Terapi

Jodå, jag är mycket väl bekant med det energidränage som kommer med ett barn i en intensiv utvecklingsperiod. Förra gången funderade jag på att börja brodera. I går fann jag mig själv stoppa ned ett tusenbitarspussel i varuvagnen på Ica Maxi, tillsammans med Annas halva-reapriset-snyggaste-leopardskorna-i-stan och Henriks hundraelfte dinopåse. Och sedan spelade jag in Skärgårdsdoktorn och såg det sent i går kväll. Jag fick för mig att en dos av marin nostalgi och evig sommar var precis det jag behövde. I kväll skall jag börja med slottet Neu Schwanstein i pyttiga bitar. Det har ett stort träd i diffusa höstglödsfärger framför sig.

Och till min ljuvliga lilla flicka skall jag införskaffa målarböcker från Rosie Flo. Jag har sett dem i utländska magasin och beundrat de fantastiska illustrationerna. Nu finns de tillgängliga hos Russinnet.  Anna tycker mycket om att sitta och pilla med grejer och de här böckerna tror jag passar henne utmärkt. Hon får utlopp för sin perfektionistiska ådra genom att färglägga alla minidetaljer och sedan får kreativiteten flöda genom att hon själv får rita ansikten, armar och ben. Det lär dock göra lite ont i mig när något går fel och – ritsch, rivs en sida ut och knölas ned i papperskorgen. Tålamod, lilla älskling – och tålamod, lilla mamma.

Grå

videkvisted-copy.jpg

Fredagens strålande sol, byttes raskt ut till en grå helg med regn och rusk. Helgens givna höjdpunkt blev förstås det klassiska förskoledramat Vanten med Anna i rollen som groda. Sedan har det varit regn, städning, storhandling och tjatgnatande mamma. Nu sitter ännu en lista på kylen om olika familjeregler. Barnen fick skriva upp vad jag skall göra. Bland mina poster finns städning av skrivbord, hoppa hopprep och åka skateboard. Och visst. Jag hopppar gärna lite rep av vild glädje över att slippa vara tjatmoster om trist städning. Hoppet lever – i vanlig ordning.

Annars snurrar tankarna om huset igen. Jag gör märkliga tredimensionella skisser i gratisprogram på nätet och klurar över en del val igen. Fortsättning lär följa i en blogg nära Er.

Fotografi: Weronica – En mammas dag

Kvack

Mitt emellan magsjukan och husritningen har det blivit vår. Solen värmde ordentligt i dag. Jag firade genom att köpa färggranna blomster på torget.

solitar-copy.jpg

Helgen bjuder på uruppförandet av förskoleklassens pjäs om årstiderna. Anna skall vara groda. I går kväll framgick det att tanken var att hon skulle ha en grön dräkt på sig. – Bara ett par gröna byxor, en grön tröja eller några gröna strumpbyxor eller nåt´. Tjing, ser´u. Veckans “måste-organisera-min-klädlåda-alldeles-nu-fast-jag-är-jättetrött”, borde ha givit vid handen att grönt inte direkt är någon flitigt representerad färg i garderoben. Det finns nada rättare sagt. Vissa föräldrar kanske entusiastiskt griper sig an projektet att sno ihop en grodkostym på kort tid. Icke jag. Jag föreslog en av mina tunikor. – Mamma, den är ju inte grön direkt. – Jo då. Den är grön. Och vi kan vika upp ärmarna. Det hela fick bero, tills mormor fick för sig att göra en utryckning i dag. Nu ligger bland annat ett par illgröna tights (tunna som finmammastrumpbyxor) i Annas väska. Lyckan är gjord.

 

Jag tillönskar Er alla en riktigt fin helg!

blommor-copy.jpg

Fotografi: Weronica – En mammas dag

Vi bygger hus: Hallen

Sådärja. Några strömbrytare senare och jag är inne i en intensiv husfas igen. Det är så i nybyggarland tycker jag. Jag orkar inte ligga på lika mycket hela tiden, utan det går i vågor. Saker mognar fram i processen. Jag får mer distans till de val som är gjorda. För min del är det saker i slutbeställningen som nu efter en tid inte framstår som helt genomtänkta. Det är mycket när man skall shoppa hus. Det blir lite ändringar på vägen.

Nu håller jag till nere i hallen. En skiss finns att titta på här. I ritningen är det inritat en grund skjutgarderob i den inre passagen. Vissa saker är så orimligt dyra. Badrumsinredning är en sak och garderober en annan. 13 tusen har vi satt upp på den där lilla skjutdörrsgarderoben i fanerat trä – utan inredning. Hur mycket får man egentligen in förvaringsmässigt i den där pyttiga garderoben? Nej, här gäller det att tänka nytt.

vibyggerhushallen-copy.jpg

I går kväll började jag bläddra i massor av broschyrer från allehanda firmor. Jag fastnade hos Norrgavel. Jag tycker mycket om deras ting, men jag märker att jag glömmer bort dem mellan varven. Nu återupptäckte jag en öppen kapp- och skohylla som jag tittade på när vi skulle bygga det andra huset.

Plan ett var en öppen förvaring vid entrén och en stängd skjutdörrsgarderob i inre hallen. Den nya planen är att sätta in en öppen förvaring där skjutgarderoben är inritad. För tretton tusen riksdaler får man nästan ett fint stort klädskåp i trä som skulle kunna placeras vid entrén. Förvaringsenheterna byter således plats. Jag tänker också att det är skönt att slippa lite av den öppna röran precis när man kommer innanför dörren. Hur man än organiserar hallar, så blir det plock och stök som bekant. Vad tror Ni? Kan det vara något?

På interiörbilden från Norrgavel syns även en liggande panel som jag tycker mycket om. Kanske som en fond i hallen? Brädan från Ylva Skarp finns hos Cosas, gummistövlarna kommer från Have 2 have och möblerna från Norrgavel. Ekollonet från Svenskt Tenn är en sådan där vacker sak som jag alltid har velat ha. Nu kommer det till användning till pardörrarna i huset.

Vi bygger hus: Ro och detaljer

Tanken slår mig när jag sitter och snöar in på husdetaljer inne på Byggfabrikens sida – vår lilla bebis har ju inget namn! Förra veckan svarade jag på en fråga om vilket mitt favoritord är. Det är ro. Så Villa Ro it is. Det bestämmer jag sådär självsvådligt. För ro skall det bli. Maken ger nog sitt tysta medgivande. Han tackade mig många gånger förra veckan för mitt huspsykbrott i början på hösten. Nu är det nämligen bestämt att det inte blir någon byggnation på vårt gamla tomtområde. Maken ville avvakta då i höstas, medan jag ville agera. Villa Ro som sagt.

husdetaljer-copy.jpg

Jag är en detaljnörd utan dess like som bekant. Min senaste hangup är strömbrytare. Jo visst, så kan det gå. Vi har redan tidigare avbeställt husets dörrtrycken, så sådana måste vi skaffa på egen hand. Här tror jag att vi (läs jag) har bestämt oss (läs mig) för handtaget ovan. Sedan är det dessa strömbrytare då. Jag har precis börjat min fixering, så tankarna är inte färdiga här ännu. Men visst är de vackra (och dyra…)! Dessa klassiska modeller är i porslin och det finns även i bakelit. Först var jag inne på svart bakelit, men maken är inte helt med på noterna här. Jo, ibland har han några synpunkter på saker och ting – framförallt när det gäller kostnadsfrågor :-).  

Jag har framförallt sett liknande strömbrytare i utpräglat lantliga hem. Nu blir inte vårt hus i den stilen, utan det blir lite mer modernt. Grunden är dock klassisk med bland annat spegeldörrar, spröjsade fönster och profilerade lister. Om Ni har några tankar kring den delikata frågeställningen om strömbrytare, så dela gärna med Er :-)!

Smällkaramell

minglavar08-copy.jpg

Trogna läsare känner till min svaghet för svenska Mingla Design. Det numera klassiska mönstret Bloom (som syns ovan på sittpuffarna) designades 1991 och finns representerat i många färger hemma hos oss. En nyhet för våren är kuddfodralen Circus i siden där två färger förenas på samma kudde. Min favorit är den rosa och röda varianten som skulle bli en riktig färgklick i soffan.

Ann Charlotte Ridderstolpe, en av formgivarna på Mingla, stod även bakom utställningen Design för kidsen med temat Unisex på Formex i januari.

Framförallt blir jag mycket glad av Mingla Designs form- och färgvärld. En riktig smällkaramell en februaridag!

Pressbilder från Mingla Design.

Regn

Livsandarna återvänder så sakteliga. Ett tecken så gott som något är att barnen inte tar hänsyn längre. Det är inte sjuka mamman längre, utan den alldeles vanliga mamman. Mamman som man slänger sig på i soffan och som man utmanar. Så det börjar bli som det skall vara igen.

Är det ändå inte lite enklare denna runda med en stor liten sexåring? Jo, på något sätt är det så. Föräldraskapet har vant mig vid att utmanas, även om det har varit en krokig väg ibland. Jag har lärt mig strategier för att kunna surfa på vågorna och vänta ut. Jag vet att det går över. Men ändå. Det tar.

Insikten kommer precis innan ögonen skall slutas för dagen. Var ligger den rosa tamagotchin? Panik. Stora tårar. Skrik. Dumma mamma som inte vet var den är. Dumma äckliga mamma som man likagärna kan flytta från på studs. Riva upp hela världen och lakanen i sängen. Känslostormen kör igång direkt. Jag är så dum! Jag har glömt var den är! Allt är dumt. DUMT. Vågorna slår fram och tillbaka. Jag surfar och väntar. Ja, du får skylla dig själv om du hittar mig död här inne! Död sa jag! Hela havet stormar en stund. Hur kan du bara sitta där och titta? Gå iväg! Leta! Efter ett par vändor ned i utforskandet av världens uselhet, kommer insikten. Den rosa tamagotchin ligger på det gamla vanliga stället. Sedan lugnet. Det kommer alltid. Frågan är bara hur lång tid det tar. Jag får komma nära igen. Killa på ryggen och sjunga. Ro för denna gång. God Natt. Sov så gott, så ses vi i morgon. Mamma älskar dig.

aggnaste-copy.jpg

I går släpade jag mig runt kvarteret i regnet för att hämta lite välbehövlig luft. Det var sannerligen uppfriskande på många sätt. Stegen ledde mig till en butik som öppnat i en ny lokal. Inte så mycket nytt under solen, men väl små fina nästen med ägg som numera pryder fönsterbrädan. Vackert.

Fotografi: Weronica – En mammas dag

Last

tisdagstemalast-copy.jpg

Last är inget av mina favoritord. Jag tycker att det betydelsebärande elementet om en viss skuld, är att förringa lusten som följer med företeelsen. Vad är en last egentligen? Något fult och lite förbjudet som egentligen skulle kunna avvaras om vi fick mer kontroll över oss själva? Eller något lustfyllt som förgyller? Det är symptomatiskt mest kvinnor som talar om sina laster och för det mesta är det i samma andetag som livets goda. Visst, allt i livet bör ske med en viss måtta. Allt kan gå till överdrift och bli till något som inte är sunt på sikt. Jag tror att de flesta skulle tjäna på att frikoppla det lustfyllda intaget från så många känslor. Det är att unna sig. Det är att vara värd det. Det är att trösta sig. Det är att fira. Det är förströelse. Det är mycket som det egentligen inte alls är. En chokladbit är en chokladbit eller hur var det nu… Vad har Ni för förhållande till laster?

I mitt skafferi finns numera alltid Renée Voltaires Lakrits. Naturligt gott och en av mina många ickelaster :-).

Tisdagstema: Last