Imke Janoschek är en av mina favoritskribenter. I veckan publicerades texten “Spåren suddas ut – om konsten att döstäda” på Residences sida. Så fint och vemodigt om hur man förhåller sig till en helt annan rensning, än den vi annars gärna ägnar oss åt i januari. “Döstädandet efter nära och kära är inget för veklingar. En trygg punkt ska demonteras, fördelas och det mesta ska köras till tippen.” Jag läser orden igen, samtidigt som den tyngre Bismarcklänken runt min handled slår mot tangentbordet när fingrarna sträcker sig efter siffrorna högre upp. Armbandet kommer från min svärmors smyckesskrin. För vi är just där. I det som kommer efter att någon lämnat. Än så länge är det de små tingen. Och de med stort symbolvärde.
Smyckesskrinet var just ett sådant. Alla historier om de gamla släktingarna, deras hattar och juveler. Jag tyckte nog att jag hade hört tillräckligt om dem i yngre dagar, medan jag med åren lyssnade mer och uppmuntrade till dokumentation. Nu sitter jag med små handskrivna lappar som skall försöka leda vägen till vad och vem, men de är inte alldeles lätta att tyda. Så självklart för den som skrev, så svårt för oss andra som slingrar in oss i halskedjor och broschnålar. Respekt inför, men även viljan att ta fram i ljuset. Inte bara spara för de sällsynta tillfällena, utan använda en stor ring mitt i bleka januari. Det är kanske då den glänser som mest.
Bilder från @bukowskisjewellery. Ett fint konto att lägga till.
Så väldigt fin text och något att fundera över. När det gäller saker till min famimjs hem har vi till stor del fyllt det av ting från bortgångna släktingar. Allt från vackra tavlor till osthyvlar och vardagsglas. Inte bara för tanken kring hållbarhet utan för minnen och känslan av en större tillhörighet som sträcker sig över tid och generationer.
Tack Teresia. Fint att tänka så för att skapa band bakåt. Jag tycker att den känslan blir allt mer påtaglig ju äldre man blir.
Känner igen mig så väl – städar, rensar, fördelar och berättar vidare. Tingen bär på minnen men är i slutändan bara saker ändå, mycket lätt men en hel del så svårt. Jag rensar fyra generationers villa inför framtida försäljning – hjärtskärande och mer filosofiskt än man kan tänka sig. Vilka saker kan bidra och komplettera min familjs livsstil, vad blir symboler och hur många symboler mäktar vi med. Gäller att inte förlora sig själv i nostalgin. Ta det försiktigt och ta hand om varandra Weronica ✨
Så fint du skriver, Jessica. Jag förstår att det är många beslut att ta och att det inte är lätt att navigera bland allt. Detsamma till dig. Tack för tankar.
Åh! Vilken vacker text! Vi är också mitt i, vilket gör att varje ord du skriver känns igen. Tack för att du tar upp detta ämne, och dessutom på ett så känslofyllt och fint sätt. En av min mammas ringar bär jag numera varje dag, som ett ständigt närvarande, kärt minne av en älskad förälder.
Så fint med ringen på fingret, Maria. Det blir en speciell tid. Önskar dig styrka mitt i allt. Tack för dina ord.