Tillsammans

Det började med liten dotter som beklagade sig över livets orättvisor. Hon ville bestämt byta liv med en annan flicka som hade allt det som hon själv saknade. Buhu! Varför har inte jag ett eget rum? Varför har inte jag en TV på rummet? Varför har inte jag trettio nagellack? Och vet du? Hennes mamma bär in fika på en bricka till hennes rum bara hon säger till! Buhu.

Sedan blev det lite sådär magiskt så att man nästan önskade att det skulle stå ett reportageteam från Family Living och titta på (bara nästan dock…) Båda barnen bubblade, ur högtalarna ljöd detta och jag skalade potatis hög på den allmänna stämningen. Inget eftermiddagskiv, inga konflikter, bara ro i tillsammans. Blöta pussar och hopp i famnen från kökspallen. Och för att vara livet och inte Family Living, måste något hända. Bara såsen kvar i denna magiska vardagsstund. Öppna hård förslutning på en flaska med kycklingbuljong. Splatt, så står jag där med en stor kryddig klick mitt i ögat. Försynen prickade den där lilla glipan som finns mellan glasögon och hud. Pa-pa-pa-geno.

Varför har du egentligen alltid de där konstiga byxorna på dig, mamma? (Mina praktiska tights från H&M som jag iofs alltid har på mig hemma) Du ser ut som Stålmannen. Japp! Älskade barn – gärna allena, men alltid tillsammans.

På tal om ensam.