Det känns som om det är ljusare tider på gång. I småbarnstillvaron kan det vara ack så förlösande att sitta ned och verkligen prata med varandra. I vårt fall betyder detta oftast att jag pratar mest och mannen lyssnar mest. Det är som vanligt. Jag får fullständigt nog av något – i detta fall vår neverendingstory när det gäller vårt hus. Jag kör en monolog om sakernas tillstånd. Maken lyssnar. Maken tänker till. Maken börjar agera. Saker och ting får en annan vändning. Detta har visat sig vara en väl så framgångsrik saga i snart sexton år. Vi får se var detta leder. Vår förhoppning är att det stavas H-U-S.
Vi börjar det ljusa livet med en studiedag. Snart är det dags för en biblioteksrunda. Hoppas att Ni alla får en fin start på veckan!
(Fotografi: Weronica – En mammas dag. En vacker ros i farfar och farmors trädgård en av de sista sensommardagarna.)
Hej vännen!Så skönt att det känns ljusare med husplanerna, jag håller tummar och tår att det på ett eller annat sätt blir mer konkret väldigt snart. Kram A
Vilken vacker bild! Du har verkligen blivit kompis med din kamera? Visst är de helt fantastiskt bra? Håller tummarna för att din husdröm snart blir sann!
Anette: Vi ses på onsdag för husprat. KramAnneli: Det var du som förde in mig på Nikon D-spåret och för det är jag mycket tacksam. Jag stortrivs med min kamera och då har jag ändå inte utforskat de manuella inställningarna alls. Det finns således massor att upptäcka – när nu tiden finnes till det :-)! Tack för tummar!
Hoppas din vecka också blir bra! Fin bild!
Helena: Tack! Ha en fin vecka! Kram