@gustavsrum ställer en rolig fråga i dag och undrar om ens favoritglas. Jag behöver ingen större betänketid när det gäller det. Jag svarar alltid Simon Gates Salut i grönt. De stod på min önskelista länge, innan de fann sin väg till mig. Det är kombinationen av det tunna glaset, den eleganta foten och den gröna färgen som gör det för min del.
Jag skall inte förneka att de är något av en mardröm att diska, men här får estetiken och känslan råda.
Jag är även förtjust i klassiska remmare och i Vicke Lindstrands glasservis Sickan för Kosta. Just den kombinationen står på serveringsvagnen i matrummet och används mycket här hemma. Har ni något favoritglas?
Visst är orange som finast just precis nu? För mig är det ett förutsägbart skifte i inspirationen som inträder samma tid varje år. Än är det ett tag tills de sprakande lövhögarna, men känslan finns redan där. Här hemma föser jag fram färgen i t ex Josef Franks Terrazzo. På axeln hänger jag samme Franks Aralia. Några prydnadspumpor och solrosor förstärker.
Knalligt orange kan även vara retro och poppigt sextio- och sjuttiotal. En sådan här skrivbordslampa av olika fabrikat och färger är vi nog många som har växt upp med och nu söker på loppis igen. Stockholms Auktionsverk
REKLAM FÖR EGEN VERKSAMHET
I butiken finns just nu en av Raija Uosikkinens syltburkar för Arabia till försäljning. Serien Pomona började säljas 1965 och blev snabbt en favorit hos många. Dekoren är i linje med dåtidens popkonst och rena linjer i formgivningen. Serien förebådade även ett nytt sätt att se på det dukade bordet, där man inte tänkte i en hel servis, utan mer som komplement och en accessoar till köket. Just raden av apelsiner är en favorit som kombinerar gult och orange. En färgklick till bordet som passar i många olika stilar.
En fin och lite djärv brytning till den varma tonen i orange är att addera blått. Svenskt Tenn
Så de kära dahliorna förstås. Cornel Bronze är en favorit som skiftar från bärnsten, aprikos till orange. Pompom-dahlior är tacksamma att ha i buketter då de står lite längre. Just denna sort brukar få lite längre stjälkar också. I helgen var det frostkänning här hos mig. Lättnaden var stor när det inte blev isigt. Nu ser jag fram emot varmare nätter och fler buketter.
Varmt välkommen september! Du kom med sensommarvärme, solvarma björnbär, blommande solrosor och silande skugga på innergårdens kullerstenar här vid Hemslöjden i staden. En glödande fasad, så fint med det gröna till.
Kräftor väntar i helgen. Jag är inte så mycket för dem egentligen, mer för estetiken runt och tillbehören. Så fint här med de klassiska Gripsholmsrutorna som möter orange, grönt glas och bambubestick. Svenskt Tenn
Ack, ack du kära tenn! När jag handlar något till mig själv på andrahands-marknaden är det ofta trettiotalstenn som får följa med. Det är något sympatiskt med materialet som gör att det åldras vackert med patina och inte behöver putsas och fixas med. Senast i samlingen en skål från danska Just Andersen med tidstypisk nautisk dekor.
Min kompis Carina kommer ofta med de finaste tipsen. Senast var det @villasolbacka1911 om ett hus rustas upp varsamt och med säker stil från att ha varit ägt av samma familj i alla år till att få nya förvaltare. I går såg jag att Johanna skrev om det också. Det är mycket ögongodis med inspirerande kombinationer och vackra saker. Här passar det patinerade lilla bordet med den fina gröna färgen som handen i handsken och samspelar med omgivningen.
Som en höstpresent och en mental snutteflit – favoriten Downton Abbey med alla sex säsongerna på Netflix. Tack!
Som jag längtar efter besök på museum igen. Millesgården öppnar upp Italiensk höst på Millesgården där Carl och Olga Milles inspiration från Italien är i fokus, tillsammans med verk av Liselotte Watkins och filmer från Axel Muntes Villa San Michele på Capri. Jag kan tänka mig att parken är något alldeles extra i sensommarljus. Millesgården
Tulpanerna blev verkligen inte någon framgång i våras. Jag kan säkerligen inte låta bli att sätta ner fler ändå, men lutar mig i första läget åt de mer tåliga narcisserna som behöver fyllas på. Det finns så många fina varianter. Jag tänkte för en gångs skull vara ute i god tid med planteringen med förhoppningar om en blommande vår.
Med detta hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!
Jag är inte mycket för nyårslöften alls. Denna gång gick jag dock ut med tre saker av olika dignitet som jag ville genomföra under tjugotjuett. Kanske blir det lättare att verkligen göra slag i saken när man har satt ord på det för sig själv? Min första sak på listan var att bli en badande människa igen. Här fick jag verkligen hjälp av den varma sommaren som vi begåvades med. Och faktiskt. Denna forna badkruka badade mycket den gångna säsongen. Nu undrar jag varför jag slutade. Jag lär knappast bli någon vinterbadare, men nu kan jag med viss stolthet i rösten säga att jag badar igen. Petit Pommes
I dag var det dags för den andra saken på listan – att ta hål i öronen. När jag var yngre var det hotet om nickelallergi som låg hängandes över viljan. Jag fick nöja mig med clips i allsköns neonfärger och geometriska former på åttiotalet. Det kom att dröja många år, men nu så. Örhängen är en blank canvas för mig som jag av naturliga skäl aldrig har intresserat mig för. I första hand har jag ett smyckeskrin med ärvda hängen som också blev ett incitament till att genomföra det. Sedan kan man börja titta runt på mycket fint därute. Sophie by Sophie
Jag fick tänka en stund och titta tillbaka i mina anteckningar för den tredje saken. Jo då, där stod det prydligt nedtecknat – att börja närma sig ostbrickan. Det ser så trevligt ut att duka upp en bricka med ostar, bröd, marmelader och vin. Jag har lång väg att vandra, då jag kan mycket lite om ost och får andnöd i en butik som saluför det. Detta återstår. Jag lägger det i händerna på min bästa vän och tänker att det är en utmärkt aktivitet för hösten. Man kan väl lära gamla hundar att sitta, eller hur?! Alice J för Johanna Bradford
Blickarna börjar rikta sig inåt efter att trädgården fått den mesta omsorgen. På fönsterbrädan ställs några nya gröna växter fram och se där. Orkidén börjar veckla ut sina knoppar igen. Jag har alltid varit svag för den klassiska vita brudorkidén, men man kan inte påstå att den stått för det nydanande och det eftersträvansvärda på ett tag. Nu känns det dock som om den exotiska växten börjar få en renässans på nytt. Martin Johnson Heade – Cattleya Orchid, Two Hummingbirds and a Beetle
Det är knappast någon slump att orkidéerna får ståta på omslaget tillSofia Woods nya boksom kommer ut i höst. Intresset för det “eleganta nittiotalet” har varit stort och en inspirationskälla för mycket som känns nu. För visst var det då som jag själv stiftade bekantskap med de eleganta blommorna. Då var de det självklara inslaget som den finaste och mest åtråvärda att ha i en kruka eller en vas. Nu släpper jag dem lösa från sina pinnar om det är möjligt så att de får hänga fritt, men då var det snarare en fördel att uttrycket blev så strikt. Det var det lite oåtkomliga som lockade. Blommorna såldes i fina blomsteraffärer och kostade en hel del. Nu kan man köpa orkidéer i mataffären vilket har gjort att den omgärdade mystiken har naggats i kanterna. I ett klimatperspektiv kompenseras möjligen växthusdriften för att driva upp plantorna och transporten med att de kan bli gamla och blomma om ett antal gånger.
I grunden har det alltid varit det exotiska som lockar. Det Victorianska England blev gripna av “orchidelerium” där drottning Victoria hade en stor samling av såväl insamlade orkidéer som växthusdrivna. Orkidéjägares expeditioner finansierades av välbeställda samlare för möjligheten att tillskansa sig nya variationer av blomman. Orkidéfebern avtog med de ökade möjligheterna att driva upp arten i Europa, men en viss aura har bestått. Vem minns inte Bunny McDougals växthus i SATC?
Orkidéns skönhet har alltid varit i fokus och gett upphov till vackra ting. Den enkla, men samtidigt komplexa formen, fångad i Timo Sarpanevas glasskulptur som utsågs till världens vackraste föremål av tidskriften House Beautiful 1954 eller i Irving Penns ikoniska 70-talsbilder för Vogue Bukowskis
Orkidéns reproduktion har alltid fängslat och används med en mer explicit mening i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, där Swann försvinner bland Odettes Catleyor . Den typ av orkidé är även avbildad på Josef Franks klassiska textil som numera endast trycks i röd färgställning. Svenskt Tenn
Orkidén Catleya i Einar Jolins tavla Stilleben med orkidéer och orientaliska föremål 1941 Bukowskis
Vi går mot den sista helgen i augusti. Det blev några fina sensommardagar i början på veckan, men sedan har det snarare känts som höst med isande vindar och regn. Lite mer sensommar vill vi ha, eller hur? Jag börjar med att bläddra bland sommarbilder. Huset som vi hyrt i Skåne i sex år är till salu. Det kommer inte att bli några fler kvällar på glasverandan, vilket känns vemodigt. Det har varit ett så fint ställe att tillbringa sommarveckor på med omsorg i stort och smått. Det är ett snällt hus.
Om ni inte har sett live-sändningen från Svenskt Tenn med anledning av Mamma Anderssons utställning “Den Diskreta Charmen”, så rekommenderar jag det. Ett inspirerande samtal om inredning och konst, inte minst ambivalensen inför det exklusiva och det som upplevs som borgerligt. Jag tittar mycket på möten i struktur och mönster. Smalrandigt tillsammans med stora rutor och en knuten matta.
Det är speciellt att se en miljö här som helt saknar inslag av Josef Franks textilier. Formerna i möblerna får mer tala för sig själva och upplevs på ett annat sätt. Höstmurrigt på ett sätt som känns nu med tanke på viljan att boa in sig i hemmen igen. Svenskt Tenn
Det är skördetid. I morgon öppnar Bondens marknad här i staden. Det är alltid fint att gå runt med en korg och köpa grönsaker direkt av odlaren själv.
REKLAM FÖR EGEN VERKSAMHET
Vicke Lindstrand (1904-1983) var en mångsidig formgivare som arbetade i olika material. Lindstrand är mest känd för sina mer spektakulära glasvaser – inte minst denna i Antikrundan och offentliga glasskulpturer, bland annat Prisma i grannstaden Norrköping. Lindstrand arbetade även i keramik där många av föremålen för Upsala Ekeby blivit åtråvärda klassiker som t ex denna golvvas ochsnäckvasen. 1950 blev Lindstrand konstnärlig ledare på Kosta glasbruk, där bland annat glasservisen Sickan tillkom. De tunna glasen med sin slipning av både rutor och prickar tillhör mina absoluta favoriter. De är helt enkelt så vackra och så goda att dricka ur. Jag har dem i olika storlekar privat och tar in till butiken när jag finner dem. Just nu finns det snaps/likörglas till salu hos mig i butiken på @baravackrating.
Ett av de bästa inläggen i flödet i veckan – Sofia Wood som botaniserar i sin garderob. Här handlar det om kombinationer, styling och att finna bland det man redan har. Inspirerande format.
Tur att det snart är helg igen så att vi kan titta färdigt på HBO:s The White Lotus. Oroande, ångestframkallande, smart bitskt, samhällssatiriskt, inte helt lättsmält, men samtidigt roande i Paradise Lost-miljö. Annars har vi plöjt Harlots på SVT Play. Händelsedrivet, välspelat och inte den vanliga kostymserien med sitt tema. Det höll möjligen inte hela vägen, men nyskapande i en välbekant genre med en mer kvinnlig blick.
När hösten nalkas sätter jag alltid samman en mer melankolisk spellista. Överst just nu.
Dags att gå ut i regnet och plocka in en bukett till fredagsbordet.
Med detta hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!
I dag firar vi vår tjugoåriga bröllopsdag. En vanlig onsdag mitt i veckan, men möjligen första steget i en trestegsraket som väl får fyras av ordentligt nästa sommar när jag firar en stor högtidsdag. Vi gifte oss en dallrande het sensommardag i Stockholms stadshus. Jag var höggravid med vår dotter som föddes tre månader senare. Vi hade varit tillsammans i drygt nio år. Vi lade krut på att åka upp till Stockholm, bo flott och ägna oss åt fine dining. Vi hade de närmaste med oss. Jag var klädd i en gräddvit mammaklänning som vi köpt tidigare under sommaren i Stockholm. Det här var tiden innan näthandeln fanns och utbudet var begränsat. På fötterna hade jag ett par obekväma skor i gräddvit lack med liten klack och rosett. Pärlor runt halsen och armen samt en rundbunden bukett med rosor. Känslorna utanpå, porträttfotograferad innan vi åkte och med en sprattlande bebis i magen.
Om jag skulle gifta mig i dag – med samme man en vacker sensommardag – skulle jag inte köpa en dyr klänning som bara hängdes in i garderoben i en påse sedan. Nej, en klassisk vintagedräkt skulle jag ha som kunde bli en garderobens stöttepelare och användas på många sätt framöver. Bukowskis
Jag skulle definitivt ha ett par bekväma väl ingångna vintageskor i ballerinamodell Stockholms auktionsverk
Brudbuketten skulle vara en trädgårdsbukett som jag plockat själv efter säsong och tillgång.
Jag är glad över de klassiska ringarna och hade nog valt liknande i dag med enkla guldringar kombinerat med en alliansring där Tro hopp kärlek är ingraverat. För tjugo år sedan hade jag inte en tanke på äldre ting utan det mesta skulle vara sprillans nytt, men i dag hade jag säkert tittat betydligt mer på äldre smycken. Högt upp på önskelistan över klassiker är Cartiers Trinityring. Fin symbolik med de tre ringarna som flätas ihop. Även om man kanske hade valt annorlunda i dag, så är det viktigaste att man fortfarande är tillsammans. Sensommaren är min favoritårstid och det känns fint att alltid fira då. Hurra för oss! Stockholms auktionsverk
Måndag och butiken har öppnat med ett nytt släpp. Sensommaren visar sig äntligen från sin vackra sida utanför fönstret. Jag skall snart börja slå in och packa varor, men sätter mig ner en stund med några bilder om kvardröjande stämningar från helgen. Mörkt nagellack, de ärvda smyckena med granat och fokus på de mer mättade färgerna i trädgården. Nog är det säsongsskifte.
Dahliorna är i högform ute i trädgården. Trenden har förmodligen nått sin topp denna sommar. När jag mitt i högsommaren fick ett mejl om att det går att förboka knölar till nästa år – nej – då känns det inte roligt. Jag älskar dessa primadonnor, men sentensen att vila i säsong kändes så tydligt. Det finns gränser för planering och framförhållning – i alla fall för min del.
Säsongsmat – ugnsbakad spetskål med kyckling och dragonsås – efter recept här samt klassikern Pannacotta eftersom vi hade grädde över från veckan. Vi fick en buske björnbär från en granne som tänkte kasta den. Efter något år är den översållad av bär. Jag älskar björnbär och är himla glad över att kunna plocka egna även om detta är en taggig variant som prövar en ute i trädgården…
Så drabbades jag av ett inspirationsrus och möblerade om delar av vardagsrummet. Vi har en utbyggnad med känsla av veranda. I våras gjorde jag en större omgruppering av hela rummet. Just den här platsen med de två stora Howard-fåtöljerna har blivit en plats där vi hänger mycket. Nu tog jag in en stor Röllakanmatta från ett annat rum som satte igång flytten av småbord, växter och rottingfåtöljer. Jag tog även in ett gammalt blombord som jag haft ute i växthuset. De rangliga pelargonerna och snäckan får representera sommaren och verandakänslan när fårskinn, mer mättade färger och ljuskällor föses fram. Det behövs inte så mycket för att få till en ny känsla. Det handlar oftast om att accentuera de stråken i säsongen som känns viktiga för en själv och familjen. Förutom att erbjuda försäljning av handplockad vintage i butiken, vore det även väldigt kul att arbeta med denna typ av inredning med fokus på återbruk, second hand, säsong och att använda det som redan finns.
