Category Archives: Tänker på

Min stil

Efter en förfrågan häromdagen har jag fått anledning att fundera lite över min stil. Jag faller alltid tillbaka till min favoritfras i sammanhanget – klassiskt med tvist. Jag har skrivit om det flera gånger här i bloggen. När jag tittar tillbaka kan jag konstatera att om det är något som utmärker mig så är det kontinuitet över tid. Jag skriver i princip under på det jag har i arkivet än i dag. Så med lite da capo från det förgångna tillsammans med några tillägg från nu samlar jag mig i frågan.

Det är roligt att fundera på min stil. Det är sällan den formuleras i ord. Klyschorna ligger hela tiden på lut, men det hör möjligen till genren. Jag dristar mig ändå till att karakterisera min stil som klassisk med tvist. Jag är svag för det hållbara och det tidlösa, men kryddar anrättningen med tillägg som känns mycket nu. Jag tycker om en frodig mönsterflora, samtidigt som jag är fast förankrad i det lugna och det strama. Jag är en estet som tycker om de små tingen som ger liv till helheten. Jag vill föra fram de vackra tingen och omge mig med det som jag älskar och som ligger i säsong. Liksom Josef Frank tror jag att saker som man tycker om har en förmåga att smälta samman till en helhet. Jösses, har jag alltid varit så snusförnuftig och färdig med mitt uttryck? Nej, icke då. Jag har suktat efter och sparat till såväl lite billigare som lite dyrare konceptinredningar. Men fördelen med att bli äldre och säkrare är för mig att jag struntar i mycket. Ängsligheten försvinner. Man blir trygg i sitt eget uttryck. Trist? Nej då. Man måste alltid ha dörren öppen för nya intryck, överraskningar och inte minst lust till att tänka annorlunda. Det är då det blir dynamiskt – och kanske – till sist då – personligt.

Jag tror att vi alla mår bra av att skaka av ängsligheten en smula. Vi är flockdjur och inredning i vår virtuella värld där vi matas med mängder av bildintryck varje dag, blir ibland lite av en bedömningssport där det gäller att ha koll. Jag tycker om att uppdatera mitt hem, men jag tycker också att man skall vara trogen sin egen stil. Min stil är för all del tämligen dammig och rörig emellanåt. Jag är ingen pedant, utan tycker om det maximalistiska och ombonade med många saker framme, innan jag ibland får spader på allt och vill rensa, rensa, rensa och plocka bort. Böcker. I mängd. På massor av ställen. Min stil är högarnas stil. Ganska ofta.

Om man omger sig med en bas som man genuint tycker om och har valt utifrån det kriteriet, så kan man vara säker på att det kommer igen med jämna mellanrum. Allt går i cirklar. Det bästa tipset är – såklart – att omge sig med sådant som man tycker om, oavsett hur vindarna blåser. Våra ekmöbler var så långt ute på utelistan som de någonsin kunde vara ett tag, men än sen? Där bland allt det svartvita förstod man ju att folk skulle bli sugna på trä igen och det blev de ju. A thing of beauty is a joy forever. Och dateras inte så lätt.

Säsonger betyder allt för mig. Dofter, smaker, blommor, kvistar. Allt får utrymme och gör att jag känner livet i mig. Med min stil vill jag visa att man med små medel kan förändra stämningen hemma. Grunden är konstant och förändras sällan. Essentiellt i min stil är stilleben. Jag föser ihop saker som jag tycker om på alla möjliga ställen. Här blandas klassikerna med det aktuella. Saker och ting plockas om och skiftar plats efter känsla och stämning. Här avspeglas ofta det som hjärtat bankar extra mycket för just nu. För det är kul med tillfälliga passioner – också. Man kan inte göra om hela sitt hem med jämna mellanrum när inspirationen skiftar, men man kan med små medel få in en ny känsla på en plats i hemmet – t ex på ett sidobord, en byrå eller en fönsterbräda. Det är ett enkelt sätt att vara kreativ i inredningen.

Den bästa saken i inredning är den som man vill behålla. Fördelen med att satsa på bra material och hållbar design är att man kan leva länge med en sådan sak och att den åldras med värdighet. Svenskt Tenn är min eviga följeslagare och ett ständigt inslag i min stil. Jag älskar det mesta därifrån kanske just för att de förmår att alltid få sina klassiker att kännas aktuella och att de kombinerar den med ny formgivning.

Mina säsonger då. Stilen är tämligen konstant, men den får sina tillägg i takt med årstidernas förändring. Jag är aldrig så pastellig och lantlig som när pelargonerna kommer på våren eller när syrénerna blommar. Jag är aldrig så stenig och betongig som när jag är på Gotland. Jag är aldrig så murrig och ombonad som jag blir på hösten. Då målar jag inte om ett rum, utan då tar jag in kvistar från trädgården, en pumpa och blir därmed nöjd. Att lära mig att vila i säsongerna är min största glädje.

Min största inspirationskälla är vintage och återbruk. Jag har alltid besökt loppisar, men en vändpunkt kom 2014 då min kära vän Jenny visade mig vägen till mitt vintagespår. Jag upptäckte på allvar en värld av stark formgivning, kvalitet och personlighet. Jag hade inte funnit mig tillrätta i den retrovåg som gällde att man inredde efter en speciell stil inspirerad av det förgångna. Nu fann jag min stil här och det har berikat mig så mycket.

Jag försöker med min stil att tänka som när jag provar kläder – “try something on”. Jag testar ofta något i liten skala, tar in något litet i hemmet som sätter tonen – letar i förråd, ser saker med nya ögon, söker på loppisar – innan det eventuellt blir några långsiktiga investeringar. Man kan med återbruk unna sig några små detaljer här och där som blir mer flyktiga – om man tröttnar lämnar man tillbaka till vintage-kretsloppet.

I min stil försöker jag inte endast tänka på en möbel som en möbel, en sak som en sak, utan jag försöker även att få med variabler som form, balans, struktur och material. Ett konkret exempel är att jämföra ett runt soffbord med ett fyrkantigt för att se vad formen kan göra för rummet och för hur man upplever platsen. Ett annat exempel är att tänka mer runda former till ett hus som har lite vassare och kantigare former.

Det där stora som består, där slår min klassiska ådra till som i utformningen av vårt hus som byggdes 2008. Då vill jag inte ha några överraskningar, utan där är min stil grundmurad. Annars tänker jag att stilen tjänar på att våga ta steget ibland. En rosa soffa kan göra hela rummet, liksom en storblommig tapet. Ibland är det helt rätt att ta ut svängarna. Jag tror på att alltid ha ett öppet sinne och en nyfikenhet när det gäller sin stil. Vem vet vad som väntar bakom dörren? Det är alltid roligt att bli överraskad.

signature

Helgens hygge: Stunderna

Frida på Trendenser har en kategori som heter hygge sedan årsskiftet. Tanken är att uppmärksamma små saker som tillför mycket. Denna vecka citeras Ilse Crawford – “Make the ordinary extraordinary”. Jag vill tro att jag är ganska bra på just detta och att jag förmedlar den tonen här. Jag kanske inte alltid klär det i ord, utan det är nog mer av en livsfilosofi. När jag funderade på “hygge” i helgen slog det mig att förut var lördagsförmiddagarna min helgfavorit. Det är de för all del fortfarande, men numera innebär de inte att gå runt länge i pyjamas och sockar med stor tekanna utan nu är det loppisrundan som drar. Det är snarare söndagsmorgonen som har ersatt den känslan för mig. Ofta är jag först upp, tänder ljus och bläddrar i tidningar. I morse kom jag ihåg att slå på Stil i P 1 eftersom jag är nyfiken på att lära mig mer om Gilbert & George vars utställning öppnade på Moderna Museet i helgen. Ett riktigt bra avsnitt – rekommenderas! Och kanske ett nytt helg-hygge för mig då att få in som rutin att lyssna på Susanne Ljung på mina söndagsmorgnar. I dag fastnade jag i soffan som bilden visar med utflykter till tvättstugan och annat praktiskt. Takdropp utanför fönstret och en och annan solglimt. Det kändes som om vårvintern knackade på.

signature

Signe Persson-Melin: Tingen måste ha utstrålning!

På vägen hem från Skåne stannade jag och min vän till i Värnamo och konst- och designmuséet Vandalorum. Om ni rör er längs med E4:an i den delen av landet, så ligger detta bara en avfart bort. Det visade sig vara ett mycket fint hus med en servering i hög klass. Jag rekommenderar ett stopp vid tillfälle och kanske framförallt nu när det är en stor utställning med en av mina favoritformgivare Signe Persson-Melin (pågår till 21/10). Att stiga in i den stora konsthallen med alla dessa föremål var närmast en sakral upplevelse. Ljuset var speciellt här och alla rullvagnarna i kombination med stål och trä signalerade såväl rörelse som beständighet.

Jag har skrivit om kvalitet och ögats slitage tidigare. I den här utställningen fastnade jag vid texten som ledde in i ladan. Så träffsäkert med estetisk hållbarhet! Det spelar ingen roll hur många bra tillverkade ting vi har runt oss om det inte är sådana som tål tidens tand och man sedan vill leva med. Hållbarhet håller på att bli ett slitet begrepp, vilket i sig är sorgligt och olyckligt. Jag tror att vi måste bli bättre på att vässa oss kring vad vi menar och här fick jag ord till mina tankegångar.

Signe Persson-Melin är en av våra mest kända keramiker och formgivare. Det stora genombrottet kom vid H55-mässan med kryddburkarna med stämplade dekorer som det finns en uppsjö av kopior på hos alla loppisar man besöker. Den egna keramikverkstaden var länge navet, men Persson- Melin blev även formgivare för glas- och porslinsfabrikanter som Boda, Höganäs och Rörstrand. 1985 utnämndes hon till Sveriges första professor i keramik-och glasformgivning. Persson-Melin är fortfarande verksam och den senaste tidens produktion är för bland annat Byarums Bruk. Om man tittar på de här bilderna kan det tyckas som ett ganska stort steg från min vanliga stil som mer är “brittisk trädgårdstant med idealet much is more”. Jag är dock svag för ett betydligt mer minimalistiskt formspråk a´la Ingegerd Råman, Carina Seth Andersson och just Signe Persson-Melin. Det är något med de självklara formerna som talar.

Utställningen är inte kronologiskt uppbyggd, utan utgår från olika teman – ytan, material och former – som återkommer hos Persson-Melin. Med ett stor produktion över lång tid är det tacksamt för betraktaren att se linjer som kommer tillbaka. Mycket av industriformgivningen säljs fortfarande till låga priser på loppis. På bilden syns glasservis för Boda, serien Härd för Höganäs och vaserna Boda Blom som togs fram tillsammans med trädgårdsprofilen Ulla Molin. Man kan säga att det är lätt att börja samla på sig ting här.

Växtkärlen för Byarums Bruk är så vackra! Tillverkningen i Sverige av återvunnen aluminium gör dock att priset på dessa pjäser är högt. Att se dem så här på rad är onekligen imponerande.

Att välja en favorit bland alla dessa ting är nästintill omöjligt. Barca-skålarna är fantastiska liksom de i genombruten dekor, men frågan är om det inte är tekannorna som får hjärtat att klappa hårdast. För en tedrickare som mig är det en fröjd att just Persson-Melin har en så stor produktion när det gäller kannor. Här står de på rad i olika glasyrer och med olika lock – Kinesen för Rörstrand 1986. Så fantastiskt vackra – här blev jag stående en lång stund. I det jag har skrivit har jag betonat estetiken, men för Persson-Melin står framförallt brukbarheten i centrum. När de komponenterna förenas kan man kanske börja tala om estetisk hållbarhet.

signature

Tänker på: Konstigt, utmanande och ovant

Jag har tänkt mycket på den inspirerande podden om konst som Billgren Wood sände för några veckor sedan. Förutom att ta ett helhetsgrepp på fenomenet om konst som det nya stora inom inredning, fastnade jag i den lilla intervju som de gör med Ernst Billgren. Billgren talar om vad man skall tänka på när man skall köpa konst och kanske tänka sig att man går utanför sin komfortabla zon.

Klokt, eller hur?! Det är ett fint råd när det gäller konst, men även högst applicerbart även i andra frågor. I en värld där vi så mycket styrs av algoritmer som oftast ger oss mer av det som vi redan tycker om och betydligt mindre av sådant som ligger utanför ramarna – otroligt skrämmande i grunden – tycker jag att det här är så inspirerande! Vi är ofta vanedjur som följer ingångna spår vare sig det gäller ännu en svart tröja till garderoben eller att falla för ännu en hög celadongröna assietter på loppisen. Visst kan det vara ett tecken på att man är säker och grundad i sin smak och vet vad man tycker om efter alla år. Eller så är man förutsägbar och inte öppen för nya intryck? Jag brukar säga att även om man har en klassisk stil, så skall man alltid hålla dörren öppen för den där lilla twisten eller överraskningen. Konstigt, utmanande och ovant – inga ledord för mig måhända – men inspirerad att tänka vidare blir jag tveklöst.

signature

Dagens ord: Kvalitet

I dag fastnade mina ögon på dessa ord när jag fick upp reklam för den kommande Antikmässan. De är från en intervju med antikexperten Li Pamp – bekant från bland annat Antikmagasinet som sänds på Kunskapskanalen. Det pågår många diskussioner om hållbarhet för tillfället och det är ofta den första aspekten – material och tillverkning – som är i fokus. Men hur många hållbara saker behöver vi egentligen? I vår bildvärld där vi ständigt matas med visuella intryck och trenderna skiftar snabbt, tänker jag att vi behöver lägga fokus på det som här träffsäkert benämns ögats slitage. Sannerligen en intressant aspekt på hållbarhet och att försöka finna det tidlösa som man vill leva med.

signature

Läsarfråga: Att göra klassiska val

Jag fick en fråga för ett tag sedan och tänker att jag lyfter upp den till ett inlägg. Kul förresten att det känns som om kommentatorsfältet blivit mer aktivt igen! Det är alltid roligt med respons, frågor och tankar.

Så här skriver Josefine:  Vi har funderat länge och står nu i steget att köpa två Norrgavel Länstolar till brasrummet. Fantastiska möbler. Men nu kommer vi inte riktigt överens i färgerna. Kan vi välja olika färger på dem? Finns så många alternativ och nu helt plötsligt bara velat jag, jag vill ju ha något tidlöst och hade ett bestämt mig för en lös sits men nu säger jag fast. Hjälp! Vilken är din favoritkombination av trä och tyg? Hur borde jag tänka för att inte fastna i fällan, ‘just nu gillar jag den här färgen’?! Mina spontana tankar på träet är lackerat i varmgrå eller svart, eller så en såpad.. Men sits och tyg val… Ryggkudden kan man ju tack och lov variera efter årstid och behag. Hoppas du kan berätta lite hur du själv skulle tänka i ett liknande köp, så kanske jag kan få rätsida på mina tankar. 

En kul utmaning tycker jag. Hur gör man ett klassiskt val?

Förra våren gjorde jag ett inlägg om Länstolen där jag utnämnde den till en klassiker. Nirvan Richter ritade fåtöljen 1993 och den har funnits i produktion sedan 1995. Länstolen bar jag inom mig i fler år och från idéskissen 1992 tog det ytterligare drygt tre år till produktion 1995. Visionen rymde många paradoxer; en omslutande form utan känsla av instängdhet, en skön fåtölj som ser asketiskt enkel ut, en mäktig tron som smälter in diskret i rummet – stor som en öronlappsfåtölj men transparent så att man skönjer väggar och golv… 

Där skriver jag: Jag dras alltid till den här estetiken, även om min egen inredning egentligen är långt ifrån denna stil. Det är samma sak varje gång jag går in i Norrgavels butik – jag slukas liksom in i det universumet som de har byggt upp där. Det är något med våren också och den kommande sommaren som gör att hjärtat börjar banka lite extra. Det är nog tanken på den evigt soliga punchverandan eller ett sommarhus på Gotland eller Österlen – där skulle några Länstolar passa ypperligt. Jag förknippar även Länstolen med en weekend på Österlen på sensommaren 2013. På Kafferosteriet har man möblerat med många av Norrgavels möbler. Jag har ett fint minne när jag satt nedsjunken i en fåtölj med en kanna te tillsammans med mannen och mörkret sänkte sig utanför vid fönstret med Mårbackapelargonerna. Jag minns den även från en utställning på Hallwyllska för några år sedan, där det blev ett vackert möte mellan palatsets överdåd och Norrgavels estetik. Visst är det en sann klassiker – tidlös med en förmåga att passa in i många sammanhang.

Med detta sagt tycker jag att Länstolen i sig är en Piece de resistance – ett objekt som i mycket bär sig själv i inredningen. Redan när man har bestämt sig för att göra denna investering, tycker jag att man har gjort ett klassiskt val. Den meningen lyfter många dimensioner. Vad är klassiskt? Vad står sig genom tiden? Vad är en tillfällig känsla som kommer att avtaga? Det är den där kompassen tycker jag. Den där som instinktivt leder en till det som känns rätt i magen. Man skall dock inte inbilla sig att man är helt immun mot tendenser i tiden. Inspiration kommer från många håll och påverkar på olika sätt, även om man säger sig inte vara så intresserad av trender. Och vad som är ett klassiskt val för någon är ett trendval för en annan – ta till exempelvis sammet på möbler som jag skrev om här. För mig klassiskt och hållbart – för många andra något som de kommer att tröttna på. Det mest klassiska valet jag gjort är möjligen vårt hus. I nybyggnationsbranschen får trender stort genomslag. I en tid av öppna planlösningar, stora fönster och öppet upp i nock blev jag varnad för att sätta in väggar. Det kommer att kännas så instängt! Att göra klassiska val innebär att arbeta i motvind ibland, men är känslan rätt, så blir det ofta bäst.

Några konkreta råd: Se sammanhanget och rummet. Vad finns det i övrigt för träslag och stil? Vad blir det för slitage på materialet? Hur kommer stolarna att användas? Leta bilder för inspiration och att se möbeln i olika miljöer. Ibland är det svårt när det finns för många val – man blir låst och får svårt att fatta beslut. Det är skillnad när man tittar vintage – då får bitarna falla på plats genom slumpen – inte helt fel som inredningsstil a´la Josef Franks klassiska Accidentism. Om jag skulle få välja några Länstolar hem till oss? Ett angenämt problem. I växthuset har jag en annan stil och där skulle de passa som handen i handsken. Här inne skulle de stilkrocka lite mer mot textiltätt, ombonat och mönstrat. Jag skulle nog välja målat i en grå nyans – något jag förknippar med Norrgavel – antingen dyna i lin som ovan, ull eller fårskinn. Tänker att de skulle kunna samspela med Laminofåtäljerna som står här hemma. Jag skulle understryka det som jag uppfattar som själen i Norrgavel i valet av Länstol – ett klassiskt val enligt mig. Vad tycker ni?

signature

Karlbergare, gammalt och nytt

Tänker på det som jag har skrivit om förr. Att det tog lång tid för mig att till fullo uppskatta det redan brukade. Det var länge så viktigt för mig att bygga upp något eget. Det kan man på sitt sätt tycka är lite märkligt eftersom jag alltid varit så intresserad av historia. Nu har det dock nästan blivit det motsatta. Jag dras till det skavda, det som har varit med och det som berättar något. Jag har fått små gröna av den klassiska Karlbergaren av min mamma ett antal gånger. Hennes stora planta härstammar från ett skott hon fick när jag var liten. Först nu har jag lyckats med att få fram slingrande grönt. Kanske behövde tiden komma i kapp mig och ge utrymme för alla rottrådar bakåt.

Som bekant har jag blivit en hängiven vintage-jägare sedan några år. Det var inte så att jag inte gick på loppis innan, men detta stora intresse har tillkommit. Vårt hus var sprillans nytt 2008 och växthuset tillkom förra sommaren. Så det gamla i sammanhanget är ofta det jag samlar på mig. I och för sig – med tanke på hur fort inredningshjulen snurrar i vissa fall, kanske en del skulle hävda att våra möbler som vi köpte för tjugo år sedan bär på tydliga årsringar nu. Det där med gammalt är alltid relativt. Tre vackra vaser i alla fall med ett antal år på nacken. GAB Tenn, UE-lera med perfekt patina och pigg dansk keramik med rottinghandtag. Gammalt blir nytt. Fint så.

Bidrag till We Decor Life – Gammalt

signature

Coola kvinnor, rosa och #Metoo

@hem_och_garderob är en cool kvinna som jag följer på Instagram. Join in ni med om ni inte redan har upptäckt henne. Så här skriver hon om veckans tema i We decor life –  rosa.

“Inspirationen denna grå morgon kom från @livingbyw å hennes veckoutmaning som har #rosa som tema i #wedecorlife i veckan. Rosa pga ljuvlighet, rosa som i kampen mot bröstcancer, rosa som i jag väljer själv vilka färger som gör mig stark å grym. Jag blev hur som sugen på lite more is more (tom strumporna blev rosa) och tänkte att den här blusen gillar både jag och nog även Weronica som roddar @livingbyw. Men så blev den här morgonen till dag och till den här kvällen å det blev så att jag också måste säga #MeToo, som så många andra medsystrar gjort idag (å genom tidernas evig-jävla-het känns det som). Tänker på mycket ikväll, bl a att jag å så många fler med mig utvecklat en särskild talang för att slingra sig ur situationer som tenderar att gå åt fel håll. En hand som sträcks ut, ett handslag som hålls för länge…en kommentar som är på väg att bli olämplig. Vi parerar så bra … ställer inte till med scener å håller på, ler krampaktigt å artigt medan vi backar ur situationen väl medvetna hur olämpligt det kan bli om vi vänder ryggen till”.

Ja, min sista dahliabukett från trädgården i tema rosa gled liksom över i alla tankar kring #MeToo som kommit de senaste dagarna. Den klassiska tjejfärgen. Som jag absolut inte ville ha på min dotter när hon föddes. Nej, hon bar brunrandigt när vi åkte från BB. Och blå overall så att jag riktigt kunde gotta mig åt alla fördomsfulla som antog att det var en pojke. Jag förstod väl även då och ännu mer nu att det handlar inte om färger i grunden. Men ändå – det där rosa täcket är förtvivlat svårt att frigöra sig från. Jag tänker på alla lager som läggs på oss – precis som på Karins veranda som hon håller på och restaurerar. Vi är på så många sätt fortfarande fast i strukturer och normer. Vi trasslar in oss i förklaringsmodeller baserade på olika bedömningsramar för män och kvinnor. Makten ges inte alltid till dem som förtjänar den och förmår att bruka den rätt. Jag vill så förtvivlat gärna tänka mig att det finns en grundläggande förändring som väntar runt hörnet. En tagg som alla pratar om kanske kan vara en början ändå.

Kika in till Hanna, Karin, Emma, Annelie och Karin för mer rosa.

We decor life

signature