Category Archives: Vi bygger hus: Allmänna hustankar

Snart är det dags att sova för sista gången i vår lägenhet. Vi har burit grejer hela dagen och jag är helt mör. Det är fortfarande en hel del kvar, innan flyttbilen skall ta de stora möblerna på måndag. Jag har börjat att plocka upp lite i huset. Vissa grejer är sådana där symbolsaker som jag har sett fram emot att se på plats. I dag hängde jag bland annat upp min morgonrock från Pelle Vävare på en av krokarna i badrummet. Jag älskar att dra runt i morgonrock på förmiddagarna. Nu ser jag fram emot att köra klassiskt pepitamönster vid sena helgfrukostar med nybakade scones. Mmmm…

Jag hyser gott hopp om att vara online ganska omgående ute i huset. Vi får väl se hur det fungerar i praktiken sedan. Det lär finnas ett och annat att göra utan att bekymra sig om det, men Ni vet – måste bara blogga lite och bara kolla lite ;).

Kan Ni tänka er?! Vi har nycklarna i vår hand! Vi har börjat flytta in i huset! Jag har druckit te där. Barnen har maxat stegljudsisoleringen. Och älskade sonen sammanfattar det hela väl. Mamma, det känns faktiskt redan som hemma här.

Det har varit en lång process. Visst är det bubblande glädje, men även ganska mycket pysa luft ur en ballong. Det är många intryck på en gång som inte alltid är så lätta att få grepp om. Man går liksom bara runt och tar lite på köksbänken, för att gå vidare och klappa på en fönsterbräda. När min pappa satte upp en hissgardin i köket kändes det ändå ända in i hjärteroten. Vi är äntligen hemma.

Snyggväskor från Alstermo Bruk. Tusen tack för alla hälsningar till mitt inlägg i går. I kväll är vi tillbaka inne i staden för att sova här. I morgon flyttar maken och jag hela dagen, medan barnen är hos mormor. På söndag flyttar vi med bistånd av min pappa och på söndag kväll skall vi sova i huset för första gången. Det blir med andra ord fullt upp hela helgen. I natt kommer jag att sova mycket gott känner jag. Det har varit en lång dag med många intryck. Jag tillönskar er alla en riktigt fin helg!

I morgon så här dags har vi nycklarna i våra händer. Och jag går runt här och är alldeles gråtmild. Jag ser fram mot det nya, men blir så väldigt nostalgisk i brytningsskeden i livet. Vi har bott i vår lägenhet mitt inne i staden i tio och ett halvt år. I dag är den sista vanliga dagen här. I morgon börjar vi köra ut alla våra grejer till “det nya huset” som vi sedan skall kalla hemma. Så ett sista ode.

Jag kommer att sakna stämningen och arkitekturen här. Det är något speciellt med en gammal stadsvåning. Nu är den i stort behov av omvårdnad och reparation, men det som sitter i väggarna sitter för alltid.

Jag kommer inte att sakna vår pyttebalkong ett dugg! I nostalgiska tider gäller det att påminna sig själv om att jag avskydde varenda sekund när Henrik hade vattenkoppor mitt i sommarvärmen. Vi satt ute på balkongen på förmiddagarna, sedan blev det för varmt. Och alla utbrott över barn som hela tiden var farligt nära räcket. Nej, gode Gud vad det skall bli skönt att ta den där tidningen och tekoppen ut till en uteplats!

Jag kommer inte att sakna vårt pyttiga matrum som är inhyst i den gamla pigkammaren. Man får liksom flytta bordet och justera det efter antal sittande för att få plats. Och de där nedklottrade väggarna…

Jag kommer inte heller att sakna vårt opraktiska kök. Det är låga bänkar, en spis som går på halvfart och förvaring enligt huller om buller-principen. Nej, det skall bli himla skönt med ett modernt kök!

Allt i allo-badrummet med tvätt på tork, gammal dusch och en dust av avlopp så där varannan  vecka. Nej, nu vill vi ha badkar och rymd!

Gamla våningar har helt klart sin charm, men det går inte att bortse från fönstren som sett sina bästa dagar och alltid är fuktiga när man vaknar på morgonen. Vårt sovrum har inhyst skötbord, barnkläder och all sköns grejer. Min förhoppning är att vi får en vuxen reträttplats i huset, men jag tror nog inte att det där hoppandet upphör bara sådär :).

Åh, min serveringsgång! Ack, vad jag kommer att sakna dig!

Packa, packa, packa massor av grejer på vagnen. Baxa in vagnen i minihissen. Frakta alla grejer på vagnen. Alla dessa dagar i lekparker bara för att få luft. Nej, jag har sett nog av er för en livstid! Kanske, kanske med mina barnbarn ;).

Utsikt från vår balkong för på dagen precis ett år sedan. Jag kommer att sakna att att ha de stora gyllene visarna som min klocka.

All denna vardag alla dessa år. Nu är det dags för det nya.

Men jag kommer förstås att ha med mig det viktigaste av allt. Och det är det som räknas.

Mitt i november är såklart lite mindre grå detta år än andra år. Vår flytt inleds om bara några skälvande dygn. Jag fattar fortfarande inte riktigt. I dag var min pappa på plats och monterade vår postlåda. På måndag kommer inte tidningen på hallgolvet, utan då får vi vackert gå ut och hämta den. Tänk allt detta annorlunda som kommer att bli alldeles vanligt sedan :).

Det mesta är nedpackat, men jag har kvar några böcker i min kära serveringsgång ( en av de saker som jag kommer att sakna härifrån). Vi bakade browniekakan ur en av mina favorit-inspirationsböcker för denna tid på året Vinterns och julens glädje i helgen. Boken är tyvärr slut på förlaget och jag håller hårt i mitt exemplar. För snart, snart är det dags för att pynta – I VÅRT HUS ;)!

Vackra bilder från boken av paret Hensley. Duktiga stylisten Paul Lowe som driver excellenta bloggen Sweet Paul är en av kreatörerna av allt fint i den.

Fyra dagar kvar till nycklarna i handen. Jag mår såklart tjuvtjockt. Jag avskyr ingenmanslandet där man inte vet om man kommer att bli sjuk eller inte – blä. Henrik ligger i soffan och äter isglass, så det finns visst hopp.

Det känns så himla trist om våra sista dagar i den lägenhet som vi har bott i tio och ett halvt år blir så här. Jag tar era tummar till mig och hoppas på att det inte blir värre än så här. Antingen får vi en rolig historia att berätta sedan om magsjuka mitt i flytten eller så får vi ett lugnt slut i helgen med hämtpizza på golvet och nostalgiska tankar om allt som hänt här. Eller så blir det en mix av allt möjligt, såsom livet är som mest.

Jag ägnar mig åt visst framåtblickande och viss tröstshopping. När Cosas bjuder till kalas på saker som jag har hållt utkik på ett tag, ja, då hugger jag oavsett förekomsten av kräkiga lakan. Retroburkarna är som små karameller och kommer göra mig glad vid varje bak.

Jag hoppas att Ni får en fin start på veckan!

Det är en sådan tid nu. Allt man gör kan vara för sista gången. Jag har anlag för nostalgi vid dessa tillfällen i livet. Men det blir snart en första gång för allt också. Nästa söndag ligger vi i våra sängar i huset och skall sova. Och även om allting kommer att förändras, så är en del saker precis som vanligt. I dag lade vi ned Annas låneböcker i en kasse så att de inte skulle försvinna i en flyttlåda. Nästa måndag kommer nämligen bokbussen till hennes skola. Life goes on.

Bild: Mille Notti. Krispiga vita nytvättade lakan är något alldeles speciellt. Vi skall pimpa vår gamla säng med en ny sängkappa.

UPDATE: Livet finns ju där som sagt. Tjugo minuter senare och en liten nedkräkad son i sin säng. Det kan väl inte vara så ändå. NU?!! Jag kan inte tänka mig ett mer olämpligt tillfälle för detta fruktade… Snälla! Låt oss andra slippa!

I morgon eftermiddag är det kontrollbesiktning av huset. För första gången kommer vi att få ser vårt hus utan täckpapp, plast, stegar och massor av snickargrejer överallt. Vi kommer att vara där en timma innan besiktningen börjar, för att få möjlighet att titta lite själva först. Hur man skall kunna ha korpögonen påkopplade på 210 kvadratmeter samtidigt återstår väl att se. Förhoppningsvis förlöper allt utan några större problem. Sedan återstår bara slutbesiktning innan inflyttningen. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det :)!

Bild från husresningen i strålande solsken.

För sju år sedan gick jag också i väntans tider. Då väntade vi inte på ett hus, utan på en bebis. Det är förstås inte alls samma sak, men ändå.  Det är inte utan man blir lite nostalgisk och gräver i arkivet. Så här skrev jag på ett forum den 1 november 2001.

“Min man och jag konstaterade i morse att det var dags att vända blad på almanackan och det är ju den första november i dag! Småmånaden alltså, när det är tänkt att Liten skall titta ut och komma till oss! Det kändes som en evighet bort i mars när jag gick runt i lägenheten och bara hyperventilerade och skakade av lycka över mitt positiva test. Jag gick runt, runt och hade klassisk musik på högsta volym för att försöka lugna ned mig. Lika evighetslångt verkade perspektivet när vi var på ultraljud i maj och såg Liten för första gången, liksom när jag en söndagskväll framför TV:n kände den första lilla buffen från magen. November – tja vi kunde lika gärna ha snackat om mars som i planeten Mars. Nu är jag här alltså och tiden har faktiskt gått svindlande fort – framförallt denna höst. Jag vet när jag som orolig nygravid var inne och tjuvläste på denna sida och fick syn på inlägg som menade att tiden hade rusat fram under deras graviditet. Jag kunde inte bara tro på det, när signaturen var Weronica v 5+3. Varje dag var som en vecka och när man nästa dag kunde lägga på en dag till 5+4 var lyckan fullständig.

Jag trivs otroligt bra med min mage och denna graviditet som var så hett efterlängtad efter ett års försök. Visst är det lite tungt nu på slutet, men jag känner fortfarande magi över att det ligger en bebis i min mage. Jag känner ännu inte heller av någon rastlöshet eller att den här sista tiden helst får rusa fram. Snart, snart kommer Liten till oss och tiden går fortfarande svindlande fort, tycker jag. Sällan har väl november klingat så ljuvligt i öronen.”

Så november fortsätter att ha en lite magisk klang för vår del. I morse var vi ute vid huset för att måtta upp badrumsbeslag, mäta för bokhyllor och dörrmattor och inspektera en skinande vit murspis. Det var inte läge att fotografera i dag bland hantverkare som färdigställer det sista inför kontrollbesiktningen på måndag. Vi träffade även den kille som förmodligen skall hjälpa oss med stensättningar och gräs i vår. Mina gummistövlar är fulla av lera. Nu börjar vi räkna ned på allvar!

Fjäderkrans från Pottery Barn. Glammigt, ruskigt och ganska snyggt på en vit dörr.