Ibland glömmer man att man faktiskt utvecklas och tillägnar sig nya kunskaper. Det känns som om man står och stampar. Man vill mycket mera, försöker och blir frustrerad när slutresultatet inte blir riktigt som man vill. Och det är det som ger drivet framåt, vilket är något positivt. För visst händer det saker på vägen ändå. Denna grå måndag fick jag för mig att titta tillbaka. Jag har snart bloggat i tre år, så det finns en del i diverse arkiv. På spaning efter gult skrev jag för nästan exakt två år sedan.
“Jag tänker gult inför våren och ger mig ut på spaning i hemmet. Barnrummet har en varm gul färg. Färgåtergivningen bakom Miffy gör inte tapeten rättvisa. Kiss (och Bajs) står på ett bord i hallen. På chiffonjen, som utgör min arbetsplats, står det en sirlig mässingsfot med en veckskärm i siden. Där siktas även en skrivbok i en saffransgul nyans. Min mugg av Åsa Lindström har vaniljgul insida och står på klassisk elefantbricka från Svenskt Tenn. Vid vår säng ligger Mairos Havstulpan i gult. Gult är inte fult!”
Jo, jag har nog faktiskt blivit lite snitsigare gällande både fotografering och collageteknik :). Jag sliter mitt hår med interiörfotografering nu. Det är så svårt med ljus och bra vinklar. Men lite har jag nog ändå fått till på vägen, även om det finns ack så mycket att lära sig. Gult var det redan för två år sedan som sagt och lite kul att se vad som har hänt med de saker som jag visade då.
Lampskärmen ligger inne i mitt arbetsrum och väntar på en ny fot. Den gamla elanslutningen fungerade inte med våra uttag. Havstulpan-kuddarna ligger numera i vår soffa. Åsa Lindström-muggen dricker jag fortfarande vatten i varje dag. Elefantbrickan står ute i köket. I går möblerade vi om i barnens rum. Då hittade jag både Kiss och Miffy. Kiss hade fått en påmålad mun och Miffy var kladdig om tassen av intorkad pepparkaka. Nu ligger mjukisdjuren i en kartong i förrådet.
Saker förändras, men mycket består ändå :).
Bild från min gamla blogg Living by W januari 2007.