I går kom nya Elle Interiör (nr 8/13) i brevlådan. Efter den klassiska snabbgenombläddringen för att titta på alltsammans på en gång, hamnade jag i Emma Persson Lagerbergs och Petra Bindels (som för övrigt har med en magisk serie med Lo Bjurulf i samma nummer) Nirvans värld. Nirvan Richter, grundare av klassiska Norrgavel, öppnar till sitt och hustrun Arpita Swichs hem. Denna gång fastnade jag framförallt för texten. Den träffade liksom rakt på i mitt mood just nu.
"För mig är det oerhört rogivande att sakerna inte tar för mycket uppmärksamhet. Många tror att om man jobbar med inredning så är man fullständigt upptagen av det hela tiden. Och på ett sätt ja, jag vill ha det bästa och jag vill att det ska bli skitsnyggt. Men jag lägger ingen energi på det när det väl är färdigt. Herregud, det finns ju viktigare saker i livet. Jag kan bli så trött på att man ska lägga sin livsenergi på att skapa nya scenografier hela tiden".
"I vår kultur är vi som besatta av ständig förändring. Det finns en omedvetenhet i vad det är vi gör i våra liv utifrån ett materiellt synsätt. Man har en idé om att livet ska bli så annorlunda om man ändrar färgen på väggarna. Jag är en del av det spelet också".
Det är krassa ord. Av en man som ägnat sig åt att bygga upp ett möbelföretag som spelar på det hållbara och oföränderliga. Jag sitter och nickar och tycker att det är himla klokt sagt. Det stämmer mycket med vad jag själv tycker. Samtidigt blir jag lite provocerad. Så där på ett bra sätt. Som sätter igång tanken. I funkispärlan från 1938 i Malmö där allt är renoverat varsamt och där allt är inrett med vackra kvalitétsmöbler, kanske det möjligen är lättare att komma till insikt. På något vis tror jag att det kommer med åren. Man finner sig själv och så också sin stil som man blir trygg i. Man resignerar lite och blir lite saktrött. För man har ju redan hunnit med en del. Eller är det en personlighetsfråga? En del av oss kanske sätter oss ner och känner oss klara, medan andra vill något annat?
Jag diskuterar mycket med min dotter just nu om hennes rum. Det är en flyttkarusell utan dess like därinne och nu verkar det som om sakerna kommer tillbaka på ungefär samma ställe som vi ställde dem från början. Stilen byts ut med jämna mellanrum. Och jag vill bejaka hennes förändring, samtidigt som jag håller i den där Richterska bromsen som säger "tänk efter nu. Det måste hålla framåt också". Men hon är ju i en helt annan livsfas än vad jag själv är i. Och i den måste den fria tanken och vägen framåt få vara lite mera öppen. Det är så lätt att vara klok och klappa på huvudet när man redan har skådat ljuset. Typ.
Jag tycker om en ingång i artikeln. För även Richter måste ju rikta sig utåt till oss skönhetssökande esteter som gärna går in i hans butiker och botaniserar.
"Jag sökte i den materiella världen och trodde att om jag kunde uppnå den ultimata skönheten, så skulle jag ha lösningen på allt. Det var väldigt skönt att en dag släppa allt det där. Prylar är ju oväsentliga på det stora hela. Och samtidigt, varför inte göra det så fint man kan när man nu är här".
En på det hela taget mycket intressant och läsvärd artikel med vackra bilder som sätter igång många tankar. Rekommenderas!
Ja, absolut! Det är få som har sin stil färdig och klar redan från början. Och i och med det så leder det ju till en hel del experimenterande och prylar som kommer och går. Jag är snart 40 och både vad gäller mode och inredning vill jag satsa på sånt som är mer bestående. Sånt som jag vet att jag trivs med oavsett trender. Men de tankarna har först kommit nu. Och det är lite svårt ibland. Det är svårt att motstå nya färgskalor t ex, fast jag numer vet att det är något jag kommer tröttna på. Och det är svårt att ha disciplin ibland att spara ihop pengar till dyrare pjäser när det finns billiga alternativ (som dock kanske inte känns 100 % och därför tröttnar man). Som en parentes så menar jag inte att det alltid är det dyraste som är det finaste, det är inte däri som värdet finns enligt mig. Jag vill göra som mannen i artikeln, jag vill ha det vilsamt och fint hemma men jag vill "släppa det". Jag vill inte köpa så mycket nytt hela tiden utan vårda det jag har. Jag blir ganska bestört när jag tänker på överkonsumtionen i vår del av världen och vill försöka minska mitt bidrag till den.Den insikten har nog för min del kommit först nu.
Många kloka tankar i Nirvans blogg också:http://norrgavel.se/nirvans-tankar/(bland annat i mars när han skriver om längtan.)
Jag träffades också av det reportaget. Fascinerande eftersom jag sällan just läser (reportage) utan mest tittar på bilder. Jag tror också att det kan vara en åldersfråga och det svåra är att det är svårt att övertyga någon annan, utan man måste liksom komma på det själv.
Älskar reportaget från hans bostad. Och fram för mer långsiktighet när vi inreder våra hem!Nu tänkte jag skriva en lång harang om vår ängslighet, men jag avstår.
Sofia: Intressant! Jag håller med i mycket av det du skriver. När de grå håren tilltar, så kommer insikterna liksom 🙂 Samtidigt är jag glad över val jag har gjort längs vägen och som jag kan leva med. Jag är uppväxt med att man inte bara kan slänga ut grejer, utan det skall användas och slitas på, vilket förmodligen har gjort att jag inte är så förändringsbenägen heller. Tack för tankar!Nilla: Absolut! Det var ett tag sedan jag tittade in på bloggen – ska göra det igen. Tack för påminnelsen.Ylva: Eller hur! Det tyder på att det var en skarp penna bakom också, för oftast fastnar man ju i att sitta och titta på bilderna. Otroligt läsvärt och tänkvärt!Karin: Halleluja. Och nu blir jag ju alldeles rasande nyfiken på vad du tänkte skriva – dp tell 🙂
Jag tror det mer handlar om vem vi är än ålder men också om vår omvärld. Vi lever i en värld där vår miljö befinner sig i kris. Jag är "bara" 24 och känner igen mig. Jag vill ha det som håller länge och åldras med värdighet. Jag upplever mig trendtrött. Jag hoppas vi kommer se mer långlivade stilar och mer personligt utryck inom inredningsvärlden i framtiden. Tack för en fantastisk blogg. Kram Johanna
Johanna: Åh, så jag hoppas att du har rätt. Och visst ligger det i tiden att tänka så här, alldeles sant, oavsett. Och vi måste tänka så också för en hållbarare framtid. Jag kan också tycka att vi har ett visst ansvar inom bloggosfären i frågan. Alltid intressant att lyfta sådant och diskutera. Så glad jag blir att du gillar bloggen! Kram
Oj, nu vet jag inte hur jag ska uttrycka mig för att inte verka dryg – det är inte meningen! Dessutom är jag själv inte alltid konsekvent i mitt inredande, så jag kastar nog sten i glashus. Jag får ibland känslan att i vårt längtan av att ha (samma typ av) annorlunda saker så gör alla ändå likadant. Allt från att köpa hela möblemanget i ek, till att därefter lackera allt i vitaste vitt, till shabby chic till koppar- och mässingsdetaljer samt svartvit inredning a la Gbg och citattavlor från MM och Mazettiögon. Man är inte så unik själv, utan dras med i trender. Även om man kanske blir mer säker på sin still genom åren och mer stadd i kassan så ändrar vi ju oss ständigt och försöker hänga med i svängarna. En viss ängslighet i människors inredningsstil kan jag alltså känna. Inte minst hos mig själv där det kanske finns nån svart ram för mycket…. Jag försöker ändå hålla mig fast vid den stil som jag tycker är snygg och inte handla möblerna på Ikea, utan tänka några varv extra och komma fram till vad jag verkligen vill ha idag som även ska funka om 20 år. Samtidigt ÄR det kul att bli inspirerad av fina saker – som alla andra oxå kanske gillar 😉
Låt dottern din bestämma över sitt eget rum och intellektualisera inte något så banalt som att ett barn flyttar runt på pinalerna. Grunna på lite viktigare grejer. Tycker det är synd att en intelligent kvinna som du ägnar dig åt och skriver så mycket om konsumtion,trots att du nu inspireras av den "Richterska andan".
Karin: Nix, det där var väl inte drygt – tycker inte jag i alla fall 🙂 Jo, men det är väl lite den ängslige svensken i ett nötskal – som vill vara annorlunda samma liksom. Kanske allra mest tydligt nu när det är fokus på det "personliga" som ändå tenderar att bli tämligen likriktat. Även om man känner sig säker i sin stil, så tycker jag om när det är ett litet fönster öppet för den där överraskningen eller det där lite mer tillfälliga tillägget. Sedan blir ens "stil" för eller senare "inne" om man är konsekvent tillräckligt länge. När jag började att samla på saker från Svenskt Tenn för sådär en femton år sedan, så ansågs det tantigt och trist – inte alls som det är nu. Och det tycker jag är intressant – hur saker går från skuggan till viss överexponering i vår visuella värld där vi konsumerar bilder och intryck som aldrig förr. Ibland behöver ögat vila lite. Tack för tankar!Minafina: Äsch, det var väl att ta i att det var att intellektualisera dotterns omflyttningar på hennes rum 🙂 Hon får hålla på – det var ju lite det jag skrev också, även om jag ibland försöker bromsa sådant som jag kan inse kommer att passera med flygande fart. Och jag grunnar på både det ena och det andra – skoj att lyfta diskussioner som denna tycker jag. Och den "Richterska andan" tycker jag nog har varit med mig bra länge.
Jag tycker han visar på sunt förnuft, den där Richter. Man får inte heller glömma att han faktiskt tjänar pengar på att folk är inredningsängsliga, även om hans tanke är att allt ska vara hållbart.Ett boende måste inte vara tipptopp för att bli ett hem. Det har blivit särskilt påtagligt då vi bott i miljonprojektslägenhet, bajsbrunt studentfamiljeboende och nu i ett blaffigt, beigeslott i Utah. Alla dessa ställen har varit våra hem lika mycket som det hus vi bodde i tolv år, det som vi lade mest energi på och det som var vårt eget. Lyckan ligger faktiskt inte i rätt tapet, tro det eller ej. Inget är så viktigt som de relationer som pågår i hemmet. Däremot blir livet lite roligare om man har en vas färska blommor, en fruktskål och en vacker kudde i soffan. :)För övrigt tycker jag att det är kul att du visar vackra saker i din blogg.
Tänkvärda ord. Verkligen. Och visst känner jag mig träffad. Det senaste året har varit en ständig funderare från min sida om hur det ska piffas och göras om hemma. Tror visserligen att der beror mycket på att jag varit mammaledig och plötsligt spenderat betydligt mer tid hemma än annars. Och alltså ser saker mer och tröttnar. Positivt på så sätt att det nu är omgjort och fint, visserligen. Men tänkvärt att jag nu kanske borde vila i detta ett tag och njuta. Inte börja fundera på hur jag kan göra om igen. 🙂
Sitter här sent och jobbar lite efter en lång dag. Är för trött för att ens komma i närheten av något lika vettigt att tillföra som många kloka härinne, men jag måste i alla fall säga att jag är glad för att det finns så många som tänker till runt masskonsumtion och likriktning.W, du vet ju var jag står i frågan. Även om jag ibland kan se på min egen second hand-konsumtion som en ursäkt för att just kunna konsumera, lite mera. Men jag hävdar att det är en bra, och hållbar! ursäkt. ;)I alla fall, artiklen du refererar till är ett bra exempel på varför Elle Interiör är min absoluta favorit bland inredningstidningar. Alltid variation. Alltid det unika i inredningsreportagen – men inte nödvändigtvis exklusiva i rent pengamässiga termer. Alltid idérikt. Klurigt och vackert.Tack för bra och tänkvärt inlägg! Och sedan måste jag bara säga att fotot på Nirvan och hans bättre hälft var något av det vackraste och mest poetiska jag sett på länge./helena
Mmmm, det "personliga", jag känner att uttrycket bara är en ny omskrivning för att återigen göra som alla andra. Jag bränner upp nästa tidning som skriver om en "eklektisk" stil 🙂 😉
Monnah: Visst är han en del av karusellen, precis som han själv medger. Som sagt – han måste ju ha någon öppning mot oss som konsumenter som möjligen hemför en och annan sak från hans butiker :). Så fint och så sant det du skriver om hemmet. Ett trivsamt hem ger en bra bakgrund till de som lever i det, men det viktigaste är såklart just livet. Det spelar ju ingen roll hur fin inredning man har, om man inte är tillfreds med sig själv och de omkring en. Tack för tankar!Petra: Vila du. Njut. Och sedan på det igen. Om det gör dig glad 🙂 Jag tror att som inredningsintresserad – och just ett intresse av att skapa rummet omkring en – är det svårt att bara tänka – jo, nu är jag helt klar här. Det finns alltid en liten öppning mot något som skapar en dynamik framåt. Men det är alltid bra att tänka på vilka bevekelsegrunder som driver en. Intressant artikel som sagt!Helena: Tack för tankar! Håller med, även om jag inte är i närheten av att vara den secondhandfyndare som du är. Visst är bilden fin – ett himla bra reportage rakt igenom. Och jag tycker att det är kul att lyfta frågor som denna. Vi är ju många som skriver om inredning varendaste dag i bloggosfären och det är roligt att lyfta sig lite och titta på det från ett annat håll.Karin: Var beredd med blåslampan – ingen högoddsare att du snart ser det uttrycket 😉
Jag vill också tillägga hur mycket jag uppskattar din blogg.
Tack snälla Sofia, så glad jag blir!
Väldigt inspirerande tankar Weronica! Jag läste detta igår kväll, men hela tiden studsade min kommentar bort…jag var väl trött.Intressant diskussion, ytlighet kontra innerlighet på något vis. Båda hänger väl ihop. På nåt skönt vänster:)Fin kväll till dig!
Oj vad du skriver bra! Jag får energi, inspiration och en varm känsla. Tack!