På ett sätt är det förutsägbart. Pendeln slår över, som vanligt. Vi har svårt för att se olika saker samtidigt. Vi 70-talister som blir föräldrar, kämpar med att få in kompassen rätt när det gäller att distansera oss från ett auktoritärt föräldraideal. Ingen generation innan oss har ägnat så mycket tankekraft åt barnuppfostran som vi gör. Det ges ut många boktitlar i genren varje år, nannyprogram finns snart i varje kanal och på föräldraforumen på nätet diskuteras bemötandet av barn många gånger varje dag. Det handlar mycket om vilka föräldrar vi vill vara.
I går handlade Linda Skugges lördagskrönika i Expressen om en önskan om tillbakagång till gamla uppfostringsregler – Låt barnen bete sig som folk. I Aftonbladet är det Paolo Roberto som vill att vi slutar mesa med ungarna . Fetstilade utdrag ur krönikor och intervjuer är en sak, men känslan består att något håller på att förändras i sättet vi pratar om barnuppfostran. De gyllene medelvägarna som oftast är mest framgångsrika, ser vi dock sällan någonstans. Det är antingen eller som är intressant när rubrikerna sätts. Dela gärna med Er av Era tankar!
(Bild: Curlingstenar från Google)
Vilken kul sida! Superglad att jag hittade den. Tips från senaste mama. Jag blir inspirerad att själv börja blogga. Många spännande ämnen i en mix. Barnuppfostran är inte det lättaste idag. Är både småbarnsmamma och pedagog.Guldkanten med design och matinspiration lyfter den mest stressade mamma.Lycka til! Kommer att titta in här ofta.Camilla
Camilla: Varmt välkommen hit och tack för dina ord som gör mig mycket glad! Att blogga rekommederas varmt – men akta dig! Det är gravt beroendeframkallande ;-)!
Ett omdebatterat ämnen, man blir lite lätt schizofren själv ibland tycker jag… Trygga och starka barn som vågar stå upp för sig själv och andra vill vi väl alla ha. Det sunda förnuftet bör väl vara a och o i barnuppfostran anser jag.
Jag tycker att Paolo säger det bra: Kärlek, kunskap och tydliga gränser är det viktigaste man kan ge sina barn. och att vara närvarande.Men det är förstås lättare sagt än gjort. Särskilt det med att sätta gränser, att visa på följderna och att vara konsekvent Det är nog det svåraste som förälder…Vi föräldrar bör ta mera ansvar också. Jag gillar inte de som säger att skolan ska sköta det och det. Väl i skolan tycker jag att lärarna ska få lite mera medel att kunna säga ifrån.Svårt med viktigt ämne.
en sak till jag kom att tänka på: Att välja sina strider.dvs man kan inte bråka och tjata om precis allt. ibland för man låta vissa saker passera. välja vad som är viktigast.Jag sökte på att välja sina stider och hittade någon, Solusfemina, som formulerar det väl:http://tonarsforalder.blogsome.com/2007/01/26/att-valja-sina-strider/
Jessika: Ja, hur man än vänder sig… De flesta känner nog mycket med magen vad som känns rätt och tar till sig nya idéer som komplement. Det är nyttigt att sätta sitt föräldraskap i fokus och reflektera över vad man gör. Ibland kanske vi tänker lite för mycket också. Stora frågor, väl värda att tänka till om!
Nilla: Jag håller också med Pablo om de tre sakerna. Självklart och svårt mitt i verklighet som inte alltid är så ideal för att uppfylla sina visioner. Vissa dagar är man supermamma som klarar det mesta, andra dagar blir det monstermamma med kort stubin – precis så som livet är upp och ned. Svårt, men viktigt som sagt!
Christina är klok som vanligt! Det är klokt att välja strider, annars blir det mesta till ett minfält vissa perioder.
Oj oj! Nu tryckte du på rätt knapp Weronica! Jag läser mkt men skriver sällan men när det finns två ämnen som engagerar mig starkt: barn”uppfostran” och amning! Så nu har du fått igång mig!Det ÄR lurigt att veta hur man ska vara som förälder när pendeln svänger och jag håller med om att det nog är därför vi 70-talister och andra småbarnsföräldrar vacklar och söker råd både hos Nannyakuten, på COPE-kurser, i böcker, på nätet och i radio. Det är väl inget fel i sig med det men jag tror att det viktiga är att våga lyssna inåt. När jag gör något så gör jag det grundligt med rejäla förberedelser, om jag ska resa så läser jag på och skaffar resehandböcker, om jag ska måla om så läser jag på nätet och kollar allehanda expertråd innan jag bestämmer mig för HUR jag ska göra. Inte konstigt då att jag slukade allt som hade med barnuppfostran och sånt när jag blev mamma. Nu har jag landat lite i mig själv och mitt föräldraskap så experternas råd är inte lika viktiga. Nuförtiden läser jag inte alls lika mkt föräldralitteratur och om jag gör det letar jag efter sånt jag vet att jag håller med om för lite bekräftelse. Några saker jag jag kommit fram till och håller fast vid i mitt förhållningssätt till barnen: barnen är inte främst barn utan MÄNNISKOR, behanda barnen med respekt och som du själv skulle vilja bli behandlad. Empati är ett nyckelord, försök sätta dig in i barnets situation och förstå varför det gör som det gör. Sen är det inte alltid ok att göra allt och då måste man vara vuxen och tala om vad som gäller. Det leder mig in på ämnet gränser – jag tror inte på gränser för sakens skull. Vissa gränser har vi givetvis gemensamt i samhället och dem måste man lära sig förstå och acceptera men i övrigt kan man sätta gränser utifrån sig själv – tex “nej i kväll orkar jag bara läsa en bok” eller “jag vill inte att du slår mig, det gör ont, du får vara hur arg du vill men inte slå mig”. Om det finns regler bör det finnas en vettig anledning ( tex andras trevnad/arbetsinsats eller den egna hälsan) ex vis inte ligga och prata högt när man är två som ska sova i samma rum, eller inte gå in med skor fär det blir smutsigt och någon – oftast mamma eller pappa – måste dammsuga, eller bara äta godis på lördagar eller man måste ta medicin som man fått av doktorn. Alla människor har olika behov och vi vuxna/föräldrar har ansvar för att hjälpa till att tillgodose barnens behov, ex vis sömn, mat, närhet, annan stimulans. Barnet har rätt till det som det behöver, men inte till allt det vill (ex glass eller godis varje dag, bestämma vad man ska äta till middag hela tiden, bestämma var i soffan alla ska sitta osv). Linda Skugge behöver inte leka och pakta om hon inte vill – förstå barnets situation “oj vad skoj att leka i bilen” men sen sätta sin egen gräns oavsett om den innebär att “ja vad skoj vi leker latjo lajban i bilen idag för jag har inget annat som måste göras” eller “nu är det dags för mig att laga mat så vi hinner inte leka i bilen idag.” Om barnet blir argt, so what? Känslor har både barn och vuxna och man har rätt till sina känslor, man får vara arg, ledsen, sur, glad , euforisk, svartsjuk osv. Vi vuxna får givetvis bli arga på barnen men inte uppföra oss hur som helst. Vår uppgift är också att vägleda barnen i hur de uttrycker sina känslor.Jag är emot hårdare tag och straff – dialog känns mer givande. Om man använder time-out funkar det säkert när barnet är litet men sen då? När barnet är större och bara går? Då har man ju redan stängt dörren till dialogen och utnämnt sig själv till polis. Visst händer det att jag säger saker som “om du inte gör ditten så blir det inget datten” till mina barn men då ska det finnas en naturlig konsekvens tex “Om ni inte slutar leka nu och börjar städa kommer vi inte hinna läsa någon godnattsaga” Det handlar mer om att tydliggöra hur verkligheten ser ut än att hota. Det låter som jag vore någon perfekt morsa men det är jag ju såklart inte – alla är vi ju mänskliga och visst händer det att jag ryter i till barnen i onödan också men oftast är det när jag är sliten av andra anledningar. Det har underlättat enormt för mig i mitt sätt att vara med barnen att ha en grundinställning att utgå ifrån vad som än händer. Att se världen och situationen med mitt barns ögon hjälper mig i varje situation och ökar på tålamodet med!Sen är kärleken och tiden viktigast! Att visa kärlek för sitt barn och grunda en god självkänsla är A och O! Att vara med sitt barn eller finnas där – vara tillgänglig och närvarande. Inte nödvändigtvis leka en massa lekar men lyssna, titta, bekräfta, pussa krama!…och sen vill jag säga….vilken fin blogg! Toppenskoj att få följa dig i ditt nya forum – jag läser dagligen och får nu också bekanta mig med Astrids mamma!Stor kram från en “gammal” nätvän och “synkis” !
Petran: Hej! Vad roligt att du tog dig tid att skriva ett sånt långt och välformulerat inlägg med många kloka tankar. Jag håller helt klart med i att man blir säkrare i sitt föräldraskap med åren och att man landar i sig själv med barnen. Du har många kloka tankar och jag håller med i det mesta. Jag kan känna att det ofta blir fel fokus i debatten och i nannyprogrammen. Oftast är det ju inte barnen som är “monsterbarn” utan mycket ligger på oss föräldrar. Om man vaknar en dag och känner att livet leker, blir konflikter och kiv mycket lättare att hantera. Om allt går fel redan från start en dag, blir det ofta en tråkig dag för alla.Jag läser dina kloka ord med stor behållning! Tack för att du delade med dig! Roligt att du tycker om sidan och roligt att se dig här! Kram
Jag tycker att Linda Skugge hårddrar saker, som vanligt, och det gör mig rädd att läsa hennes text. För mig handlar det om att respektera och att vara närvarande som förälder, i förhållande till sonen. Kärlek och tid, kort och gott. Jag blir oxå arg, men ber om förlåtelse om jag gjort något fel och försöker prata om det som är jobbigt med honom. Det är svårt, är man som jag uppfostrad till att inte ta plats och vara försiktig med känslor plus att vara “lydig”, så kan det bli tvärtom på flera plan, jag vill gärna uppfostra mitt barn till en större självkänsla än vad jag fick med mig till vuxenlivet.
Vad mer kan man säga efter Petras långa och kloka inlägg. Jag har varken läst Linda Skugges eller Paolo Robertos krönikor så jag kan inte referera till dem. Något som jag tycker är skrämmande i dagens föräldra- barnklimat är den stora konsumtionshetsen, och det handlar inte bara om leksaker! Utan om allehanda tillbehör, från kläder, via barnvagn och inredning till alla möjliga aktiviteter. Vi är inga perfekta föräldarar – för det är ett svårt uppdrag att lyckas med. Hemma hos oss har vi däremot försökt att följa våra deviser: Villkorslös kärlek! Förhandla i förväg, då vet barnet vad som gäller, t.ex. godis i affären eller hur man ska bete sig när man går hem från en kompis. Och “en sak i taget”, d.v.s. ha bara ett “mission” i taget när det gäller uppfostran och välj det som är absolut viktigast – detta för att undvika ett evigt tjatande. Men som sagt, villkorslös kärlek, i intresse, ord och beröring med barnen tycker jag är viktigast!
En annan tolkning är att alla råd och dåd egentligen bara är mer synliga idag. På 70-talet fanns ingen plats för varken Skugge och Roberto i massmedia. Och var skulle vi kunna se Nannyakuten, efter Sveriges Magasin med Gunnar Arvidsson kanske?Visst debatterades “laissez faire” och auktoritära metoder även när vi var små. Ja, om det diskuterades, det gicks på kurs, det hölls debatt och det var Hem och Skola……Styrkan i curlingbegreppet ligger just i begreppet. Det är så snyggt, alla kan förstå det utan att man någonsin kommit i närheten av Jesper Juul eller Bent Hougaard som en gång myntade begreppet. Och kan man förstå det kan man också invända, diskutera och engagera andra.Själv har jag svårast att sätta gränser som jag själv skulle vilja gå över. Jag tycker att rätt mycket löser sig och det kan ju ibland gå stick i stäv med att tidigt lära barnen vem som bestämmer.
Jag läste någonstans att 70-talisterna är den första generationen som vill uppfostra sina barn som de/vi själva blivit uppfostrade. Jag är själv inte förälder än (alldeles snart) och har börjat fundera kring detta och främst varför halvstora barn tonåringar idag ofta har så liten respekt för andra människor, äldre människor osv. När jag gick i skolan fanns inte en tanke på att bråka med de äldre klasserna, tränga sig före i kön på ICA eller ge långfingret till någon okänd person.Har inte läst de nämnda krönikorna och vet väl egentligen inte vad jag vill säga föruom att det inte verkar lätt att uppfostra barn och vara förälder, speciellt inte med alla runtomkring som brinner för “sitt” sätt och ska ge de bästa råden och tipsen. Inget verkar engagera mer än barn och- hunduppfostran 🙂
Helena: Kloka tankar! Att inte förminska, att vara närvarande och att se barnet med respekt är fundament. Lo: Konkreta tips är alltid välkommet. Jag tycker att ni fångar mycket med era husdeviser. Att förhandla innan fungerar mycket bra för oss också. Att barnet vet vad som gäller, gör det så mycket enklare och man slipper gastande barn i affären (oftast i alla fall :-)!Idépappan: Jag tycker att Linda Skugge skall ha all respekt för att ha fört in barn och föräldrar på den massmediala agendan. Nu pratas det om detta på ett helt annat sätt än tidigare, vilket är positivt. Visst har det alltid diskuterats, men jag har en känsla av att gemene man pratar mer i dag. Hem och skola-kurserna var det kanske inte vem som helst som gick på. Kanske har frågorna “demokratiserats” mer med tanke på TV-program och exponering i kvällstidningar? Å andra sidan finns den uppenbara risken med det svart och vita resonemanget! Malin: Något har hänt helt klart. Samhället förändras och dess invånare med det. Inte är det lätt inte, men intressant att fundera kring. Och snart har du ett alldeles eget exemplar att brottas med 😉