Ensam

tisdagstemaensam-copy.jpg

Jodå, titta noga så ser Ni den lilla droppen på den lilla grenen mitt i bilden.

Jag har alltid haft ett stort behov av att vara ensam. När jag var liten förlorade jag mig i fantasilekar på egen hand. Jag tyckte mycket om att vara i ett sammanhang, men jag trivdes bra med att vara själv. Den största förändringen med att bli mamma har för mig varit att alltid vara behövd. Den stora frustrationen att inte alltid kunna gå in i reträttplatser en stund för att komma i fas. Alla är olika. Jag behöver ensamhet för att hitta energi till sammanhangen.

För övrigt noterar jag att det övergripande förhållandet till ensamhet förändras över åren. I yngre år var det viktigt med sammanhangen. Då var jag mycket besvärad av att sitta ute och äta lunch ensam. Nu söker jag snarare ensamheten i liknande sammanhang. Jag går gärna på bio själv. Jag går gärna på café helt allena – även utan säkerhetsutrustning som en tidning. Det är bara jag helt enkelt. Gott nog.

Tisdagstema: Ensam

signature

25 comments

  1. Jättefint skrivet! Du sätter ord på det jag själv känner, just behovet av att kunna gå iväg själv någonstans ibland för att komma i fas. Mitt problem har varit att det idag inte anses riktigt “fint” att vilja vara ensam, man anses lätt vara lite asocial och tråkig. Därför har jag alltid velat se mig själv som en människa som “älskar att umgås och träffa folk” och sedan inte förstått varför jag ibland upplevt det som så jobbigt. Tack för en positiv tolkning av ett ofta negativt laddat ord!

  2. Dito! Och som Pia svarar, att man “anses lätt vara lite asocial och tråkig” när man talar varmt om sin ensamtid. Precis så. Och allra helst efter man har fått barn. Jag älskar att spendera tid med dem, men för att verkligen kunna ge dem kvalitativa stunder, måste jag få tanka med egna ensamstunder. Och jag har hellre få riktigt goda vänner, än en drös bekanta. Du sätter träffsäkert ord, och vacker bild, på vad många tycker är obehagligt att “erkänna”.

  3. Hej W!Åh jag känner verkligen igen mig. Ända sen jag var barn har jag också valt ensamhet ibland även om jag givetivs tycker om att vara med andra och umgås också men jag måste få ladda i fred ibland. När jag var barn flyttade vi runt en del och jag kom ofta till nya platser och skulle hitta nya vänner. Som tur var så trivdes jag i mitt eget sällskap och det gjorde inte så mycket att jag inte hade kompisar på en gång. I och för sig har jag funderat av och till på om denna sida hos mig förstärktes under den perioden. Jag läste också mycket under de åren för det var ett sätt att få sällskap och “träffa” andra.Nu som vuxen ser jag att jag verkligen behöver dessa ensamhetsstunder för att må bra. När barnen var riktigt små så var det tufft emellanåt – speciellt med Elsa som var en riktig klängig skrikig plåster-bebis som inte gav mig mycket andrum. På något sätt så tog jag mig ministunder och sen la jag mig til med ett mindset som sa att “det blir bättre, det är bara denna period, hennes behov är viktigare än mina” plus att jag tänkte mig in i hennes ställe och då blev det som genom ett trollslag lättare att välja henne framfår mig själv. Men det var jag det, och det var då – nu har jag inte samma tålamod för jag VET att barnen kan vänta och att det inte är givet att deras behov är viktigare än mina i stunden.Visst har du läst “Raising you spiritied child”? Där beskriver ju författarna skillnaden mellan begreppen introvert och extrovert genom att ange hur man gör för att “ladda batterierna”. Om man är extrovert så gör man det genom att vara med andra och interagera och om man är introvert som laddar man batterierna genom att vara för sig själv. När jag läste det så belyste det något jag inte sett förut. Jag har alltid haft behov av att göra “ingenting” och därför alltid undrat hur en del andra människor orkar ha massa aktiviteter och umgänge hela tiden. Men boken öppnade mina ögon.Dessutom så såg jag så tydligt att Emil är en sån som jag (och sin pappa) en introvert som behöver ladda i fred, leka ensam, vara hemma och dega. Sen måste man pusha honom ibland med så han kommer igång med umgänge men pauserna i fred behöver han.Sen håller jag med om att med stigande ålder så har behovet att höra till förändrats – men sen så är det ju så att man faktiskt redan hör till i den mest grundläggande bemärkelsen – man är gift och har familj.Kram på dig!

  4. Som jag håller med dig! Det är skillnad på att vara ensam och att vara själv, vilket är svårt för vissa att förstå ibland, som till exempel fröken när man gick i skolan…Jag håller med Pia också: det moderna tvånget att man förväntas älska att omge sig med människor hela tiden. Sån är inte jag, men självklart tycker jag om att umgås med mina vänner ändå! Det är kanske så vi bloggare är: själva men tillsammans ändå?

  5. Först när jag såg bilden tänkte jag – vaddå ensam? Det ser ju ut att vara massor av vattendroppar på trädet även om bara en är i fokus. När jag sedan läste din text föll allt på plats. Jag tror att många kan känna igen sig i det du skriver, så även jag. Mycket bra tolkning av temat.

  6. Petran: Åh den boken måste jag läsa! För mig blev det en aha-upplevelse då vi fick göra Myers- Briggs personlighetstest på jobbet. Där delas man också bl.a upp i Introvert/Extrovert där en Introvert personlighet precis som du säger får energi genom att vara för sig själv och en Extrovert personlighet får det genom att interagera med andra. Det har alltså egentligen ingenting att göra med hur “socialt begåvad” man är och döm om min förvåning då vår föreläsare som var en otroligt karismatisk och verbal person visade sig vara en “Introvert personlighet”. Hon berättade att hon älskade sitt jobb men att hon på fritiden hade ett stort behov att bara vara ensam och inte träffa folk alls för att få balans till sitt utåtriktade arbete. En “extrovert” person hade antagligen inte haft det behovet.Ordet “introvert” har idag en så dålig klang och man ser framför sig en halvkonstig kuf som bara sitter hemma och läser böcker hela dagarna. Det handlar ju inte alls om det!För mig blev det hela en skön bekräftelse på att jag var ok, trots att jag inte vill ha folk omkring mig och fullt upp hela tiden.

  7. Vilken mysig bild!Jag är som du som behöver vara ensam för att hitta energi ibland. Tror iofs att alla behöver vara ensama lite då och då, fast att gå på bio och café och sånt själv klarar jag faktiskt inte av..hehe.Ha en jättefin dag!

  8. Jättefint skrivet. Jag har också alltid haft ett stort behov av att vara ensam och ta in alla intryck och fundera på livet. Väntar mitt första barn om 10 veckor, och det är en del av oron hur jag ska klara av att inte få dessa ensamstunder (utan att vara självisk, självklart vill jag finnas där jämt för mitt barn). Ska tänka på ditt inlägg och se fram emot att göra saker själv lite senare.

  9. på pricken!Så känner jag ofta oxå. men som du skriver anses det nästan inte acceptabelt att vara sådan.Tur man blir äldre och mer trygg i sig själv :)KramCattis

  10. OJ vad mitt i prick – jag har också ett behov av att vara en “Ifredmänniska” måste få vara för mig själv, strosa och tänka. Jag har alltid varit sådan – älskar att komma till anonyma platser och vara vara – lovely! Gissade lite att du var sådan också *ler*

  11. Man måste få vara ensam ibland, vissa har ett större behov än andra, men jag tycker också många underskattar ensamheten, för det är sådana tillfällen som lär en att uppskatta det man har omkring sig. Mycket bra tolkning av temat!

  12. Vilken underbar tolkning! Jag kan känna igen mig mycket i det du skriver, då jag sökte många svar i min ensamhet när jag var liten. Men det var en possitiv ensamhet som gav mig mycket lugn och styrka. 🙂

  13. Hmm, jag undrar om det verkligen är så att det anses fult att vara introvert och ensamhetssökande? Jag kan inte något fel i det. Jag tror att det är som så att är du trygg i dig själv och gillar dig själv så har du heller inga svårigheter med att umgås med dig själv. Go kväll!

  14. Vilken vacker bild! Jag har också stort ensamhetsbehov, men det är jag bara glad för. Att kunna vara ensam, och bekväm med det, är ju något positivt! Det behöver inte betyda att man inte är utåtriktad eller social! Man behöver stunder för sig själv, bara. Däremot känner jag mig inte riktigt bekväm med att gå på bio själv -men det kanske kommer! 🙂 Du skriver så bra, Weronica! Det är en ren fröjd att läsa dina inlägg!

  15. jag är och känner helt och hållet samma sak! och som mamma är det inte lätt att få den där ensamheten längre. men som mamma får man å andra sidan något helt annat.

  16. Otroligt vacker bild och välskriven text! Pluspoäng till bästa tematolkningen!Men jag sticker nog ut från mängden av “kommenterare”. Jag behöver också ensamhet, men jag plockar liksom på mig min dos av ensamhet när andan faller in. Det betyder att huset kan vara fullt av folk, barn som leker, TV:n som skvalar och köksfläkten som susar… jag kan bestämma mig för att känna mig ensam och i ro ändå. Det var nog så, att jag valde att skilja mig, valde ensamheten och såg så mycket fram mot den. Det tod dock inte många dagar innan jag insåg hur otrygg jag kände mig i den. Valet att skiljas var inte fel, det var det bästa val jag gjort på så många sätt, men ensam utan barn annan var vecka – det var ensamt! Jag fick min så mycket ensam tid då att det räckte för resten av mitt liv. :)Behoven förändras i takt med att livet förändras, att barnen växer upp, men jag nog ändå den som söker sällskap mer än ensamhet. Som att jag övertalar stortjejen att följa på stan och lockar bort alla eventuella tveksamheter med ett fika på hennes favoritcafé. :)Oj, så lång min kommentar blev, min tolkning av ensamhet. Kram på dig!

  17. Alla: Det har tagit några dagar att smälta alla kommentarer. Detta var ett ämne som berörde, det är tydligt. Stort tack för era tankar och insiktsfulla kommentarer. Livet är en ständigt pågående process med förändrade behov under resans gång. Tack!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *