Även om jag skrattade åt beskrivningen tidigare i veckan av mig själv, så är det nyttigt att reflektera över vem man är och vad man förmedlar av sig själv. I veckan fick Helena och jag en förfrågan om vi ville vara med i ett kvällstidningsreportage kring barn och konsumtion. Reportern ville ha en motbild till de konsumtionskritiska rösterna som menade att det var förkastligt att lägga pengar på en napp från Armani. Enligt reportern behövdes någon som kunde förklara tjusningen med dylika ting. Vi tackade nej. Är det den bilden som folk får av mig? Verkar jag inte lite smartare än så ändå?
Aftonbladet publicerade i veckan en intervju med Carina Nunstedt . Nunstedt kommer snart ut med sin nya bok 12 steg mot ett skönare mammaliv. Reportaget i Aftonbladet är uppbyggt som en traditionell artikel i livsstilsmagasinen Mama och Family Living (båda Nunstedst skötebarn). Även Nunstedt har det rörigt i sitt hem – 187 kvm ljus våning på Kungsholmen med designtapeter – med en enorm tvätthög. För det måste vara lite kaos i familjeidyllen, annars är det skumma ting och trist småborgerlighet på gång. Markörer av vanlighet i ett i andra ögons idylliskt liv? En enkel identifikationsstrategi? Vi må bo i en avundsvärd våning, men vi har samma stök som alla andra!
Linda Skugge går hårt åt genren i sin krönika Ett skådespel där alla ljuger. Idyllen spricker med Skugges vanliga saluförande av sjuka barn och ett hem i kaos. Inspirationen i de glassiga tidningarna är rutten och korrupt. Det ligger en dold agenda bakom med städhjälp och allmänt ljug kring det där hembakta brödet för att man skall framstå som präktig och lyckad.
Har man diskvalificerat sig för att uttala sig om barnspyor om man publicerar muffinsrecept? Kan man inte göra både och? Har man ingen rätt att beklaga sig om man lever ett i andras ögon priviligierat liv? Blir man patetisk i samma andetag som man pratar om sin morgonyoga innan frukost när barnen ligger och sover? Är man mindre sann om man inte har någon speciell “skit” att fixa med eftersom man har läget under kontroll? Döljer man något om man går runt och trivs med sin tillvaro? Är det mer sant och mer värdefullt att saluföra sitt familjekaos – att visa hur det verkligen är – (vad som nu är verkligt när det gäller skrift och bild…)?! Och är vi läsare inte så smarta så att vi kan se att livet är komplext oavsett vad man väljer att visa? Gör vi inte sedan det som passar oss i våra liv efter våra egna förutsättningar?
Jag har inga svar, men det är onekligen intressant att fundera på ämnet! Vad tycker Du?
Detta skrivet under just kaos! Lördagsförmiddagar är ingen tid att tänka i fred och det skall det väl inte vara heller. Barnen springer runt runt och surrar om allt mellan himmel och jord. – Jag vill bara avsluta det här! – Buhu ingen hjälper mig någonsin med mina tofsar! Jag kommer att få vänta i tusen år! -Men pappa då? – Han gör inga bra tofsar! Buhu!
Jag hade en gång en diskussion med en väninna (eller är det pretto att kalla henne “väninna”? “Kompis” är kanske mer accepterat? ;-)) om att jag tyckte det var så jobbigt att “alla andra” alltid har det så välstädat hemma hos sig. Och efter en stund visade det sig att “alla andra” gör precis som jag, dvs. tokstädar strax innan vi får besök. :-)Vem vill visa upp sin värsta sida?Jag tycker ni skriver bra, ni har kul inlägg, trevliga recept och jättefina foton… Jag har dock mer huvud än att döma er bara utfrån era blogginlägg och misstänker att det även hos er händer olyckor med mjölk som rinner ut på golvet och att det kanske finns en svabb eller trasa som hinner lukta surt innan den slängs…? Hoppas jag iaf! ;-)KLART att man kan vara bådeoch (oavsett vad det handlar om)!Fortsätt i samma stil, det uppskattas ju uppenbarligen. *tummen upp*
Hjesan! Det är nog så att om man skriver mycket om yta så uppfattas man som ytlig, åtminstone vid ett snabbare påseende. Den som följt dig och andra flärdälskare längre har förstås sett flera sidor. Jag tror helt enkelt att våra små hjärnor skulle få total overload om vi skulle se alla nyanser överallt. Om man klassificerar och stoppar in i fack så blir världen mer hanterbar. Det är först efter ett tag som man kan ta in flera aspekter.Så leter man efter hjärndöda skönhetsbloggare så kanske man vid ett hastigt påseende tycker att din blogg verkar perfekt. Vi andra vet ju bättre och det var bra att ni tackade nej, annars hade ni varit blåsta på riktigt ;^)Carina …som skulle kunna skriva långt om gymnasieundervisning och förväntade roller men jag håller i fingrarna hårt!
Jag, som har följt ditt bloggande från allra första början, vet att det finns två sidor på myntet. Att du, liksom jag, gillar att titta och njuta av allsköns lyx och flärd utan att för den skull köpa eller ens vilja ha allting av det. Man kan absolut göra både ock! Vi vill läsa om både igenkänning och om inspiration och valmöjligheter.Alla prioriterar olika. Det vi beundrar och avundas hos någon annan är väl det vi saknar själva medan vi kanske i vår tur är bra på något annat o s v.Du är klok du W. Fortsätt att blanda så som du gör och skriv gärna om ämnen som detta.
Jag är så innerligt trött på all uppståndelse och allt intresse för de som skriver om sina kaosartade liv med barn och familj och karriär. Ja, självklart är det stundtals riktigt stökigt hemma med smutstvätthögar och smulor, vinterkräksjuka och barn som bara trotsar så man själv vill lägga sig på golvet och skrika högt. Fast oftast är det ju också ljuvligt och roligt och stolthetskänslor över barnen. Det jag vill läsa om är inte kaos och “misslyckade planeringar” utan i stället bli inspirerad till ett bra liv. Jag tycker att både du och Helena gör det jättebra, tack för det!
Det här verkar vara svenska kvinnors största varböld. Jäkligt infekterat. Och det gäller rik som fattig. Har man inte lite bajs under naglarna så är man ingen riktig förälder. Och fina kläder ska man köpa på rea. Med en ursäktande förklaring om att det inte fanns något annat i samma storlek, redo att ta fram om någon undrar.Vad är egentligen problemet? Att någon (du) vill inspirera andra och också visa upp vad du gör bra. Eller att man av något skäl har tid att göra saker man tycker om, kan köpa grejer man gillar eller åka till platser man längtar till. Själv älskar jag att se skrikiga ungar på stan för då vet jag att mina inte är ensamma om att ibland (men långt ifrån alltid) få ett utbrott i samma situation. Och det kan därför också vara skönt att läsa om andra föräldrars katstrofer – bara för att känna att man inte är enskam. Men jag älskar också att se andra snygga, välklädda och söta ungar. Eftersom jag tycker att jag själv har såna så vill jag inte känna mig ensam där heller.Vi köper Armani till våra ungar. Diesel, Replay och Finger-in-the-nose också. Vi älskar att se dem i snygga kläder. Varför i helvete skulle jag skämmas för det.
Kaos är granne med Gud brukar man ju säga.Man får säga precis vad man vill rik som fattig, ingen jävel ska behöva bry sig om vad som är fallet. Ordet talar… -alltid…….sedan finns ju verkligheten som man kan bli så där gammeldags toktrött på. Urless och urlakad. Det är då man lyssnar, luktar och tittar lite på sin omgivning och inser att allt är relativt OK ändå. Och OK duger BRA.
Haha, granne med Gud…Jo, nog är det trots allt mitt paradis, trots att det ligger ettåringsrester under bordet sen x antal mältider, komposten stinker och blombuketten är vissen.Jag sätter på mig birkenstock så att jag slipper trampa på klippigt ris, gammal pasta och vassa legobitar. Sen bakar jag faktiskt allt bröd till den glutenfria delen av familjen innan jag vadar fram till tvättstugan. Till och med ettåringen har lärt sig att om mamma saknas, så är hon vid tvättmaskinen. Visst ÖNSKAR jag att det skulle vara födelsedagskalasordning varje dag, men äh, jag vill ju göra NÅGOT annat än att städa och gnata på barnen de timmar jag är hemma. Har blivit bättre och bättre på att bjuda hem folk även om det är bombnedslag. Eller städar bara hälften så mycket… och försöker stoppa objudna gäster redan i trädgården så att de inte kommer in i huset “vi kan väl sitta ute, det är så fint idag”.
Visst är det trist att det är så svart-vitt. Antingen är det mammamyten med välartiga barn, städat hem och bullar i ugnen eller bajsblöjor på golvet, snoriga barn och middag på McDonalds. De flesta av oss har väl lite både ock…. I alla fall är det så hemma hos mig, bra dagar vs dåliga dagar, inspiration vs trötthet osv. Dessutom tror jag att kaosbeskrivningarna som vissa ägnar sig åt är LITE överdrivna. Det känns som om man ska koketera med att barnen och deras kaos ska få ta plats, vardagsliv i kvadrat. Är man en bättre mamma då, än om man lever magasinslivet???
Är det inte uppenbart att bloggandet är vår ventil i tillvaron? Jag hade gärna gått en runda på stan och köpt nästan allt jag ser på din blogg. Om jag haft pengarna att lägga på det, och kanske inte ens då.Det är ju som att läsa en tidning men bara med godbitarna man själv eller någon med samma stil som en själv valt ut, fast på nätet istället. Det handlar inte om att bejaka shopping som något av det viktigaste i världen. Det viktigaste för oss är ju familjen.
Ytlig blogg – nej det tycker inte jag. I synnerhet om man som jag har följt dig länge. Du för även filosofiska resonemang och det gillar jag. Jag stimuleras av att läsa och ta del av andras tankar kring t.ex. uppfostran, föräldraskap och genus. Dessutom stillas min hunger av vackra föremål, kläder och design av din blogg. Visst handlar dessa saker om konsumtion, men behöver det vara negativt och ytligt – nej jag tycker inte det. Bloggen är ett slags variant till glansiga magasin – men presenterade i ett annat format. För övrigt uppsakattar jag läsning som inte handlar om bajsiga blöjor och annat kladd – det finns här hemma så att det räcker. Jag vill ha lite glamour som förgyller vardagen!För oss läsare är valet fritt!
Tycker det är härligt att se dina inlägg om mammalyx, men inte är din blogg ytlig på något vis. Kanske om man snabbt kikar in, men din blogg är ju rakt ingen design-nörds blogg, det vet alla som verkligen läser här. Sen tror jag vi kan behöva den där lilla drömmen om det lite för dyra när man precis bytt en överfull bajsblöja. Lite verklighetsflykt är trevligt emellanåt. Hur man väljer sin verklighetsflykt får väl stå för var och en, och man kan ju ha flera sätt att fly undan en liten stund. En kopp thé i höstmörkret med lite tända ljus, en god bok, en stunds meditation, TV-tittande eller ett litet modereportage. Tänker man efter så kan det ju fylla precis samma funktion, bara det att världen har lagt olika värde på sakerna och vad som anses mer sofistikerat.Varför ska allt vara så svart eller vitt, när det i själva verket nog är mest olika gråskalor. Städat har man oftast gjort när det kommer besök, men även då finns det dammtussar i hörnen och en del av skiten är faktiskt bara undanstoppad i garderoben, jag gissar att så är fallet för de allra flesta, oavsett årsinkomst. Och man får faktiskt klaga även om man bor i en stor våning på Östermalm.
Jag läser inte din blog så ofta. Tycker nog att det känns som om den försöker kopiera mama och något glassigt inredningsmagasin a´la sköna hem. Ibland kastas det ut något som anses “värt att fundera över” men därefter släpper du det oftast relativt fort och återgår till inlägg som goda saker att baka, fina inredningssaker, vackra mamma/barnkläder, lite om städning och kroppstrimning och ärligt talat blir analysen lätt att en kvinnlig kvarleva ifrån 50-talet skriver på bloggen, även om estetiken alltid följer det senast rådande modet.Jag ser två orsaker till ytliga bloggar, antingen är det rätt ytliga och ego människor som projicerar sitt (dröm) liv eller så är det av omtanke av integriteten som man behåller det där vi alla dras med för sig själv. Båda sakerna finner jag själv rätt ointressant. Det är det personliga som berör, det igenkännande, mest åtminstone. Hade jag inte läst dig på Kanalen hade jag trott du var en reinkarnation av Barbie eller sprungen ur Fruarna ifrån Stepford
Sanna: Haha! Grejen är ju den att jag inte är någon pedant överhuvudtaget. Nu efter sommaren har vi fått ordning på lite grejer och peppar, peppar nu har vi lyckats hålla igång plockningen. När jag fotograferar hemet väljer jag dock inte vår flottiga fläkt, utan jag röjer hellre och visar något annat hörn. En illusion? Visst är det det på sitt sätt. Ambitionen är att vara inspirerande och jag blir glad när det fungerar! Tack för dina ord!
Carina: Jag tror ju att det är precis så. Jag passar inte riktigt in i den där boxen och då blir det svårt att få ihop. Jag vägrar ju att tro att det inte kan vara både och. Det är den där gamla diskussionen om man är sämre feminist om man bryr sig massor om sitt utseende, än om man struntar i att raka armhålorna. Man kan vara estetiskt intresserad och ändå tänka på stora frågor! På nätet kan man aldrig anföra skälet – men du kan inte säga så för du känner ju inte mig – för så är det ju. Det är ingen här som känner mig. Men jag vill ändå tro att jag framstår som lite smartare än vissa vill ha det till :-)!
Nilla: Tack för dina ord! Jag tror ju att det är just så. Man är komplex som människa. Man är bra på olika saker. Man mixar och tar till sig sådant som känns helt okej för sin egen del. Man känner sig trampad på tårna av vissa saker. Själv tyckte jag alltid att dessa hurtiga mammor som motionerade på morgonen innan frukost var pest. Frågan är varför jag tyckte det? Nu håller jag själv delvis på att förvandlas till ett sådant hatobjekt också… Vi är vuxna nog att ta till oss det som passar oss!
Anna: Flest spyor vinner är en framgångsrik genre som har varit allenarådande ett tag. När det kom var det fräscht och det behövdes verkligen någon som talade om hur det egentligen är att leva med barn, men nu? Nu är det snarare det idylliska som provocerar. Tänk om en mamma skulle skriva en blogg som Hemliga Pappan så framgångsrikt drev. “Här sitter jag och ser in i min dotters ögon och ser världen…”Pappor kommer undan med mycket mer i den genren helt klart! Kul att du blir inspirerad!
Idépappan: Ja, det är nog just jäkligt infekterat. Mammor har så mycket annat att slås med när det gäller roller och förväntningar i dagens samhälle. Pappor kommer undan med mer. Fler papparöster tack! Fler papor som pratar barn ur alla aspekter! Jag skäms inte ett dugg, men nog är det intressant att reflektera kring! Tack för ditt som vanligt tänkvärda inlägg!Mipp: Det är ju precis så det är! Både och – ibland mer, ibland mindre i en salig blandning. Tack för dina vältaliga ord!Görel: Det är ju så! Gamla äckliga rester, damm, kaos, tvätt, nedkissade kalsonger och sedan allt annat. Krav skall man akta sig för. När jag var liten, hade min mamma en agenda som var fullständigt naturlig för henne, men som i efterhand framstår som helknasig. Småkakor i frysen, nystrukna kläder, nyputsade fönster i all evighet bara för att det skulle vara så. Då blir det galet! Nej, mindre krav på sig själv och mer utrymme för det som gör att man trivs med livet!Eva: Det är ju både och hela tiden! Vissa dagar är solskensdagar, andra är pestigare än böldpesten! Det är liksom det som är livet. I grund och botten vet man ju bara själv hur man själv har det. På nätet blir man den man utger sig för att vara. Saken är nog den att man tolkas på olika sätt beroende på vem som läser och med vilka glasögon man läser med. Alla beskrivningar är värdefulla, utan att för den sakens skull vara en indikator på en bättre eller en sämre mamma. Tack för dina tankar!
Jag läser din blog i princip dagligen för att jag tycker den är vacker och gillar att se collagen osv. Men jag blir inte så förvånad om du uppfattas som ytlig utifrån din blogg. Det du visar upp i bloggen ÄR ju framförallt yta – tips om vackra saker att köpa till barnen, fina krämer och reor på näthandlar med snygga klänningar osv osv. Det betyder ju knappast att du inte har andra sidor, men det du visar upp i bloggen stämmer ju rätt väl in på “konsumerande mammor-bilden”. Tror ändå att de flesta normalbegåvade läsare inser att alla har mer än en sida, men att man inte alltid visar upp alla samtidigt.
Caroline: Alla har nog sin agenda med sin blogg. En del för personliga dagböcker, andra vädrar sitt intresse för design – och det är fullt möjligt att kombinera tycker jag! Sedan är det olika vad man sätter fokus på i sitt skrivande. Ett intresse för vackra ting kan mycket väl kombineras med ett intresse för debatten kring kringet i Irak. Det måste inte vara antingen eller, det vägrar jag att tro! Du skriver klokt tycker jag!Lo: Detta är ju framförallt en blogg för inspiration, men jag vägrar att tro att bara för att man skriver om yta, så har man diskvalificerat sig för att skriva om andra saker. Jag är mycket och jag hoppas att det kommer fram här! Tack för dina ord!Ingrid: Klokt talat! Det är så för de flesta tror jag. Det är både och! Inspiration verkar på många olika plan. Man köper knappast allt man ser, utan blir snarare mer kräsen när man ser så mycket grejer överallt. Sedan tror ju jag att det även i en blogg som uppfattas som ytlig, är värdefullt att föra diskussioner om barnuppfostran och andra saker. Blandning mår man bra av i alla sammanhang. Roligt att du gillar sidan! Det glädjer mig mycket!
Mamman: Det är sannerligen första gången i hela mitt liv som jag har blivit kallad Barbie – haha! Man kan inte skriva för alla. Man prioiriterar olika när man läser. Jag vägrar dock att tro att det är omöjligt att kombinera muffins med tankar kring vardagstrixande och diskussioner kring angelägna ämnen. Det måste gå och göra både och. Gör man det med mindre trovärdighet när man gillar vackra saker? Nej, jag tycker inte det. Det är både och, sedan är det mycket olika var man sätter fokus. Jag tänker inte försvara mig med att du vet vem jag egentligen är – för det kan du ju inte veta. Men jag tror mig vara lite smartare än att vara bara yta. Om man sedan tycker att mina värderingar och det jag saluför är unket, så får man nog göra det. Det kan jag inte göra något åt. Man läser med olika glasögon. Välkommen tillbaka!
Moderna: Det är nog det som känns frustrerande i hela kråksången, eftersom man själv sitter inne med svaren hur man egentligen är! Men jag kan inte begära att mina läsare vet det, eftersom jag för dem är den som jag skriver ihop här. Jag har nog lite svårt att finna mig tillrätta i den där boxen och kämpar lite med att säga hey jag är faktiskt smart nog att inse ett och annat! Jag är smart nog att inse att på nätet konstruerar man delvis sig själv i exempelvis syfte att inspirera. Konsumtionsmamman kanske jag delvis kan köpa. Jag har nog svårare med Barbie-dum-mamman som bara går hemma och är snygg och bakar bullar. Och sedan är det upp till läsarna hur de väljer att läsa sidan. Kul att du tittar in!
Jag har följt din blogg ett tag och min bild är att du är smart, välformulerad och gärna konsumerar dyrt. Om den bilden är rätt eller fel vet bara du och de som verkligen känner dig. Som läsare av din blogg skulle jag inte ha förvånats över en artikel om dig och Armaninappar. Men jag skulle inte ha ifrågasatt din smarthet pga det. Det kanske är din smarthet som gör att du kan välja att inte förvärvsarbeta och ändå konsumera på en rätt hög nivå? Det är ingen vanlig förekommande ekvation ;o) Men det är din ensak och inget du behöver förklara eller försvara, bara en reflektion! Jag ogilllar absolut inte din blogg men jag lägger den till handlingarna precis som jag gjort med Mama och Family Living, trevliga men inte riktigt min grej. Fortsätter kanske kika in hos din “granne”! Lycka till!Anna
Anna: Jag tycker att du gör helt rätt! Man skall satsa på saker som ger en energi på ett eller annat sätt och det finner vi på olika ställen. Tack för din reflektion!
http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article1230655.abhittade en artikel om detta nu.
I would like to propose not to wait until you get enough money to order different goods! You should just get the credit loans or secured loan and feel comfortable