Category Archives: Personligt

Grattis pappa

Tänk att du gav mig namnet Weronica, pappa. Med dubbel-W och C. Din förstfödda skulle ha det finaste det stod klart, även om du i de flesta andra sammanhang alltid har hållit en tämligen låg profil. Mamma var nitton år när jag föddes och du var tjugotvå. Det har alltid varit ni. Sammansvetsade som få och självklara i er kärlek till varandra. Varv på varv på mopeden runt huset, det var mitt äventyr har det alltid hetat, kiknande av skratt och en gång till med basker på huvudet. Kalasen uppdukade i trädgården med farfar och farmor som alltid kom sent. Det har du aldrig kunnat med. I tid skall man vara. I god tid. Ingen skall någonsin behöva vänta på dig. Inte ens en snöstorm hindrar. Vilda tvillingbröder som alltid slogs och så jag som den lugna storasystern, det var dina barn det. Bilsemestrar genom landet, varmt i bilen och “korv med pommes frites” skulle det vara när vi stannade till. Vi köpte krokodiler till dig i present i många år efter att du blivit bekymrad över att dina söner inte kunde hålla fingrarna i styr i en hyrd stuga, utan pillade loss en liten sticker. Det skulle de inte ha gjort. Den skulle ju sitta där. Sådant har alltid varit viktigt. Ingen skall kunna komma och säga att du har gjort något fel. Du försökte få mig att titta upp från mina böcker och gå ut, alltid förvissad om att frisk luft löser de allra flesta saker. Du har alltid varit på de svagas sida, alltid stolt och stått för ditt och de dina när det har blåst kallt och allt inte har varit rättvist. Mina barn är övertygade om att morfar kan fixa allt. Du har alltid tyckt att det är mycket som du inte kan, men det praktiska handlaget har du alltid haft. Du är aldrig rädd för att ge dig in i allehanda projekt och är en mästare på att se lösningar och vad som går att göra. Du har gett av din tid och din omsorg till dina barnbarn och er relation är så fin att se. I dag firar du din sjuttionde födelsedag. Tack för allt du gett mig i form av sunt förnuft, att se människor, att vilja göra sitt bästa, att ha tålamod och att alltid sätta familjen först. Grattis pappa från din flicka.

♡

Min mormor Birgit

Det var isande kallt när jag plockade dina blommor, mormor. Jag var orolig att frosten skulle ta alla mina äppelblommor, men jag hoppas att de klarade sig. Jag vet, du skulle inte tyckt att det var nödvändigt att jag tog av de där tulpanerna som jag har få av. Spara du dem, skulle du ha sagt. Men jag plockade den enda rosa primadonnan till dig. För jag vet att du egentligen var svag för det vackra. Och att min mamma målade naglarna på dig på äldreboendet. Så du fick den i alla fall.

Jag växte upp med dig och morfar precis över gatan. Det var inte på något nära sätt med famnen öppen och tid att ge, men du fanns alltid där. Vi valde inte varandras sällskap som man gör när man har avstånd mellan sig, men vi levde sida vid sida. Du satt ofta inne hos oss. Du höll ett vakande öga, inte sällan granskande, på min mammas förehavanden. Du hade alltid massor att göra. Ingen smuts, inget damm, ingen dag utan maten på bordet vid den vanliga tiden. Kakburken skulle vara välfylld till kalasen med Pariservåfflor och dubbla mördegskakor med sylt mellan och glasyr med strössel på. Håret skulle läggas och de plisserade kjolarna skulle på. När vi åkte i bilen satte morfar alltid på sin musik. Han har öppnat pärleporten. Jag har hört om en stad ovan molnen. Hårda karameller på bordet, tyst nu ser Börje på Rapport och kafferepen. En hårfin balans mellan att verkligen vara en sådan som tyckte om att laga mat och baka och någon som drevs av hur saker och ting skulle vara, måste vara, var det inte så mormor? Vi möttes i böckerna. När jag var klar med min “Sagan om isfolket” gick jag över med den till dig. Jag undrar om du inte skulle vilja ha läst mer. När jag var liten och åkte iväg någonstans, var det första jag gjorde att leta upp ett vykort och skriva till dig och morfar så att det skulle hinna fram innan jag kom hem. Du var barsk, ibland snar till ord som inte alltid landade så väl och du var “inget jävla solsken”. Underfundig humor hade du, styrka att ta tag i saker och en realist med drömmarna på hyllan. Vi pratade egentligen aldrig om känslor eller om vem du eller jag var. Livet pågick helt enkelt. Och nu är ditt slut. I dag begravdes du. Vila i frid, mormor.

♡

Normala människor

Normala människor avslutades i går. I alla fall om man i likhet med mig slukade alla resterande sex avsnitten på en kväll. I dag sitter jag med en kvardröjande känsla av melankoli och stora tankar efter den känslomässiga turbulensen. Jag måste nog se om allt i lite makligare takt och begrunda. Det var länge sedan jag föll så hårt för en TV-serie. Den gripande berättelsen om Marianne och Connell kanske landar lite extra just i denna oroliga vår. Tidlös kvalitet i alla detaljer, skådespelare med kemi och styrkan att beröra. Har ni sett? Annars rekommenderar jag så klart. Den är förmodligen mest fördelaktig i mindre doser, men den självkontrollen hade uppenbarligen inte jag. I trädgården blommar de allra sista Kungsängsliljorna, medan de första syrenerna är på väg att slå ut. Vackra maj.

♡

Valborg

Du kanske aldrig når dit du vill nå
Men du når mig
Du kanske aldrig får den du vill få
Men du får mig

Håkans Valborg så klart. Alltid med ett stänk av vemod där vid elden. När jag tänker på hur jag stod där och längtade så mycket. Att få ha min hand i någon annans. Och känna livet i mig. Många år senare vid samma eld med mina barn springandes runt benen. Tjatandes om korv och godispåsar och att få gå närmare. Röklukten i deras fleecejackor när jag lyfte upp dem och de lade sina armar runt min hals.

Det blir kväll till sist, snart ska majelden tändas. Och nu ska väl sandalerna på. Nej, det ska de inte. Mamma säger ifrån, kan man tänka sig. “Vad ska man köpa sandaler för om man nu hela tiden ska gå runt i de här gamla kängorna?”

Madicken på väg till elden så klart. Alla gånger jag har stått där och frusit. Lite för tunt klädd för att det är ju vår ändå. Eller så har jag klokt resignerat i förhand för isande aprilvindar. Vårtalen vid elden. Karin Boye. Knopparna som brister. Alltid med ett mått av det sentimentala.

Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne

Vintern rasat ut så klart. Tanken om att allt ligger framför oss ännu en gång. Naturen skänker vissheten, men i år vinner oron och rädslan alltfler tankebanor. Det svarta när himlen ler i vårens ljusa kvällar och solen kysser liv i skog och sjö. Snart blommar syrenerna. En begravning väntar. En sjuttioåring ska firas. En studentmössa ska tas på. På väg mot sommaren.

♡

En daggkåpa ville jag vara

Melankolin tog över sinnet i samma stund som det stilla vårregnet började falla. Man kan tänka sig att epidemiologerna skänker en tacksamhetens tanke till nordanvindarna inför Valborgshelgen. Kylan gör nog att vi med större ro tar oss an det lilla som vi är nödda till i denna tid. Den symboliska elden, samvaron och sångerna om vintern som rasat ut, får vi ha inom oss i år.

En daggkåpa ville jag vara och bära daggpärlor klara. I kjol så fin med uddig kant, det skulle allt vara fasligt grant. [Lena Andersson: Majas Alfabet]

Min pappa förde en kamp mot daggkåporna i trädgården hemma. De bredde ut sig och tog plats så att mycket annat inte fick komma upp. Med ett varningens finger fick jag plantor som han grävt upp. Och pappa har rätt. Som han brukar ha. De breder ut sig och tar för sig. De är en tacksam marktäckare som är som vackrast så här i början av säsongen när de fångar regnet på ett sätt som inget annat grönt förmår. Sedan blommar de med limegula skira stänglar som är oumbärliga i buketter som sällskap till pioner. Man kan även ha dem som solitärer i vas för ett mer minimalistiskt uttryck. Om man orkar klipper man ned dem efter blomning. Då kommer de ofta igen samt att de inte fröar av sig så mycket och sprider sig vidare. Mot slutet av sommaren tycker jag mindre om dem, men det är svårt att skina hela tiden. En trädgårdens trotjänare, essentiell i en mormorsrabatt. Och vem kan bestrida en Alchemilla där vattnet i mitten – som en pärla – var en viktig ingrediens för alkemisterna i framställningen av guld.

♡

Ge mig tio: Skånepärlor

Jag tänker mig en ny kategori som jag kallar “Give me ten”. När barnen var små gjorde vi klassiska “Give me five” och sedan “Give me ten” med båda händerna. Tio av något helt enkelt. Jag börjar med en viss eskapism denna måndag i form av Skåne där jag tipsar om pärlor jag tycker om efter önskemål. Vi har en vecka bokad i sommar på det vanliga stället och förhoppningen är väl att det då går att resa inom Sverige. Men vem vet i dessa tider? En sak är säker i alla fall. Det som finns nära kommer att värderas högt nu.

Jag börjar med att sticka ned näsan i ett hav av luktärter. Den här bilden är tagen här hemma, men i Skåne finns den som säljer fröerna – Cecilia Wingård. Förra sommaren var vi ute på landet i Rugerup på Luktärtsfestival. Roligt att se allt i blom – många inspirerande historier och blomstöd att titta på.

Efter att ha tagit en klassisk runda i Lund med bland annat Tehuset Java, Botaniska trädgården, Gleerups och lunch på Malmstens i Saluhallen, åker vi en liten stund. Sedan slår vi oss ner på slottsterassen på Skarhults slott med en kopp te med utblick mot barockträdgården. Ibland är det inte de stora tinningarna och tornen som lämnar bestående minnen, utan en liten grön oas med perfekt balans mellan de tuktade häckarna, murarna och de höga vajande växterna. Utställningen om Ester Blenda Nordström finns även nu i sommar.

Ge mig en dag på Österlen och jag blir så här nöjd! Vi, det vill säga jag och min vän, brukar göra en riktig utflyktsdag där det står många ställen att besöka på önskelistan. Här är jag i Blå Spadens växthus i Löderup innan det intogs glass hos Frusen Glädje. I närheten finns även Pastafabriken för lunch och Karl Fredrik på Eklaholm.

Sedan tar vi kustvägen bortåt Skillinge och Brantevik. Skillinge Diversehandel är en riktig favorit där jag alltid köper ett par Alpackastrumpor som jag sedan använder till nästa besök. Här finns utvalt i stort och smått, dyrt men trevligt och här blev jag inte minst med en Panamahatt för några somrar sedan. I Brantevik finns fina Trampes – resturang och antikaffär.

Framförallt slår jag mig ned i trädgården till Drömbageriet. Ett av de trevligaste och godaste caféerna jag har besökt. För fika måste man göra när man semestrar. Mycket och ofta. Vi beställde in olika bakverk och delade på förra sommaren och det var nog faktiskt då som värmen kom på allvar. Ett så fint minne.

Så kommer jag hit – till Åbergs Trädgård utanför Ystad. Jag blev alldeles förförd förra sommaren av denna gammeldags handelsträdgård med egendrivna plantor, mycket återvunnet i t ex äldre växthus som tagits till vara, slingrande planteringar där man nästan går vilse och stigar som leder till ställen där man kan hämta andan från det gröna. Praktfulla fikonträd i en miljö där växterna verkligen får spela huvudrollen i ett myller av grönt. Goda lättare luncher – hit vill jag absolut tillbaka.

Vi får väl se hur det blir med utställningar och sådant i sommar. En del ställen har redan meddelat att de håller stängt som Mandelmanns. Förra sommaren var det en så fin utställning i Falsterbo. Det var första gången jag var där och jag hade inte riktigt förstått skillnaden mellan Falsterbo som renodlad badort och Skanör som hamnstad med caféer och restauranger. Till nästa gång vet vi. Och behöver inte få akut blodsockerfall bland sanddynerna.

Nu tar vi oss uppåt kusten istället mot Helsingborg och Sofiero. Jag skrev om Josef Frank-utställningen i vintras, liksom om parken. De stora parkerna blir möjligen en tröst om virusrestriktioner och avstånd skall upprätthållas även i sommar. Här kan man försvinna in bland blommor och behöver inte gå på varandra.

Efter Sofiero åker vi kustvägen upp mot Höganäs och innan Mölle svänger vi in och fikar på Krapperups Slott. Den där slottsfasaden med stjärnor skojar man inte bort. Och här finns ett av Skånes bästa fikaställen.

Det skånska landskapet är väl alltid den bästa kulissen till ett semesterporträtt om det så är oändliga kullar som bara fortsätter så långt ögat kan se, havet eller de lummiga bokskogarna. For the love of Skåne.

♡

Syrener till mormor

Det blev ingen mer syrendoft för mormor. I går gick hon bort nittiotvå år gammal. Det var inte viruset som tog henne, men hennes sista andetag blev i denna tid som är så annorlunda på många sätt. Min mamma började tidigt att oroa sig för hur isolering och ensamhet skulle påverka mormor. Hon bodde på ett äldreboende där det sociala togs bort, av naturliga och nödvändiga orsaker. Mina föräldrar fick inte besöka henne sedan en tid. Även det av sanktionerad omsorg och rädsla för smittan. Men nu känns det så sorgligt. Att mormors sista tid fick bli så begränsad. Och så många andra som i likhet med henne sitter så nu. Hon såg så dåligt, men den juldekoration som hon inte ville ställa undan, en ren som lyste, kanske ändå visade vägen. I gymnasiet åkte jag på en studieresa till Rom. Vi hade ett digert program uttänkt av ambitiösa lärare där vi bland annat fick träffa påven Johannes Paulus II i Vatikanen. Under resan köpte jag en kofta i dova färger. Jag använde den aldrig så mycket och längs vägen kom den på något sätt till mormor. Den blev hennes finaste och bästa. Sliten och gammal, men älskad och den som hon uttryckt önskan om att kläs i den dagen då detta liv tog slut. Vila i frid, kära mormor.

♡

Stora listan om “hemma-hos”

Frida på Trendenser hade en så kul “Fyll-i”-lista i går med inspiration från gamla tiders Mina vänner-böcker. Jag älskade att fylla i sådana. Framförallt gjorde jag ständigt nya versioner genom att fylla i själv genom åren. Denna lista har fokus på “hemma-hos”. Såklart tar jag tillfället i akt att göra en egen. Tack för inspirationen, Frida.

MIN FAVORITPLATS HEMMA ÄR…

…mina hörn. Please put baby in a corner – med Dirty Dancing-referens. Jag älskar att sitta i hörn med utblick, samtidigt som man är tryggt förankrad i omgivningen. Inte så sällan med en bricka te.

MIN KÄRASTE ÄGODEL ÄR…

…växthuset. Jag är så himla glad varendaste dag över det. Det har skänkt sådan glädje och fröjd sedan det kom in i mitt liv. Ett glashus som rymmer alla drömmar.

JAG SAMLAR PÅ…

…bara vackra ting. Jag är den typiska skatan som inte kan begränsa mig till en linje i det jag omger mig med, utan är det vackert så får det vara med. Sedan tycker jag om att förankra saker. Minnen till de där tre halsbanden exempelvis. De är laddade med så mycket fint.

DET FÖRSTA JAG GÖR NÄR JAG KOMMER HEM…

…är att ta på mig mina tofflor, nästan oavsett säsong.

MIN ÄLSKLINGSFÄRG ÄR…

…grön.

DET HÄR SKULLE JAG LÄMNA KVAR OM ALLT BRANN NER…

…nej, usch, vill inte ens tänka den tanken… Dessutom har jag rensat bort gamla surdegar och har inte så mycket sådant kvar.

NÄR INGEN ÄR HEMMA BRUKAR JAG…

…ibland provar jag genom äldre klänningar som hänger i skydd inne i garderoben. Bröllopsklänningen kommer jag nog aldrig få problem att komma i, eftersom vi gifte oss när jag var höggravid med Anna. Sedan skrålar jag med Hellström. Favoritstycket nu är från nya Tillsammans i mörker. Klassisk GBG-lyrik med hopp om att någon gång få vråla tillsammans med Ullevi i detta. “Minns hur vi körde över bron. Och sjöng med till radion. It´s the end of the world as we know it. Vet du, jag såg dig i varje gatlampa vi körde förbi. Och du sa om kärlek var skepp. Skulle du ha tusen vrak i dig”

MITT BÄSTA LOPPISFYND ÄR…

…framför mig. En loppisråttas enkla sanning och förhoppning. Men Kungalampetten, Josef Frank-kandelabern och Arvika-brickan är finheter som redan funnit sin väg hit.

DET HÄR VARDAGSLJUDET GÖR MIG LYCKLIG…

…allt som har med mina barn att göra. De är så stora nu, så jag vill bara ha dem nära mig så mycket som jag bara får. Älskar när de sitter kvar efter maten och surrar om allt möjligt, när sonens skratt hörs från ovanvåningen till något Youtube-klipp och dottern spelar musik så isoleringen prövas. Att jag en gång i tiden önskade en natt själv i min säng när de sov tätt intill båda två, framstår nu som märkligt.

DEN SOM HÄLSAR PÅ HOS MIG FÅR INTE…

…kaffe. Då får de sätta på själva. Här serveras endaste te om min man inte är hemma.

JAG FANTISERAR OM ATT…

…flytta till Skåne.

MITT LYCKLIGASTE MINNE FRÅN MITT NUVARANDE HEM…

…är när vi var ensamma i huset efter byggnationen. Ändå något meditativt och på sitt sätt vardagslyckligt att stoppa i sonens nedkräkta lakan i den nya tvättmaskinen en av de första dagarna här. Men tänker att det ändå återstår. Det Hellströmska igen – om att allt det bästa inte hänt än. Jag tänker att när jag plockar försommarblommor och sommaren står för dörren, då väntar fina ting.

♡