På väg

Så fint att du får bygga bo den årstid som du tycker så mycket om. Ett eget hem där ljusen alltid kommer att brinna. Du är höst. Du är den som tycker allra mest om när den första snön faller. Mitt novemberbarn.

Har Ni en berättelse som Ni delar med någon? En sådan där historia som man vårdar som i en liten gyllene ask. Man gläntar på den ibland. För trygghet. Identifikation. Och inte minst kärlek. Jag och Anna har en sådan. För oss är det berättelsen om hennes namn. Det blir inte riktigt samma ord varje gång, men själva essensen är alltid där. “Jo, förstår Du, när Du låg i magen så hade mamma tänkt på helt andra namn. Helena eller Hedda skulle du heta. Sedan när Du väl kom till oss, då blev det inte så. För en av de första nätterna på BB, när vi låg vakna mitt i natten Du och jag, så kom namnet till mig. Jag hade inte tänkt på det en enda gång tidigare, men när Du tittade rakt in i mina ögon, blev du en Anna. Det måste vara magi, eller något sådant.

Viljestarka är vi. Diskussionerna har alltid haft fart under vingarna. Vi är gamla själar med svärta. Du blev tedrickare som jag. Det känns fint att du tar med dig några av Estrids elefanter. Ohne dich, Anna, aber hier kommt die Sonne!

Väskan har packats någon gång innan, men nu väntar ett nytt liv i Karlstad tillsammans med pojkvän. I morgon åker vi upp och stannar över helgen. Jag känner glädje, men även ett visst stråk av vemod och saknad. Det är väl alla mammors rätt dagar som dessa, eller hur?

Trevlig helg!

Ny bok om Orrefors 1898-1930

Jag ser verkligen fram emot att bläddra i Henrik Sandbergs nya bok “Låt oss göra något vackert!” om Orrefors 1898-1930 som precis kommit på Historiska Media. I år firar glasbruket 125 år. Jag har många gånger skrivit om min relation till det svenska glaset och hur sorgligt det är att så mycket har gått förlorat. Glädjande är att pendeln äntligen har svängt t ex för Skrufs – inte minst tack vare Carina Seth Andersons olika vaser – och vår östgötska stolthet Reijmyre som alltid gjort mycket av Svenskt Tenns glas.

I boken fokuseras på uppbyggnaden av Orrefors som kom att bli en bärande del av det som vi nu kallar Swedish Grace. Det fantastiska graverade konstglaset fick sin höjdpunkt i Edward Halds skålar till Världsutställningen i Paris 1925. Många är vi som exempelvis beundrat Kaktusutställningen på Nationalmuseum. Kanske är det även dags att uppvärdera all etsad kristall som finns tillgänglig på andrahandsmarknaden? Betydligt modestare än Halds praktpjäser och möjligen lite för tidstypiska dekorer som hjärtat inte klappar så hårt för i dag, men ofta av hög kvalitet. Det finns så mycket vackert glas som förtjänar att glänsa igen!

Då och nu

Skogen hjälper alltid till att hela. Kanske känns det denna oroliga och mörka höst extra fint med en dos då i vårt nu. Jag har börjat lyssna om P1:s Stil från allra första början 2007. I SR:s app ligger de där som ett pärlband. Jag har inte varit en trogen lyssnare förrän de senaste åren, så mycket hör jag för första gången på mina rundor. I grunden finns en tidlöshet i och med ämnesvalet, men naturligtvis är det även förankrat i då. Martina Bonnier skulle knappast uttrycka sig som hon gör i konsumtionserans topp om hon skulle intervjuas om sin väsksamling i dag. Eller frågan om det ekologiska bara är en trend. Om det går att göra hållbarhet till något eftersträvansvärt. Det känns lite aningslös och eko från en mer bekymmerslös tid. Avsnittet tar slut. Jag byter till Lars Winnerbäck. Han har så rätt. Man hör det mer sällan nu. Vad gör det om hundra år.

Jag ser hundra fåglar lyfta söderut

Jag ser parken skifta färg nu från vårt fönster

Jag ser sämre nu, men längre än förut

Jag ser att perspektivet är förskjutet

Fred och frihet säger Tack för i går

Ibland känns det som vi närmar oss slutet

Ingen säger Vad gör det om hundra år

LARS WINNNERBÄCK

Höststil i andra hand

Jag är nog inte ensam om att tycka att den tidiga hösten är den absolut roligaste när det gäller kläder. Det är lite mer påklätt, men en solig dag kan man fortfarande ha uppknäppt och lite nättare skor tillsammans med solglasögon och sommarväska. Jag köper de allra flesta av mina plagg second hand, så också några nytillskott till denna höst. Klassiker att använda i många år.

Jag är framförallt materialjägare second hand. Jag läser på etiketter, känner på kvaliteten och provar hur plagget faller på kroppen. Märken är också en vägledning, men inte bara. Tweed är en höstklassiker. Bingo är att finna plagg uppsydda av tyger från skotska Harris Tweed. På damsidan har såväl Newhouse som Nygårdsanna använt deras tweed. Här har jag på mig en äldre Newhouse-kavaj. Det är även värt att titta på herravdelningen för tweed-kavajer då det finns ett stort utbud. Där blir dock passformen en annan.

Så är även fallet med herrskjortor. Antingen köper man en stor storlek som blir riktigt oversize hela vägen eller så håller man utkik efter mer slim fit som närmar sig damstorlek. Proportionerna är annorlunda av naturliga skäl med längre ärmar och smalare vid höfterna. Jag tycker om att använda klassiska pärlor till för att få till det feminina.

Ett av höstens bästa köp är denna engelska herrtrenchcoat. Man känner kvaliteten på tyngden i plagget. Så fina detaljer och även fodrad vilket gör att den får att bära längre på säsongen. Trots en mindre storlek, blir det oversize vid axlarna och hålen i skärpet räcker inte riktigt till. Här tycker jag att det fungerar. Jag tycker att det är snyggast om man inte drunknar i en stor modell, utan att det finns en viss form.

Vi får väl se hur många soliga höstdagar vi har kvar, innan det blir vinterkappa för hela slanten. Här hade vi frost i natt igen, så visst närmar sig en betydligt kyligare årstid.

Klassiska speglingar

Säg är det inte ett klassiskt söndagsscenario så säg. På jakt efter plats för vinterförvaring till allt från växthuset och till alla frusna dahlior, hamnar man längst inne i sitt förråd. Det gäller att inte stanna upp och börja lyfta på genomskinliga lådor med randiga bebiskläder. Nostalgi måste stå tillbaka för det mer handfasta. Att tänka framåt, istället för det motsatta. Där stod den stora ekspegeln som köptes på R.O.O.M i mitten av 90-talet. Vi hade den i en möblerbar hall i lägenheten. Här har den aldrig kommit upp. Nu tänker jag att den kan få hjälpa till att öppna upp mitt pilbladsrum där jag håller på att bygga butik. Fint med en länk bakåt när man tänker nytt.

Still going strong

I veckan skrev @freddiepalmstierna – följtips om ni inte redan upptäckt – ett inlägg om R.O.O.M. I vanlig ordning drog jag min historia om när jag såg Jocke Berg där en gång. Tidskänslan i ett fruset ögonblick. Vi lever fortfarande med många möbler som vi köpte i den där ikoniska lokalen på Kungsholmen på 90-talet. R.O.O.M var tidiga med livsstilskoncept och lyckades få det som egentligen var ganska tidlöst att kännas som ett eftersträvansvärt nu. Jag föll som en fura för Walles & Walles textilavdelning, Howardsofforna, de italienska lamporna och den rustika keramiken – såklart med en biscotti på. Nu i efterhand är man tacksam för de gedigna materialen som har tålt tidens tand. Då var hållbarhet inte ett begrepp man svängde sig med, men det blev resultatet i vårt hem som i köksstolarna ovan.

Bland ilskna vindar och pumpor

De där ilskna vindarna. Fritt spelrum denna lördag. Promenera med ett virvlande motstånd. Det enda rätta att äta en äppelpaj med mycket mandelmassa, kanel och vaniljsås vid hemkomsten. Vid havet romantiserar jag vinden. Då känns det som om man står mot naturens krafter och det ylande grå vattnet såväl skrämmer som får en att känna sig levande. Här på slätten känner jag sällan så. Trädgården pockar på med de sista bestyren. Möbler skall bäras in. Krukor tömmas. Lökar skall petas ner. Silande sol ändå. Och pumpor.

Det är något speciellt med formen. Jag lockas alltid av keramik med liknande form, som exempelvis Anna Lisa Thomsons och Arthur Percys klyftvaser och Paradisverkstadens ljuslyktor. Ett tips är att titta i mataffären för lite mer dova färger. De små är mest till prydnad, men i lite större format är detta pynt som är fullt ätbart när man inte längre vill ha dem som dekoration.

Tid för rustik mat som citrondoftande kyckling som får gå länge i ugnen tillsammans med potatis och en mustig tomatsås. Ett favoritvin till det. Lars Winnerbäck i högtalaren innan det tas kväll. Kanske det första avsnittet av Saknad, aldrig glömd. Lördagsfrid till er.

Helgströssel


Fredagseftermiddag. En lång runda med Stil i lurarna innan regnet. Jag älskar att jag sitter här och lyssnar på Klaus Nomi, längtar till Liljevalchs utställning med Fredrik Robertsson Klänningen gör mannen, haute couture – en ny era och tänker att jag bra gärna skulle gå på Kungliga operan och se En utomjordings hjärta om samme Nomi. Det hade jag verkligen inte en aning om när jag vaknade i morse.

Stort tack för alla era meddelanden om att jag bloggar igen! Många skriver om sin relation till mina klassiska fredagssvep. Innan jag tar något beslut om dem och bestämmer mig för vad jag skall ha den här platsen till, går jag på känslan av att det är roligt att vara här igen. Det får räcka så för nu. Jag skrev om min käpphäst att om tre månader kan man ha gjort något nittio gånger. Jag har också skrivit “Den minsta tillämpning är alltid värd mer än de mest storslagna avsikter” i försättsbladet på min anteckningsbok som ligger här på skrivbordet.

Jag pratade lite med min son vid frukostbordet i morse om att jag har öppnat bloggen igen. Han har brutalt talat om att bloggar är döda, så jag får väl se till att motbevisa det. Jag tänkte redan då på fredagssvepets vara eller icke vara och framförde för- och nackdelar med att strössla med ting i ett inlägg. Blivande civilekonom som han är, var en av lösningarna naturligtvis en marknadsundersökning. Är det roligt med ett samlat inlägg på fredagar med smått och gott eller är det roligt att få fler inlägg under veckan? Jag har tankar på ett nyhetsbrev där jag kan förena nyheter från butiken med rekommendationer och tips. Kanske en sammanfattning av veckan om jag får snurr på bloggen? Vi får se helt enkelt. Skriv gärna en rad om vad du tycker här eller i DM på Instagram.

Fin fredag!

Höstromantik

Jo då, jag är skyldig till höstromantik och så nära att trycka play på Gilmore Girls för okänd gång i ordningen. Det är den tiden nu. Hanna Fahl skrev en krönika i DN i helgen om estetik, hösttjejer och just New England i Lorelai och Rory-land. Jag har länge framhärdat i min hyllning av augusti, sensommar och nostalgi kring pennfack och att slå in sina skolböcker. Men jag undrar om inte oktober har tagit över med åren. Man är förkyld. Vindarna är ilskna. Regnet är kallt och hårt. Ljuset dröjer dock kvar ett tag till. Det finns något befriande i att släppa taget om sommaren och att omfamna säsongen. Lyckan i den första silkesmjuka kastanjen ur det hårda skalet på väg att se Past Lives på biografen. Man kanske ändå skulle välja något annat än en mental snuttefilt ur seriearkivet? Min kära vän Marie påminde mig i går om detta Virginia Woolf-citat. Det landar fint i mig nu.

I will cut adrift – I will sit on pavements and drink coffee – I will dream; I will take my mind out of its iron cage and let it swim – this fine October

Virginia Woolf 1927