Jag älskar när böcker drabbar en på många plan samtidigt. Får en att vilja gå vidare. Att ta reda på mera. Föder längtan efter att resa. Nu har jag hamnat i sekelskiftets Wien och i det överdådiga Palais Ephrussi. Nyss var jag i Paris och följde tätt i spåret av den då välkände mecenaten och konstsamlaren Charles Ephrussi. Jag bläddrar i konstböcker för att se de där tavlorna som Ephrussi köpte av Monet, Degas, Renoir och Manet. Och man kanske skulle ge sig i kast med Proust igen efter att ha läst om mannen som Swann delvis är modellerad efter. Sedan alla mänskliga tankar om arv och eftermäle och vad man lämnar efter sig för spår. Inte minst eftersom att vi samtidigt som jag läser, rensar barnens rum. De kastar friskt. Jag vill spara en del, men måste samtidigt vara logisk och försöka att frigöra mig från all nostalgi. För var ska vi ha allt? Dåtid och framtid. I samverkan.
Edmund de Waals roman Haren med bärnstensögon tar utgångspunkt i den samling av 264 små japanska miniatyrfigurer sk netsuker som de Waal ärver efter en släkting. Netsukerna bildar den prism som släktens öden speglas genom. Den judiska förmögna släkten Ephrussi går från uppgång till fall i samklang med den europeiska historien. Fascinerande läsning. Och det bästa är att jag har mer än halva boken kvar.
Jag hoppas att ni har en fin söndag!
Bidrag till Fabrikens söndagsbild.
Jag läste en artiken om författaren och boken för ett tag sedan, och blev så nyfiken. Vilket fascinerande livsöde, och tragiskt. Du får gärna berätta mera om vad du tycker när du läst hela boken 🙂
Victoria: Du måste absolut läsa den! Otroligt fascinerande, välskrivet och spännande. Jag slukade den!
När jag tittade in här en snabb sväng i söndags, hann jag inte "säga" något – men nu vill jag gärna göra det… :)Det här verkar verkligen vara en historia i min smak! Tror mig ha hört talas om den någonstans tidigare, kanske bland boktipsen i morgon-tv?I alla fall – håller fullständigt med dig om hur härligt det är med de där läsupplevelserna, som ger mersmak, vetgirighetssmak. Lusten till att utforska allt runtomkring själva berättelsen liksom. Men det gäller väl alla konstformer egentligen? Alla som man fastnar lite extra för. Man vill se in bakom tavlan eller stanna kvar i biofåtöljen en lite längre stund efter slutrutan, så att säga./helena