Category Archives: Uncategorized

2011. Vi har ett alldeles nytt år framför oss. Brytningspunkter gör mig alltid sentimental, men även glad och förväntansfull. Jag blir nyfiken på vad som komma skall. Det känns hoppfyllt och nytt. En möjlighet att vända blad mot något annat. Min nyårskrönika här på Fabriken kommer att handla om hur mina vindar blåser inom inredning, hem och livsstil inför det nya året. Gott Nytt År!Den viktigaste och mest värdefulla valutan inför 2011 känns som TIDEN. Vi ägnar mer och mer tid till att gestalta våra hem. Vi har nog aldrig sprungit så mycket på loppis, letat efter Blocketfynd eller Traderat som de senaste åren i jakten på det personliga hemmet. Ett koncepthem känns väldigt förlegat om det nu är inrett med allt från IKEA eller Svenskt Tenn. Det är blandningen som hyllas. Den personliga mixen av alla de där rätta föremålen. Och mycket mera än så. Och för att få till det krävs såväl kunskap som intresse och tid att genomföra det man vill. Den andra delen i kedjan börjar synas i de stora inredningsmagasinen. Vi har inte sett det så mycket i Sverige ännu, men signifikant för tiden är att inredarna och stylisterna träder fram på arenan. Man kan ha pengarna, men inte tiden. Och då betalar man kanske en inredare som sitter och ropar in de perfekt slitna fåtöljerna från Lauritz och som får till den där hemkänslan som vi så gärna vill ha allihop. Man kan tycka att trenden med den personliga inredningen är demokratisk och tillgänglig för alla när det inte längre handlar om dyra designermöbler. En välvillig tolkning säger att det är så. Ett annat spår är fenomenet att ju fler som kan tillgodogöra sig design, desto mer viktigt blir det unika, det begränsade och det exklusiva. De stora loggornas tid är förbi, utan nu spelar mer subtila mekanismer som signalerar lyx genom materialval och hantverk. Det känns som om tiden är inne för många olika uttryck som får frodas sida vid sida.Och det krävs även tid – och kunskap och intresse – för att bli en DIY:are. Do It Yourself har blivit något av det som jag starkast kommer att förknippa med 2010. Det gjöts i betong som aldrig förr, det spikades och fixades och pysslades. Det virkades och borderades. Det stämplades. Den vita sprayfärgen drog fram på en skoningslös jakt på något att förändra och förädla till det som kändes nu och inte då. Här tycker jag även att man kan se en mer medveten konsumtion, tankar kring ekologisk återvinning och att det är bättre att ta till vara något som redan finns, än att bara köpa nytt.Det som känns mest spännande med det nya tycker jag är våra egna berättelser. Vi har gärna varit lifestyle-konsumenter som villigt har tagit till oss olika koncept för att leva våra liv i. Betänk exempelvis succén med New England-ränder som förfört oss och bäddat in oss i ett skimmer. Det har varit en tunn linje mellan mode och inredning där de stora giganterna gärna lanserat kombinationer så att vi kan leva märket fullt ut. Nu är känslan att vi istället mer är på jakt efter vår egen historia. Vi blandar mera. Vi tar fram alla våra personliga saker som vi bär med oss. 2010 syntes massor av tavelväggar där vi tog fram barnteckningar och fotografier ur gömmorna och blandade detta med högt och lågt. Vi kommer få se ännu mer av denna vara framöver. Vi arrangerar stilleben som aldrig förr. Vitrinskåp, hyllor, fönsterbrädor – dekorerandets konst är tillbaka med besked. Vi fnyste länge åt dammsamlande prylsamlingar, men nu är vi där igen med besked. Vi vill omge oss med våra egna berättelser i hemmet och skapa en egen känsla. Detta kan förmodligen även kopplas till en större riktning där vi är mer synliga på olika digitala sociala arenor som t ex Facebook och bloggar. Vi är vana att på ett sätt skapa olika bilder av oss själva och dela med oss av det. Och får vi inte nog av livet självt, så ger vi oss gärna i kast med litteraturens värld. Böckerna är tillbaka i hemmen. Det är åter á  la mode att ha en välfylld bokhylla som får hedersplatsen i vardagsrummet.Den enskilt största strömningen just nu för mig är det naturliga, villket kan kännas som en paradox i vår uppkopplade värld, ständigt online. Vi längtar efter det ursprungliga. Friden. Skogen. Samtidigt är miljöfrågorna de svåraste att brottas med på ett globalt plan. Det är nästan som om vi försöker tämja det vilda och ta in en liten del av det till något som vi har under våra vingar i hemmen och i våra trädgårdar.  Vi har aldrig sett så mycket kottar och kvistar inne som nu. Det är trädstammar och stubbar. Vi tar in växtligheten i hemmen och förändrar stämningarna årstidsvis med det naturen har att erbjuda. Intresset för att gestalta sin uteomgivning är också mycket stort. Vi odlar egna kryddor i pallkragar och vårdar våra trädgårdar för rekreation. Om vi bor i staden, så odlas det på andra sätt och balkonginredning frodas. Det är lättare att skapa kontroll över en egen liten del, än över naturen som helhet.Vi är mer globala än någonsin. Strömningar och tankar sprids med cyberrymdens hastighet. Vi följer bloggar på andra sidan jorden som om vi aldrig hade gjort något annat. Avstånden minskar mer och mer. Vi blickar ut mot andra kontineter för inspiration. Orientmattan fick sin definitiva återkomst förra året och mer kommer i form av exempelvis kelimmattor. Klassiska afrikanska mönstervärldar känns mycket nu. Samtidigt drar vi oss tillbaka till vårt eget kulturarv. 2010 såg vi massor av hjortar, horn och tenntråd. Nu kommer renskinnen till de hippa inredningsbutikerna. Vi kommer säkerligen att få se mer av detta framöver.De svartvita danskinspirerade hemmen har dominerat ett tag, liksom de shabby-chica lantliga eller de bohemindustriella hemmen. Om jag ser till vårt hem, har hjärtat även bankat för mycket färg i accenter. Inför 2011 känner jag snarare för en mer dämpad gråskala, där strukturer och material spelar huvudrollen. Vi har redan sett de målade mörka väggarna som ger kontrast till allt det vita och mer sådant kommer. Vi har svårt att släppa taget om det grafiska. Även om möjligen väggord och bokstäver har nått sin peak, så fortsätter det att vara en del i dekorationen. De hoande ugglorna byttes 2010 ut mot insekter och fjärilar och nog kan de flyga ett tag till, bredvid en hjort då. Samtidigt som jag känner för en mer minimalistisk färgskala, så blommar detaljerna och det utsmyckade. En tassel? Absolut. Blänkande kristall? Jadå.Dammvippan lär göra en comeback detta år, när vi arrangerar och skapar stilleben på tomma platser. Det lättstädade och de tomma ytorna får ge vika för det dekorerade och det utsmyckade (i alla fall om man har tillräckligt stora barn). Vi vill berätta historier genom att fösa fram det vi känner för. Årstidsinslag känns som stommen, liksom personliga föremål och vackra ting. Allt blir dekorativt om det berättar något för oss.Mässing känner jag extra mycket för just nu. Blänkande metaller i samspråk såsom tenn, silver, guld – och koppar. 2011 blir det blanka hårdvaluta bland loppisfynden. Vi polerar mässing igen och kopparen är redo för en comeback.Och så trä. Låt oss hoppas att det finns lite trärent kvar efter alla vita målarburkar. 2010 talades det mycket om furu, gärna kombinerat med slitet industriellt. Trä skänker värme och liv till hemmet. Jag känner för trä i kombinationer. Vi tröttnade på ekens totala dominans för att gå över till valnöt. Nu känns det snarare som att saken är att sätta samman olika träslag till något som får nytt liv. Trä kommer i olika former såsom exempelvis exponeringen av ved i våra hem, näver och svarvat trä. Kork känner jag också mycket för, liksom läder som gärna varit med ett tag.När vindarna blåser snålt utanför drar vi oss tillbaka till våra gröna kojor med fler krukväxter, kvistar och blommor. Svärmorstungan fick en comeback med 60-talsestetiken a la Mad Men. Nu får vi bland annat se fler kaktusar. Våra tomma väggar fortsätter att fyllas med personliga tavelväggar, tryck och affischer. 2010 var mycket moodboard och inspirationstavlor. Sådant kommer ännu mera framöver känns det som. Skrivbordsestetiken med anteckningsböcker, etiketter, stämplar, papper känns alltid mycket för mig. Trots – eller tack vare- all uppkoppling, appar och digitalisering, känns det skrivna ordet och den egna handstilen nu. Vi har sett mycket konstnärsmaterial såsom penslar och saxar. Vi faschineras av gamla skrivmaskiner som blir till dekoration. Vi organiserar alla våra saker på olika kreativa sätt och vill ha ordning i röran, trots hyllandet av bohemestetik.Rotting känns mycket nu, liksom den där patinerade ytan på en stol som blir len endast av flitig användning. Det ofullständiga. Det lite trasiga. Det rostiga får gärna synas och ge karaktär. Och ser ni där bland grenarna? Årets första krokus. Vi går mot ljusare tider.2011 talar de klassiska orden av Josef Frank mer till oss än på länge: Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, färger och mönster. Saker som man tycker om kommer ändå att av sig själv smälta samman till en lugn enhet.Jag ser fram mot ett kreativt och inspirerande år här på Fabriken! Väl mött! Gott Nytt År! //Weronica på En mammas dagBilder: Arne Jacobsen/Rosendahl, Vanity Fair/Penguin, Malträd/Lottas träd, Josef Frank/Svenskt Tenn samt Weronica – En mammas dag.

Det är vanskligt att åter närma sig en bok som man brukar anföra som sin favorit när den frågan kommer upp. Och när jag nu blev tillfrågad om vilken bok som har betytt mycket för mig så svarade jag, utan att tänka alltför länge, En ängel vid mitt bord av Janet Frame. Jag har burit med mig boken sedan jag läste pocketutgåvan 1996. Och fast Jane Campion är en gudabenådad regissör, har jag inte velat se hennes filmatisering från 1990 bara för att kunna bära med mig den där läsupplevelsen i fred. Som en hyllning till att det regelbundna läsandet är tillbaka i mitt liv igen, var det nu dags för en omläsning. Och jag har även unnat mig att se filmen.Pocketutgåvan från 1996 har sådana där karakteristiska gulnande blad. På framsidan är det ett fotografi av Frame med systrar som kråmar sig vid stranden i baddräkt. Femton år sedan jag läste. Ett annat liv. En ängel vid mitt bord är en samlingsvolym med Janet Frames tre självbiografier. Innehållsbeskrivning.Det är en sidovändare. En svart saga med hopp som manar till reflektion. En vördnad inför förmågan till uttryck. Att finna det allmänmänskliga i en extrem situation. Att gestalta det som berör oss alla från en egen historia. Att tillägna sig den speciella blicken att bära med sig och betrakta omvärlden från. Den stora styrkan att trots alla motgångar, trots alla hinder, trots all rädsla, kunna skapa förutsättningar för att leva ett eget liv.

Var hälsad, ärade Fabrikskamrater! Mitt namn är Weronica. Jag finns i Linköping tillsammans med man och barn. Vi bor sedan snart två år tillbaka i ett nybyggt vitt hus. Jag bloggar på En mammas dag/Weronica. Efter att ha varit högpresterande duktig flicka i många år, blev det barn istället för avhandling. Jag försöker fortfarande tillbringa så mycket tid som möjligt med barnen, men ägnar nu även tid till att utveckla bloggen och att frilansa. Ämnet för detta gästspel blir lite tankar kring bloggandet. Det blir även en tribut till hösten.Jag började i bloggosfären för drygt fyra år sedan under vinjetten Living by W. Living by innefattar det jag tycker är representativt för det jag gör. Det jag skriver och förmedlar skall utgå från mig. Bloggen blir till mitt eget lilla universum där det är jag som skapar helheten. Jag har friheten att göra ett eget avtryck. Mina bloggkategorier är små marionettdockor som, när jag rycker i rätt trådar, ibland dansar så där fint och harmoniskt och inspirerande som bara de kan. Om jag skulle beskriva min blogg kort skulle jag nog kalla den livsstilsblogg. Den handlar om livet i stort, och i synnerhet vad som känns nu för mig. Förhoppningsvis kan det även inspirera andra.Bloggar utvecklas över tid. Saker kommer till och faller ifrån som det gör under resans gång. Man utvecklar sin blick för vinklar och vrår. Man lär sig var man kan snoka upp fina saker. Man arbetar med sitt eget uttryck och bildspråk i såväl fotografi som collage och språk. Trender kommer och går i bloggosfären. Mitt ledord är att alltid försöka vara sann mot mig själv och det jag gör. Och att försöka finna en egen röst. Min blogg skall kännas “Weronic:ig” hela vägen. Då känner jag att jag har lyckats.Jag är ingen DIY:are av stora mått. Tvärtom. Min pysselgen förbrukades nog på alla pärlplattor och sneda virkade dukar när jag var liten. Jag har drömmar ibland. Men de stannar oftast där. Däremot tycker jag om att plocka runt och att skapa med ting. Och att plocka in saker utifrån. En stämning och ett säsongsbyte skapas på ett enkelt sätt genom att fösa fram en färg, ett bokomslag, ett ekollon, några löv, några snittblommor, några vackra äpplen eller vad man nu kan tänkas tycka om. Jag gör på klassiskt stilleben-maner där jag gärna ställer ihop det jag har valt ut på en begränsad yta. Lekplatser inne är exempelvis tavellister vid matplatsen, ett sidobord i vardagsrummet och en stor moodboard i arbetsrummet. Med huset har trädgård blivit ett stort intresse och ute är det t ex terassen där jag arrangerar små installationer av koncentrerad stämning. Jag läste en gång en intervju med Nirvan Richter, grundare av Norrgavel. Han sade sig ha ett behov av att gestalta sitt hem. Träffande. Så känner nog många av oss, eller hur?Det skall bli roligt att fortsätta tillsammans här i Inspirationsfabriken. Må vi alla bloggar frodas, utvecklas och fortsätta att just – inspirera.Väl mött här på Fabriken och varmt välkomna in till mig. /Weronica – En mammas dag.