Man får lov att pigga upp sig lite när man sparat rolig storhandling till lördagseftermiddagen. Bunkring av konserver, pasta, mjöl etcetera etcetera samt en ny kokbok. Monika Ahlberg, som får sägas startade trenden med glossiga kokböcker på allvar i Sverige med boken om Rosendal, har kommit med den nya tungviktaren Monikas vardagsmat. Det är en himla fin bok, stor i formatet och med sådant där tjockt papper som jag är svag för. Det verkar vara bra recept också som lockar till att prova, istället för att fastna i bläddrandet – en uppenbar risk med dessa snygga böcker som det är svårt att få nog av. Så det lite mer experimentella matfotograferandet – här av Carl Bengtsson – som har blivit populärt i matstyling den senaste tiden. Och jag har bara så himla svårt för det där köttet på framsidan. Det bara skriker dubbelmoral om det, eftersom jag inte är vegetarian, men sorry – den här boken hamnar inte på tavellisterna i köket. En chicken (!) i det sammanhanget äro jag.
Och med Lotta Lundgrens bok i färskt minne. Den är så vacker och nyskapande på alla sätt. Symboliken i omslaget är ju klockren, men det är samma sak här. Jag brukar vara snabb att anamma nya perspektiv och att ha förmågan att se saker, men här blir det uppenbarligen för mycket av det goda. Vad tycker du?
Den kokboken måste jag skaffa mig. Första intrycket är Prinsessornas kokbok- gamla upplagan. Monika Ahlbergs böcker är härliga. Ha en bra dag./Anna
Jag håller faktiskt med dig, och det stör mig lite att jag stör mig på det där med köttet! Jag är inte heller vegetarian men det blir för mycket och för rått på något sätt. Gillar inte heller omslaget på Lotta Lundgrens bok även om jag gillar henne och hennes filosofi. Om detta är en ny trend för att sticka ut i den ofantliga kokboksfloden så är jag i så fall en lite mer "old-fashioned girl".. 😉 Fin måndag till dig /Madeleine
Tror inte jag stör mig just på köttet på bilderna men de är för trendiga för min smak. Jo, saker kan tydligen vara för trendiga i min värld nuförtiden- börjar bli gammal ;)Jag vill helt enkelt inte ha den typen av bilder i en kokbok. Tycker det mer känns som bilder som passar för ett magasin, det är inte bilder som kommer åldras med värdighet. Jag tyckte bilderna till Lottas bok var rätt coola när jag såg dem första gången men nu tycker jag de känns extremt sökta och fåniga på nåt sätt.
Anna: Himla fin är den nya! Jag gillar också Ahlbergs böcker. Samma till dig!Madeleine: Ja, visst är det något skumt med det där. Det blir för mycket på något sätt, vilket på ett sätt är märkligt för man är ju van att hantera kött i köket. Det kommer ju ut oändligt många kokböcker varje år, så visst gäller det att sticka ut lite, men jag är inte helt förtjust i just detta grepp. Detsamma! Ha en fin start på veckan!Sofia: Haha! Det är väl det fina med att bli äldre – man blir mer motståndskraftig mot tillfälligheter och mer säker på sin egen riktning!
Jag tror det är kombinationen av hennes glada leende och det styckade råa köttet(djuret) precis i blickfånget. Det ser lite makabert och blodtörstigt ut…ha ha. Jag kanske bara läser för mycket skönlitteratur och för lite kokböcker;)
Jag gillar det inte heller. Inte alls. Synd att det förmodligen inte kommer att bli något köp för min del, p g a detta.Johanna
Åh, jag älskar det makabra i det råa köttet kombinerat med klänningarna och smyckena! Jo, lite äckligt känns det. Men kanske är det också lite av grejen?För mig sätter det fingret på det paradoxala i att det naturliga köttet blivit trendigt, samtidigt som vi mer generellt avskärmar oss allt mer från själva råvaran. Köttet är på så sätt fint och icke rumsrent på samma gång.Jag kan inte låta bli att känna fascination för det.
Det måste vara noga uttänkt det där, med kötabeten så nära hennes glada ansikte. Men det är mycket med den här bilden: titta på köttet, det ligger upplagt på en fin silverskål på fot och tillsammans med övriga råvaror och blomster såsom pioner (och skockor i Monikas hår!) liknar det ett 1600-talsstillében. Minus glada Monika då som inte är vidare lyckad, för se på hennes nästan helt vattenfärgade ögon: en zombie eller vad?! Ett kokboksomslag som man nästan kan doktorera på, här finns mycket!När det gäller bok två tycker jag just inget mer än läbbigt värre. För tillfället iafall. /Lisa.
Linda: Låter sunt det där – med skönlitteratur istället för kokböcker 😉 Johanna: Detta är helt klart ett omslag som man reagerar på, vilket säkerligen varit en del av syftet med det. Innehållet är väldigt fint tycker jag, men omslaget stöter nog bort en del – och lockar andra :)Maria: Jag gillar din analys av hur vi ser på kött. För precis så är det. Kött är trend, vi vill veta vilken gård som levererats och har planscher med styckningsdelar i köket som dekoration – men sedan rakt på så där. Helt klart en ambivalens. Tack för tankar!Lisa: Inget är nog där av en slump nej. Jag tycker om grundkompositionen och färgerna, men det blir något magstarkt med det där råa köttet. Paradoxalt såklart och som Marie skriver ovan – otroligt spännande hur vi förhåller oss till vår mat. Tack för tankar!
Weronica – tack! Blev faktiskt så inspirerad av att fundera på det här att jag skrev ihop en lite längre analys i ett eget inlägg. Så tack för inspirationen! http://fragaugglan.se/om-ratt-kott-och-snygga-omslag/