Andningsövningar i dag på kroppsmedvetandekursen. Andning som avslappning, men även som ett redskap för att göra sig själv medveten om kroppens styrka och processer. Som ett medel för att vara i stunden och inte rusa i väg i tanken. Jag är som ett stort kärl just nu och suger åt mig allt. Det talas om att det kanske blir en kurs i medicinsk yoga. Bring it on säger jag. Det kanske hjälper mig och då får jag väl lov att prova. Tänker massor på att jag mentalt är redo nu och öppen för en himla massa som jag avfärdat lite kategoriskt tidigare. Tänker att det är nog bra att känna så precis nu.
Jag tänker himla mycket på allt möjligt just nu. Hur svårt det är att uttrycka sig om livets väsentligheter utan att låta som en klyscha när man öppnar munnen. För visst har det blivit lite så? Vi är så matade med det positiva tänkandets doktrin och vi har väl aldrig omgett oss med så många carpe diem i olika former som vi gör nu. ändå tycks det så svårt. Så här skrev jag i höstas i en bokrecension:
UTDRAG
"Ibland drabbar böcker extra mycket. För mig är det ofta när jag är i fas i livet med det jag läser. När jag kan nicka igenkännande åt författaren och riktigt känna hur det strömmar saker ur bokpärmarna som jag tar till mig. Ibland blir böckerna som en slags mental snuttefilt. Något att hålla sig i för bekräftelse och identifikation när det blåser lite hårt omkring en. Läsupplevelsen formas alldeles säkert av den man är just då.
Med denna introduktion förefaller det möjligen lite bekymmersamt att min senaste upplevelse i denna genre är Joyce Carol Oates änkans bok som kom ut på svenska nu i höst. Jag delar lyckligtvis inte förlusten av en älskad med Oates, men däremot träffar många av hennes insikter mig rakt i magen alldeles där jag befinner mig i livet just nu.
På ett sätt har det varit en smärtsam läsning. Jag drabbades när jag fick hem boken från biblioteket och slukade nästan halva texten på en gång. Sedan har den legat där boken med den svarta rosetten fram. Mitt på vårt vardagsrumsbord, bland Pokémonkort och DS-spel och TV-kontroller och inredningstidningar. Jag behövde kanske distansen och att inlemma skildringen av den stora sorgen mitt i all vardag, som man när man tänker efter känner sig så himla tacksam över. När boken hade legat där några veckor och lånetiden började att närma sig sitt slut, då läste jag de återstående tvåhundra sidorna på en kväll.
Jag är ju ingen särskilt orginell snart fyrtioåring. Jag brukar säga att jag krisar kontinuerligt och koncentrerat, så någon samlad genomklappning kanske jag inte ser framför mig. Men det har liksom kommit smygandes i doser som har puffats ut som små moln under de senaste åren i mitt liv. Och det är precis som Joyce Carol Oates skriver: “Det är olyckligt, man skulle nästan kunna säga att det är orättvist, att de mest hjärtslitande avslöjandena är så banala, vanliga.” Man kan ju skaka på huvudet hur mycket man vill åt alla väggord med Carpe Diem, tills man helt plötsligt står där en dag med vetskapen om att det där med att fånga dagen, det är ju precis det som livet handlar om. Banalt och vanligt såklart, men knappast mindre sant för den som insikten verkligen drabbar. Jag har märkt att jag har blivit mer medveten om just det som Oates skriver mycket om i änkans bok. Livet är förenat med döden. Våra dagar på jorden är inte oändliga, utan det kryss vi sätter i almanackan för en dag till som gått, är just en dag av vår utmätta tid. Detta vet vi ju alla. Det är banalt. Men det är inte förrän tanken får fäste i en själv, som den får någon egentlig betydelse för ens liv.
Det är högst troligt att jag inte hade varit mottaglig för mycket av symboliken i boken, utan avfärdat det hela som ett slitet bildspråk innan, men nu märker jag hur ögonen fuktas när Joyce Carol Oates går runt i sin framlidne make, Raymond Smiths trädgård. Tulpanlökarna som han planterat på hösten kommer upp ur jorden på våren när han inte längre finns kvar hos henne. De blir först alldeles outhärdliga att se på, som en hånfull påminnelse om det som varit. Sedan skövlas rabatterna av rådjur och det blir en stor sorg över att blommorna inte fick finnas där. Banalt? Säkerligen. För mig kändes det just precis nu drabbande."
Jag är ganska nöjd med den där texten så här i efterhand. Det känns som ett närmande av det där som jag vill formulera.
Jag tycker att du ska vara mycket nöjd med texten! Fint skrivet.
Tack finaste Wero för texten. Den drabbar mig där jag sitter i fåtöljen på kvällen när barnen sover och jag, liksom du, är på väg i mitt 40:e år. Och mitt tionde med dig. 😉 Varma kramar i vinterkvällen och tack igen för det du delar med dig!