Läxläsning en söndagskväll. Det gäller ju liksom att spara på det roliga så länge som möjligt – typ :).
Själv är jag uppfylld av Knausgårds kamp. Jag läste tvåan förra helgen och nu trean. Man kliver in i en annans värld, som samtidigt kastar ljus och funderingar över ens egen. Trean är barnperspektivet. Om fadern som var rädslan. Jag återkommer när intrycken landat lite.