Jag har såklart de charmigaste barnen i hela världen, men det vore att göra det enkelt för sig. Jag väljer att fotografera ett annat charmant ting – min väska.
Väskan köpte jag efter noggrant övervägande. När den hade legat en dag i dustbagen började jag att använda den. Det tar alltid lite tid med nya saker för mig. Väskan hängde där på axeln och kändes just alldeles ny. Det tar ett tag att erövra tingen och att få dem att kännas så där vardagliga som de sedan blir. Nu har jag använt väskan nästan dagligen i två år. Den börjar bli sådär charmigt sliten som jag tycker om. En ny väska ser aldrig så bra ut som en som är använd mycket. Jag gillar när skinnet mjukas upp, mörknar och får spår av brukaren. Charmigt för mig!
Hoppeti!Åh vad skönt att se något annat än charmiga ungar … även om det finns gott om dem. Själv var jag inte lika kreativ, men fick ändå till lite charm hos mig!
Bytte du bild? Jag såg en anna tidigare idag.Denna var i vilket fall som helst fin! Jag håller med sig.
Peter: Haha! Det blir lätt barn och djur när man tänker charm! Nilla: Ja, jag är ombytlig i dag :-)! Jag tyckte inte riktigt att den andra bilden kommunicerade så bra, så det bidde en annan så här på kvällskvisten!
Vilken bra tolkning!
Vicke: Man tackar!
Hooaa!! Mina ögon fastnade direkt på bilden och jag läste inte först, min första tolkning blev därmed “solat för mycket i sommar och fått läderartad hud med antydan till malignt melanom”.Läderartad var i alla fall rätt 🙂 hoho!