Ny kategori: Söndag

Denna gråa och regniga dag kan det väl passa med en ny bloggkategori? Jag fick precis idén så det hela får väl utveckla sig längs vägen, men jag tänker mig en söndagsläsning som står lite utöver det aktuella flödet som kommer kontinuerligt på bloggen. Här kommer det att finnas plats för fördjupningar kring böcker, filmer, saker, platser, växter, företeelser – tja det mesta av det bästa som jag känner för att skriva och reflektera kring lite till. Trevlig söndagsläsning med det lilla extra helt enkelt. Hoppas att Ni kommer att tycka om det – och önska gärna kring ämnen som ni skulle vilja se att jag fördjupade mig i här. Vi startar med en filmfavorit.

Lördagskvällar är rena öken när det gäller televisionen. Barnen ser gärna på “Smartare än en femteklassare” men det kan man båda ha och mista om man uttrycker sig diplomatiskt. Barnen blir också irriterade mellan varven. “Åh, nej, det är en sådan där pratare. Säg bara svaret på frågan”. Precis. I går tog maken femteklassarna. Själv tittade jag långt ner i boxarna framme vid TV:n för att finna någon lämplig underhållning. När jag inte fick ljudet att fungera på The Education, fann jag ett gammalt DVD-exemplar av The Talented Mr Ripley. Det är en sådan där film som jag ser om med jämna mellanrum. Jag har inte sett den i huset, så det måste i alla fall ha varit minst tre och ett halvt år sedan sist. För den är ju så bra. Skådespelarna – och inte minst scenografin och miljöerna. Man vill omedelbart bo i ett hus i en pittoresk italiensk by och klä sig med inspiration från det ljuva femtiotalet. Jude Law och Gwyneth Paltrow har sällan sett så bra ut som i denna film.

Och så det läskiga med Matt Damon som psykopaten Tom Ripley. Ripley får till uppdrag av Dickie Greenleafs (Jude Law) far, en amerikansk miljonär, att övertala Greenleaf att återvända till hemlandet, istället för att leva slackerliv i Italien. Ripley nästlar sig in i Dickies liv under falska förespeglingar och storyn tar flera oväntade vändningar i svart psykologi.

Den innergården. Say no more. I sommar siktar jag på att läsa den samlade volymen av Mr Ripley som kom i början av året. Jag har svårt att tänka mig en bättre läsning för stranden på Fårö. Om ni missade den bra artikeln om författarinnan Patricia Highsmith och Ripleykulten i DN av Henrik Berggren i vintras så rekommenderas läsning här. Och se eller se om filmen. Det förtjänar den.

Fin söndag!