Nej, den var ändå lite oväntad. Från noll till hundra – en kraftig hangup på leksakspistoler. Bara sådär på vägen hem från förskolan. Jag – måste – ha – en – leksakspistol. Instinktivt säger jag tvärt nej. Nej till små attrapper av vapen. Och de skall låta också. Och kanske blinka lite med. För batterier skall ingå. Samtidigt har han en tunna full med sablar, svärd och pinnar som skall föreställa pangare. Och det fäktas och slåss med de grejerna. Möjligen känns det lite old school och tryggt med pirater och riddare från förr. Pistoler känns nu och nej. Eller?
Och en lite typisk lillebrortolkning av tidigare händelser. Vi har alla våra sätt. “För om jag inte får en pistol av dig så blir jag arg på dig. Då skall jag skrika som en galning och gömma mig. Men jag gömmer mig härinne. Och jag gömmer mig bakom den blå soffan där jag brukar gömma mig. Så att du kan hitta mig.”
Mjuka pistoler från danska Pernittengryn och Russinnet. Kraftig dubbelmammamoral att tycka att de här är lite söta och harmlösa? Pangarleken består väl oavsett attribut får man antaga.
Jag tycker de där pistolerna från Russinnet är helt hemska! Blommiga mordvapen liksom…Jag kan få samma känsla inför dekorerade flugsmällor… Men jag håller med om att det är jättesvårt det där med hur man ska förhålla sig till vissa leksaker, vad är ok och vad är inte liksom. Och varför känns det mer ok att köpa ett svärd och en sköld än en pistol? Lurigt, klurigt…
Pia: En lite kul twist med det mjuka i kombination med det hårda, men det ligger möjligen något i det där med flugsmällorna 🙂 Ja, det är ju just det. Pistoler känns så påtagligt vapen, men det var ju sannerligen svärd en gång i tiden också. Dubbelmoral? Vet inte. Klurigt är det som sagt
Söta men jag håller med, inga pikadoller för mig inte tur att jag har två töser som itne är så fixerade vid vapen:)Kram M
Jag säger också blankt nej, men har insett att det spännande försvinner lite om man faktiskt får leka lite med dem. Upptäckte det när en stridsvagn ärvdes och flyttade in i bland de andra leksakerna, för köpa den själv skulle jag aldrig, aldrig gjort. Eller så ligger det helt enkelt i människans natur, men ter sig på detta sätt i en modern värld.
Å så skönt att läsa lite om obstinata barn. Nyss hemkommen från en ärenderunda med ungarna. O är precis lika – “Om jag inte får det så blir jag arg på dig och då kommer jag att gallskrika.” eller “Jag kommer bara om jag får spela Drakens värld när jag kommer hem”. Ge mig styrka. Mitt i bråket idag, när jag tog honom i armen för att han inte skulle springa iväg – precis sådär som man tror att man aldrig skulle göra – skrek han “Du tycker inte om mig!!”. Ack! Så nu har jag lite dåligt samvete blandat med rätt mycket skinn på näsan, för jag vet att faktiskt förmedlar jag kärlek nästan, nästan, nästan hela tiden. Så då var det dags för “jag gillar dig men inte alltid det du gör”. Nu bråkar de, jag måste gå.
Vapen javisst! Jag kan berätta hur det var när JAG var liten och min bror (yngre än jag och född -71) förvägrades skjutvapen… han bet mackorna i formen av en pistol och sköt ändå. Då gav VÅR mamma upp…..Någonstans så behöver dom få det ur systemet. Våldslekarna finns ändå. Men man behöver inte visa krigsfilm och maskingevär.
Hej!Jag tycker personligen att det är mycket löjligt med att försköna pistoler, som att det inte skulle vara samma sak om de var av tyg med blommor på.Barn pangar oavsett vad dom har. Är det inte avbitna mackor så är det grenar i skogen. De går igenom olika saker i livet oavsett om vi mammor nekar dem eller inte. Mördare och elände uppkommer inte av att de har haft leksakspistoler i sina barndom, utan det är troligtvis andra hemska saker i den sociala uppväxten. Nej, jag kommer inte neka till pistoler om de inte låter och väsnas. För då är det mer för barnens hörsels skull :-)Min bror har haft pistoler i alla dess former och väsen, och han vet ändå att det är fel med krig och våld i världen.
Min son springer kring och leker Indiana Jones genom att skrika pisk! och fäktas med sitt badrockssnöre!!! Jag är överlag återhållsam med vapen, presenter tas emot, både svärd och pistol, men jag skulle aldrig köpa det till honom själv, det är väl oxå en sorts dubbelmoral. Knepig fråga men jag resonerar som så att i lagom mängd så leker han förhoppningsvis av sig när han är liten, skulle jag förbjuda vapen så blir nog lockelsen än större.
Fniss, å så Henrik skulle dissa dig om du köpte BLOMMGA MJUKA pickor! Här bygdes det pikadoller av Duploklossar. Jag vägrade köpa. Men så började han fatta vitsen med att samla pengar, och dealade till sig att få 10:- i pengar om han valde bort godis (som brukade kosta 5:-). Sen gick vi i affären, och han skulle få köpa vad han ville som pengarna räckte till. Gissa vad han hittade… och sparade flera veckor till. Då KAN man ju inte säga nej.
Tänk om det blir så att barn som inte får leka av sig med pistoler när de är små, gör det när de blir stora? Kanske redan som tonåringar? Hemsk tanke, eller hur?ps. Min dotter har lekt jättemycket med sina två bröders western-pistoler. Även en Pochahontas kan minsann! Jämlikhet i leken!
Jadu, den där frågan är svår. Vi hade en pyttekort sådan period för 2 år sedan när grammpojken var vapentokig och mina härmade efter. Sedan har det varit tyst om pangare … men det kommer säkert åter tror jag. Och jag vet inte hur jag skall förhålla mig? vad är det för märklig fas barnen “måste” igenom?
Jag ville inte heller att mina söner skulle leka med pistoler. Men så gjorde grannpojkarna det och min äldsta son stod brevid och fick inte vara med för att han inte hade någon pistol… ja, man kan ha inställningar till än det ena och än det andra, men jag tror att man ingjuter moralen i barnen oavsett leksaker. Så min son fick en pistol och den var rolig i några dagar. Kompisens pojk kunde inte släppa ifrån sig pistoler innan han fick någon egen, och när han väl hade en, så var det inte så roligt längre. Avdramatisera det lite, för vem vill inte ha det förbjudna?
Alla: Tack för tankar! I morse fick Henrik en Tom och Jerry-tidning av småtomtarna med en liten plastpuffra på (nej, inte mamma som ger pickadoller, utan små tomtar som smyger in under natten här – yeah right 😉 En liten kompromiss i det ständiga kryssandet som föräldraskapet innebär!
Jag tycker att de där tygpistolerna är mycket värre! De tar sig verkligen in i vardagen på ett mycket obehagligt sätt och gör vapen till något”mysigt”. Tacka vet jag knallpulverpistoler med en hederlig diskussion där till (jag minns fortfarande min pappas samtal med mig när jag fått ett plastarmborst :).