Jo, det var ju det där med livet efter detoxen (ett långt inlägg om den finns här) som jag har fått några frågor kring. Det tickar på. Jag behöver inte tänka så mycket på mina val längre. Det mesta går med automatik. Men samtidigt är jag medveten om att grinden till vägen tillbaka, den kommer alltid att finnas med i livet. även om det för det mesta känns alldeles otänkbart att öppna den och börja gå på stigen, hyser jag den allra största respekt för att de val som tidigare fick mig i obalans, alltid kommer finnas där som ett alternativ. För mig gäller det att aldrig, aldrig glömma det. Och aldrig, aldrig tappa respekten för hur enkelt det är att börja gå på fel stig igen.
Jag tänker så här. Jag vill aldrig mera vänja mig vid socker och snabba kolhydrater igen. För det är inget bra för mig. Min utgångspunkt när jag inledde min detox vid nyår var att jag i princip var avvand vid vitt raffinerat socker och vitt mjöl. Jag bakade alltid med råsocker och dinkelmjöl. Jag åt nästan uteslutande mörk choklad och surdegsbröd. Lösgodis och läsk samt industribakade kakor hade jag för länge sedan lämnat bakom mig. Men jag kände ändå att det var på väg att bli för mycket av det goda. Mitt problem var måhända inte produkten i sig, utan snarare vanor och hur djupt rotade i mig de var. Jag tror att det är så för ganska många av oss. Problemet är i många fall inte vad vi äter, utan snarare vad det vi äter sedan får oss att göra. Det är just detta som jag har tyckt varit värdefullt att bli medveten om. Det har varit bra att lära känna sina egna mönster för att sedan få redskap att hantera dem. När blodsockret åker upp och ner är det enkelt att ta till lätta knep för att uppnå balans i kroppen. Och vanorna sitter himla djupt. En kopp kvällste med chokladrutor. Punkt och nästan alltid. Möjligen inget problem för många, men för mig var det på väg att bli det.
När jag pratar med mina barn, pratar vi om att alla har en sockerråtta i magen. Det är den där råttan som vill ha socker för att bli nöjd. Antingen har man igång den och den dansar runt av glädje i magen. Man ska dock vara försiktigt med råttan och inte låta den dansa varendaste dag – kanske är råttan som gladast på helgen med lördagsgodiset. Sockerråttan kan också sova. När man inte ger den något att äta. Jag säger inte att alla skall ha ambitionen att aldrig käka något med socker i. Nix. Det är olika hur toleranta vi är och vad vi förmår att hantera. Men för mig passar det mycket bättre att ha en råtta som hela tiden låter Zzzzzzzzzz Det känns för det mesta himla bra med den där snarkande råttan. För allt blir så mycket lättare om man kan få den att sova. Vid enstaka tillfällen får den något litet. Bara för att jag faktiskt så in i bomben kan sakna att sitta på ett fint café med något till. Jag älskar fina caféer och nu känns det lite som om det nöjet är halvt med min temugg. När vi var i Skåne käkade jag chokladkaka såväl på Apotekarens som på Olof Viktors. Det gick fint, eftersom det var så himla mörk choklad. Oftast kan jag inte äta, för det blir för sött. Det kan jag sakna, men annars inte så mycket. Jag försöker att tänka på allt som jag har valt till, istället för att fokusera på det som jag har valt bort.
Och som sagt, efter en helg i Skåne med vedugnsbakade pizzor, något snabbt på en bensinmack, frukostbuffé och en och annan fika kommer man hem och står just inför det där vägvalet igen. Man har börjat öppna den där grinden, så där lite på glänt. Och man säger till sig själv att kanske att man skulle köpa hem något gott till frukost eller skulle vi inte baka något till fikat i dag? Det är då som jag nu är så där tråkig. Och stänger igen direkt genom att äntligen vara klok nog att förstå att om man börjar trampa små, små steg på stigen, så är det så himla lätt att vara tillbaka igen. Någonstans där man inte vill vara.
Balans. Som jag tycker om det. Och så svårt det har en tendens att bli. Här måste man känna sig fram. Hur man själv vill leva. Vad man själv klarar av. Shit, så tråkigt och präktigt tycker en del. Jo, kanske det. Kanske det. Men jag väljer att gå fram så här nu, för det är så mycket bättre för just mig. Hur har ni andra det?
Ett tetips i hösttider. Jag sprang på detta i går. Himla, himla gott!
Balans ja. Det är mitt ledord för hösten. Efter att ha haft fokus på att bli mindre och bryta mönster samt skapa nya vanor hela 2013 är jag nu socker och mjölfri. På köpet så fick jag ett helt nytt intresse för vad mat faktiskt innehåller och vad maten gör för, eller emot vår kropp. Tråkigt enligt många men mitt livs bästa beslut enligt mig. Jag skriver en del om min resa här:http://byemmak.blogspot.se/2013/09/min-slutmalsklanning.htmlHa en fin dag,
Hello…I vår familj kör vi mer och mer åt det hållet du beskriver sedan vår dotter fick en diabtetsdiagnos innan sommaren.Ha det gott! Johanna
Emma: Grym inspiration – heja dig så himla bra jobbat! Jag kan känna igen mig i mycket av det du skriver. Nu kör vi!Johanna: Allt gott till din dotter – så tungt med den diagnosen. Då förstår jag att man ser över matvanor ordentligt. Ha det fint du med familjen!
När jag läser ditt inlägg ler jag och känner att det jag gillar allra mest med ditt inlägg är att du inte ‘tycker att alla måste tycka & leva som du’. Det här fungerar för dig och du mår bra av det. Heja! Jag funderar mycket över det där med att ta bort saker helt, men kommer alltid fram till att jag mår ganska bra av att äta allt – men i lagom dos. Vet inte om jag vill/kan välja bort saker som jag tycker om och mår bra av. Att sedan välja de mer hälsosamma & ekologiska valen ligger mig varmt om hjärtat och är viktigt för mig/oss. Det känns naturligt. Sunt.Heja att må bra och att känna sig stark och pigg. Man lever bara en gång så det gäller att göra det bästa av det … Stor kram och tack för inspirationen!u.
u: Nix och nej! Om det är något jag är helt övertygad om, så är det att vi alla måste finna vår alldeles egna väg framåt. Det är det som man får en sådan trevlig kick av. Hej, jag har funnit min grej liksom. Och om det kan få andra att tänka till, inspireras och reflektera över sina egna val – ja men det är väl gott nog känner jag 🙂 Kram
Heja heja weronica. Som du skriver är det lätt att välja fel väg efter semestrar eller om något annat rubbar cirklarna. Din resa har imponerat och inspirerat mig också.
Stiliga Hem: Heja dig! Så roligt att du blivit inspirerad!
Jag håller med – det måste vara egna val och inte alla livsstillar passar alla. Var glad att du kommit på nyckel till din hälsa.Själv har jag under snart två månaders tid också helt plockat bort socker och mindre bra kolhydrater. Jag tog beslutet efter en sommar där jag inte mått så bra och känner mig nu både piggare och starkare än på länge. Mitt sug efter socker, godsaker och fikabröd är som bortblåst. Jag är konstant mätt och får inga blodsockertoppar då jag måste kasta i mig vad än må finnas i skåpen. Visst kan jag någon gång unna mig något litet, men lyckan är fullständigt när det där "lilla" inte smakar så bra som man hade trott, och när det just räcker med en liten bit av "det där lilla" och inte triggas igång av ett sötsug och beroendesymptom och trycker i sig alldeles för mycket.Jag är också så glad att jag hittat en väg som jag och min kropp mår så bra av.Kram Jannike
Jannike: Roligt att höra om dina erfarenheter. Visst är det väl så att vi alla måste finna vår egen väg fram – ingen kan trampa i någon annans skor liksom. Och man får plocka lite här och där till det som passar en själv. Vi är alla olika, men förmodligen har många av oss samma utgångspunkt – att finna vår egen hälsa och balans i livet. Heja dig! Kram
Så himla kloka ord du skriver! Jag påbörjar och faller sedan så lätt tillbaka i gamla vanor. Nu när höstrusket kommer smygande kanske det är dags för (ännu en) nystart. Strävan efter balans har jag verkligen inte givit upp!
Precis som du tänker jag nyttiga tankar. Har inte ätit pasta ris potatis sen i våras utan väljer sallad istället. O kött. Och frukt. Och ibland som idag blir jag tokigt sugen på sött och då köper jag godis men till skillnad från tidigare äter jag tio bitar istället för allihop. Sen är det bra liksom. Och det känns skönt. Inifrån och ut. Gillar ditt inlägg!
Att välja rätt och välja bort fel en gång är svårt nog men går med motivation. Men att efter ett sidosteg ta sig i kragen och välja rätt igen är en riktig utmaning. Håller med om att det måste göras så fort det bara går så man kan njuta av sitt sidosteg och inte låta det bli ångestfyllt. Fortsatt god tur genom livet!
Anna: Det är ju så lätt att det blir så. Vill inte denna gång känner jag. Det är så mycket enklare att inte gå hela stigen tillbaka liksom. Heja, heja dig!
Lina: Ah – inspirerande! Vägarna till balans må vara lite olika för oss alla, men visst är det skönt när man liksom gungar i takt med livet. Härligt! Heja dig!Pernilla: Precis och så klokt tänkt. Ångest och mat är överhuvudtaget inte något som jag vill förknippa med varandra. Man äter det man äter liksom, men om man är en person som lätt blir fast igen i det som man inte riktigt mår bra av, så gäller det att ligga steget före och bromsa in. Men att njuta – absolut! Tack för tankar.
Tack för inspirationen – det här var precis vad jag behövde läsa i dag!