsäsong är det knappast så här fridfullt som man förstår – nu ser man de vackra byggnaderna, bersåerna och alla vackra Byarums-möblerna.

Jag har då aldrig kunnat slå mig ned helt ensam här med favoriten Katalan och te. En helt annan upplevelse än att dela den med så många andra.

Mest bekant från miljön är den stora Örtagården med förebild från 1700-talet. Nu är allt i sin linda och man kan mer titta på vackra staket, bänkar och njuta av att träden åter skänker silande skugga. Den Huitfeltska gården har så fin fasad som får spela med orange växter och ett persikoträd. Färgmöten som för en så in i den inspirerad, tillsammans med tidstypiska snäckor på rad kring gårdsrundeln.

Jag trodde att allt skulle handla om syréner vid mitt besök då ett stilla sommarregn till slut kom från himmelen. Men jag fastnade istället vid de enorma kastanjerna. För mig är träden mycket sensommar och tidig höst när de bruna skatterna skall samlas i fickorna, men så pampiga även vid blomning! Så mycket historia i dessa väldiga vackra träd.

Jag hoppas ni blir inspirerade till att åka till något ställe nära er och kanske uppleva det utanför turistströmmarna. Det finns så mycket fint som man kanske glömmer bort mellan varven. Leve det nära.

♡

Påsken hos Svenskt Tenn

Det var inte alls meningen att hamna i radioskugga här på bloggen. Jag har så mycket fint att visa och skriva om, men ibland får saker bero. Nåväl, påsken har fått sin början på Svenskt Tenn och då kan jag inte låta bli att se det som ett startskott för ljusare tider. Just denna högtid blir lite extra bra med Strandvägens sedvanliga mönster- och färgmix.

Jag är mycket svag för Lars Nilssons kollektion som han gjorde för Svenskt Tenn förra våren. Den blev belönad som bästa textil på Elle Decoration Awards och är fortsatt en av mina stora favoriter. I påskbilderna syns de mycket – vackert!

Pasteller hör påsken till – här i glasdroppar. Ett tips är att hålla utkik på loppis efter gamla prismor och glas att hänga i ris. Fint att blanda.

Den vackra duken som blocktrycks i Indien kommer nu med gul bas. Om man slår till får man väl leva med bruna ringar av påskmust bland alla pigga blommor…

Var hälsad kära vårstämningar!

♡

Systrarna Jobs: Mönsterglädje och blomsterkonst

Jag gjorde en “I spåren av” kring systrarna Jobs i augusti som finns att läsa här. I dag hamnade jag hos Gunnar Kaj på Instagram och en blänkare om en ny utställning som öppnar på Thielska Galleriet 23 februari. Kaj skall gestalta Gocken och Lisbeth som blomsterkonstnärer i salarna där levande växter skall få ta plats. Under mellandagarna läste jag den nya boken och känner mig ännu mer inne på spåret, så denna utställning hoppas jag verkligen att jag får möjlighet att se. Gocken Jobs mönster Ros och Lilja från 1946 finns i vår på klänningar hos Carin Rodebjer. 

Man tänker måhända mest på fantastiska tyger när man tänker på Jobs, men systrarna utförde även annan konst som keramik och här en väggdekoration för HSB-huset på Fleminggatan 41. Thielska Galleriet/Thomas Svensson.

Vintageögonen är alltid påslagna när det gäller textilier från Jobs. Än har inte blixten slagit ned på loppis, men man vet aldrig. Om man har lite större budget finns exempelvis Arne Norells klassiska fåtöljer Ilona klädda med Gocken Jobs Stugrabatt till salu hos Bukowskis. Det är lite evig sommar över dessa mönster.

♡

I spåren av Skagenmålarna

Jodå, jag hamnade framför Hip Hip Hurra! om Skagenmålarna som jag skrev om i måndags. Kjell Gredes film från 1987 ligger på SVT någon dag till. Det var sannerligen ingen lättsmält historia att ta sig an en trött måndagskväll i oktober, men den är hisnande vacker stundtals och väcker många tankar om konst, liv och plats på jorden. Jag blir inspirerad till att följa några spår dit tankarna ledde efter att ha sett den.

Sommaraften på Skagen Sønderstrand P S Krøyer 1893

Det här måste vara ett av de mest kända och spridda skandinaviska konstverken. Det där speciella Skagenljuset som det talas så mycket om tillsammans med de fagra damerna (Anna Ancher och Marie Krøyer) i sina skira sommarklänningar. När jag såg filmen som delvis iscensätter vissa av de här motiven kom frågan kring hur det skall bli möjligt att se på den som konst igen efter att den har blivit så utnött för ögat. Förstår ni vad jag menar? Vissa bilder, saker eller företeelser blir så “belastade” med så många blickar, att ögat slutar att förundras över dem, utan istället sorterar in dem som kitch, ointressant eller för banalt. Det här är kanske inte det första motiv man sätter upp på väggen numera om man skall ha en konstaffisch – annorlunda var det tidigt nittotal. Hur många böcker såldes om Skagenmålarna då? Och hur länge kommer det att ta innan det här uttrycket får en ordentlig renässans? Intressant att tänka kring tycker jag.

I filmen möter ett antal personer som fanns på riktigt i Skagen under sent 1800-tal i den konstnärskoloni som växte fram då. Jag tycker om att fördjupa mig och här väcktes intresset för flera karaktärer – inte minst de kvinnliga konstnärerna Anna Ancher och så hon som lade penseln på hyllan när hon gifte sig med den store Peder Severin – Marie Krøyer. Jag har inte sett Bille August film, men reserverade genast den biografi som den filmen bygger på – Anastassia Arnolds Balladen om Marie Krøyer.

Om längtan väcks till att åka till Skagen? Ja! Jag har aldrig varit där, men skulle gärna möta ljuset – kanske inte minst nu off season då de stora turistskarorna dragit bort. Jag får alltid en längtan till havet på hösten. Det är något helt annat med stämningen då än på sommarsemestern. I Skagen finns ett stort museum och så kan man besöka Anna och Michael Anchers hem. Kristin på Krickelin var där 2016 och jag har sparat en del bilder därifrån för de är så vackra och inspirerande.

Solskin i den blå stue Anna Ancher 1891

Ljuset är framträdande på olika sätt i Skagenmålarnas konst. I Anchers bild är motivet med hennes dotter Helga underordnat ljusspelet på väggen. I filmen finns en förvirrad kvinna som går runt och delar med sig av sina sanningar till de som vill och inte vill höra. När hon ser en yngre konstnär måla på stranden säger kritiskt vid en betraktelse av tavlan: Søren Krøyer säger att det är lika mycket färg i skuggorna som i ljuset. Det där är alldeles svart… Så intressant att söka gestalta skuggorna och ge dem liv. Nu när mörkret sänker sig över oss blir ljuset en åtråvärd bristvara. Och utan ljus inga skuggor. Inspirerande att skildra det på olika sätt.

Tillbaka till den där Krøyerska sommaridyllen då på den första tavlan. Det anrika Helenekilde Badehotell ligger långt från Skagen, men det är lite samma havsvyer och känslan av den eviga sommaren som möter en på alla bilder på sociala media härifrån. Det ser så vackert ut och det är något med denna estetik som ligger djupt inne i folksjälen. Frågan är om det blir samma känsla som i filmen om solen försvinner? Målarna söker förgäves ljuset och försöker hålla demonerna borta medan regnet fortsätter att ösa ned…

Danska mysserien Badehotellet är sannerligen ljusår från konstnärligheten i  Hip Hip Hurra, men det är åter det där med den eviga sommaren i många av Skagen-tavlorna som leder mina tankar hit. Den här miljön är så vacker helt enkelt! Dit förde mig tanken denna gång. I spåren av Skagenmålarna.

♡

I spåren av Mitt Afrika

Streamingtjänsterna är möjligen inte så vassa när det gäller film, men ibland kan man finna något när man söker genom nyheterna. För några veckor sedan fick jag ögonen på den gamla storfilmen Mitt Afrika från 1986. Mitt tonåriga jags hjärta började klappa och kände att se om Meryl Streep  och Robert Redford i romantiska afrikanska vidder var precis det som behövdes denna kväll. Visst har jag sett om filmen någon gång, men det måste vara många långa år sedan, för när den rullade igång kändes den lite främmande, typiskt amerikanskt storfilms-svulstig och tämligen långdragen mot den där klassiska scenen när han tvättar hennes hår.

Det får bli en alldeles egen I spåren av Karen Blixen framöver (bland annat med blomarrangemang och vackra Rungstedlund), så här nämns filmens egentliga huvudperson bara kort. För bakom alla Hollywoodscener finns det ju en alldeles sann historia om Blixen som blev baronessa och flyttade till Kenya med sin make för att öppna en farm 1917. Odlingen av kaffebönor blev aldrig en succé och inte heller deras äktenskap, men Karen Blixens kärlek till den afrikanska kontinenten tycks blivit livslång, även om hon tvingades flytta hem till Danmark 1931. Boken Den afrikanska farmen kom 1937 under pseudonymen Isak Dinesen och det är den som ligger till grund för filmen. Jag blev mer intresserad av Blixen som person nu och av Meryl Streeps kvinnoporträtt, än av den kärlekshistoria som fångade mig som tonåring.

Mozart mindes jag! Att ta med en grammofon ut i det vilda “He even took the gramophone with him on safari. three rifles, supplies för a month, and Mozart” [Karen Blixen) – med klassisk His Masters Voice är väl inte helt fel. Kanske är det klarinettkonserten som framförallt förknippas med filmen?

Miljöerna mindes jag också. Alla rottingstolar på verandan och de stilfulla tillbehören till utflykter i vildmarken. Det här är en inspirationskälla som aldrig sinar för min del.

Kaare Klints Safari Chair från 1933 är en ikon bland stolar. Den har fått många efterföljare genom åren. Grunden till designen är de stolar som användes för officerare i framförallt de brittiska kolonierna. Tanken var att de skulle vara lätt att fälla ihop, transportera och sedan åter montera.

Rottingsoffa från Artilleriet.

Ralph Lauren som nyligen firade femtio år som varumärke har kanske tydligast haft denna stil som signatur genom åren. Den senaste tydliga safaritrenden som vi sett de senaste åren är väl det zebrafärgade skinnet. Vad hände med alla dem? Nu ser man dem inte alls lika ofta i flödet…

Safaristilen då – lädret, allt i beige toner eller krispigt vitt – alltid ett stråk som finns med i modebilden. Jag har möjligen lite oreserverat hyllat detta som klassiker i olika sammanhang och visst är det väl det. När jag såg om filmen nu, blev inspirerad till detta inlägg och började göra resarch med bilder framstod dock kolonialismens historia som mer och mer framträdande. Allt detta bleka mot allt det färgstarka i den afrikanska kulturen. Alla modebilder där man gullat med små söta exotiska djur som nu lever ett hotat liv på många sätt. De tjusiga safaristolarna som har en tydlig grund i det brittiska styret av kolonier.

Jag hade inte riktigt väntat mig den infallsvinkeln när jag lite nostalgiskt tog mig an filmen, men intressant att utveckla tankar och att se saker i ett nytt ljus. Om jag rekommenderar filmen? Ja då. Se den. Se om den om ni redan sett den. För det är det värdefulla med klassiker. Man möter dem på olika sätt genom livet och på så sätt berikar det tankar framåt.

♡