Tack för tankar och pepp på mitt inlägg i går. Jag vill bara förtydliga att vad jag menade var egentligen inte oron över att missa träning nu när jag är sjuk och inte att sätta igång att powerwalka med infektionen kvar i kroppen. Nej, det är själva frustrationen att bryta när jag väl har kommit igång. Och oron för hur jag skall komma igång igen som är i fokus. Det är där som min utmaning ligger.
Och just det funderar jag massor på just nu. Varför är det så lätt att börja, fortsätta, men sedan bara bryta tvärt av när det kommer ett hinder på vägen? Det måste ju helt enkelt vara något fel i tankekedjan där. Brist på motivation? En skenbar kontroll, som drabbas av det okontrollerbara och då faller samman? En disciplin som bara fungerar tills det kommer en motgång, för då orkar man inte längre? Brist på rutiner och strategier som förhindrar att man slutar med det man har påbörjat?
Jag vill bort från trist kontroll och disciplin. Duktighet. Blä. Det fungerar ändå bara en kort tid i mitt fall. Jag vill in i bra rutiner och lustfyllda strategier för att göra det som får mig att må bra.
Och rutiner poppar ju inte bara upp sådär helt av sig själva. De tar ett tag att sätta sig. Och där får man lov att vara både snäll mot sig själv( snällheten från i går igen) och ha lite tålamod med allt. Ett konkret exempel i må bra andan, är min tanke från i höstas att finna en bra frukost som funkar. Jag började äta gröt då igen. Inte var det speciellt smarrigt den första tiden – det tog ett tag – men nu sitter rutinen där. Gröt, ägg, knäcke med skinka. Jag mår riktigt bra av att äta det. Varför då falla in i massa annan utfyllnad när livet under perioder ser annorlunda ut? Det är klart att mycket faller när det är sjukstuga med barnen eller sig själv. Men varför har jag tidigare tagit bort sådant som laddat mig med bra energi och ersatt det med grejer som uppenbarligen inte gör det? Live and learn. Rutiner. Det fungerar lika bra med min vanliga frukost när jag är sjuk.
För det där blir ju någonslags självuppfyllande profetia. Ack, ack, nu har det fungerat så fint med powerwalksen, men sedan blev jag sjuk och ack, ack, sedan kom jag inte igång igen. Hallå! Varför inte? Det måste ju gå att vända detta. I dag tänker jag mycket på rutiner och strategier. Att hitta flödet i livet. Att inte disciplinera och kontrollera sig själv. Att hitta ett balanserat läge där man kan befinna sig för det mesta. Och att finna vägar för att det skall bli så också.
Kort från Keep Calm Gallery.
Jag känner så igen mig i dina tankar. Vi kör ju som bekant sockerfritt just nu och jag försöker att tänka mycket på hur det ska bli när dessa tio veckor är över. Jag vill inte gå tillbaka till hur det var innan och jag vill inte fortsätta som nu. Jag måste hitta en balans som banne mig går att hålla. Inte bara för ett par dagar, veckor eller månader – nä, för år. Jag har så lätt för att tillåta mig själv att dippa. Allt för lätt. Det är otroligt inspirerande att läsa dina inlägg och följa dina tankar. Vi får stötta varandra. :)Kram till dig fina Wero!
Lina: Absolut. Vi peppar varandra 🙂 Jag har ju dragit igång denna kategori för att verkligen få mig själv att fundera på dessa frågor och om det inspirerar andra så blir jag bara glad!
För jag började likadant denna gång. Jag satte upp ett mål – 1 april – då är det skärtorsdag och sedan satte jag ett streck för varje dag tills dess. Strecken skulle sedan kryssas över. Men jag var smart nog att sluta med det ganska snabbt denna gång. För varendaste gång jag har gjort så har jag misslyckats! (Med detta vill jag inte alls dissa din sockergrej. Jag menar inte så. Ibland behöver man bryta och köra en kickstart för att komma igång och för att synliggöra en förändring för sig själv. Sedan är vi alla olika i detta.)
Jag är bara glad att jag fick stopp på mig själv denna gång, för annars hade jag nog gjort precis så – och sedan känt mig urduktig, disciplinerad och i kontroll – för att sedan – ja vadå 🙂 ?! Det är ju just det – precis som du säger – som är den stora utmaningen! Jag hejar på dig! Jag hejar på mig! Jag hejar på oss! Kram
Känner så väl igen mig =) Har börjat träna så många gånger. Men det håller inte mer än ett par veckor…Har nu kommit på det enda som fungerar för mig. För det första så måste jag ha nära till träningslokalen. Och för det andra så har jag inte karaktär nog att träna själv, gå på gym eller promenera, för då fuskar jag hela tiden. Vid det här laget har nog du också kommit på hur du fungerar, så jag tvivlar inte på att du också kommer på ett träningssätt som passar just dig!
Petra: Att det skall vara så svårt! Och det gäller som sagt att definiera sina egna svagheter och styrkor och vad som passar en själv. Jag gillar powerwalk – okomplicerat, bara gå utanför dörren och köra, går att anpassa takten efter dagsformen, går att köra olika långt med mera. Sedan gillar jag även grupptärning i Friskis & Svettis. I staden var det nära, men nu är det en bra bit bort. Jag får se om jag börjar på det igen. Nu är det fokus på att komma igång med mina snabba promenader i första läget. Träningsformerna finns nog där då, men det gäller ju att utöva dem kontinuerligt också 🙂
Hej Weronica,Jag vet inte hur gammal du är, men föreställ dig att det tagit dig drygt 30 år att komma till idag. Då är det alltså MER ÄN TRETTIO ÅR av vanor som du skall försöka ändra på. Det säger sig själv att det inte går på tre veckor, eller hur.Det är bara att fortsätta. Alla kan köra i diket, men det är ingen orsak att bli ståendes där.Så, backa upp ur diket, sopa av bilen och fortsätt framåt bara.
Catarina: Jag vet ju det, men har alltid misslyckats ändå. Jag har ju kört detta race ett antal gånger, men det har aldrig blivit någon riktig kontinuitet. Visst i perioder har det funkat fint. Vissa vanor har satt sig. Men faktum kvarstår – jag har svårt att få ihop det till en naturlig del. Och det är dit jag vill komma nu. Och jo, jag har nog tålamod med mig själv och jo, jag är nog ganska snäll mot mig själv – men jag tycker ändå att det är värdefullt att försöka sätta ord på den utmaning som väntar bakom hörnet. Jag skall lyckas denna gång. Med dina ord – fortsätta framåt 🙂
Hej Weronica,Jag tror att du är inne på rätt spår. Det handlar om att få in det bland de goda rutinerna man VILL följa och att kunna tänka positivt kring dessa nya vanor. Sen tror jag att vi småbarnsmammor måste bli bättre på att vara snälla mot oss själva, att lägga ribban på en nivå där vi “lyckas” så att vi inte hela tiden misslyckas fast vi gör något bra. Klappa på dig själv och säg att du är duktig :-)Lycka till – det kommer att gå bra!
…jag har väl aldrig kört ngn diet, bara försökt “tänka mig för”, sen röra på sig…men med två barn å varannan vecka hos mamma, varannan hos pappa plus skiftarbete på det är det inte lätt! Men man har bara en kropp och den ska funka ett tag till, så det är ibland bara att bita ihop…Jag har inte haft annat än sjukstuga här senaste veckorna, min träning har helt halkat efter, eller jag får ingen kontinuitet i det, oregelbundet, ett litet pass här, ett litet pass där, kanske en liten promenad, eventuellt en lite sväng m skidorna och i bästa fall en lång eller möjligtvis en ordentlig löprunda…Nää, det är lätt att tappa sug och motivation, för man mår ju så underbart efter en ordentlig genomkörare, eller en riktigt bra träningsvecka, allt sitter i huvudet, det är psykiskt;)…Fösöka nå mål är bra och att inte tappa tro och hopp på vägen, att “fuska” ibland eller missar träning, det går ju att ta igen:)Lycka till:)Duktig är du!kram
Åh jag känner igen detta, och det TAR TID att etablera en vana, i både kropp och tanke så att säga. Jag tänker ofta på det, då gäller det mest i mitt jobb. Att jag börjar göra TO DO lista för att hålla reda på det jag gör, som styr min dag och få bättre struktur. Det håller en vecka, sen fallerar allt. Ändå sitter jag där, dag ut och dag in eftersom det är mitt leverbröd. ALL TID finns, motivationen borde verkligen finns där då jag jobbar bättre och smartare… Jag har läst en bra bok som tangerar ämnet, om Flow. Rekommenderas som en liten tankeväckare. “Finna flow : den vardagliga entusiasmens psykologi ” av mannen med det supersvåra namnet Mihály Csíkszentmihályi. Han har gjort fler böcker på ämnet. KRAM ** Milla **
Någon sa till mig en gång: “- Men du måste ju inteskaffa dig rutin och motivation på att ligga i soffan eller äta choklad, eller hur?”Med andra ord handlar det bara om hur framgångsrikman är i det man tar sig för. Lite bittert men sant.Bara att sätta upp genomförbara och vettiga måloch sedan köra på!
Hm, varför är vi männ´skor gärna antingen eller? För egen del så får man binda fast mig för att jag inte ska träna och röra på mig för mycket (nej, jag har inga fobier eller ortorexi eller så). Jag har spring i benen och jag älskar att röra på mig, att ha en kropp som mår bra, är i så nära toppform jag kan komma utan att bli manisk, att den gör de saker som jag ber den göra. Dessutom så är jag en tävlingsmänniska som måste testa var gränserna går, hur bra jag kan bli och gärna bli bättre än andra om möjligt, jag har tävlat i allt jag pysslat med, ja tjenare så ödmjukt det låter då :0). Så, jag delar gärna med mig lite till er som tydligen har svårt att få rutin, själv så tänker jag inte ens i de banorna som rutin och disciplin, jag bara har det. Ska tillägga att jag har barn, en snart fyramånaders bebis här hemma, så att ingen tror att jag är en ohängd barnlös singel med all tid i världen ;-). Nej inget raljerande från min sida, bara ville visa hur det också kan vara, att många inte har dessa problem, eller tom går till överdrift och det är heller inget bra. Jag önskar att du ska hitta “flowet” Weronica, du kan! (om du tillräckligt mycket vill) Lycka till! :o)
Fembarnsmamman: Tack! Absolut att man skall ge sig själv en klapp på axeln och tycka att man är duktig – det gör jag ofta – men jag vill undvika denna duktighetspress, denna duktiga flicka, som jag varit alltför länge. Jag vill finna lust, glädje och en positiv känsla istället för att drivas av att prestera och vara Mrs duktig om du förstår vad jag menar 🙂
Pia: Ibland går det ju bara inte att få ihop allt och så får det lov att vara såklart. Vad jag försöker få ihop nu är just att acceptera sådant – sjukstugor, stress och omöjligheter – och sedan träna resten när det flyter. Inte helt plötsligt säga till mig själv att nu tränar jag inte mera. Heja oss!
Milla: Tack för tankar! Jag är nog ungefär likadan och det gäller väl just att komma till acceptans om det. Jag kommer aldrig att bli en sådan där människa som funkar med listor. Jag kommer nog att vara som jag är nu och då får jag nog lov att försöka utveckla strategier för att maximera det på något sätt 🙂 Visst inspireras av andra, men inte tro att det finns en formel för att fixa det. Det finns många och det gäller att hitta fram till den som passar en själv bäst. Tack för boktips också!
Helena: Haha! Visst är väl det märkligt :)?! Sant – visst handlar det om positivt flow och fina saker, men också om att bestämma sig och genomföra det hela. Tack för pepp!
Flis: Good for you säger jag – och inspirerande 🙂 Jag var en sådan som avskydde skolgymnastiken långt in i märgen. Klarade inte det kollektiva och redskapsgymnastiken. Tänk om man hade fått köra Friskis då istället eller känt att det var helt ok att gå när man var en maskare som inte sprang när man skulle ut i elljusspåret… Nej, jag känner inte ett raljerande, utan blir peppad. Klart att det går – även om man har väldigt olika förutsättningar i inställning, ambition och utförande. Balans är väl det optimala för oss alla. Ja, jag kan! Och jag vill! Och jag skall :)! Tack för tankar och pepp!
Ja skolgympan kunde ibland vara (eller fortfarande är?) mindre snäll mot de som inte hade alla förutsättningar, möjligheter mm att hänga med på de villkor som läraren hade bestämt skulle gälla. Jag var inte en av dem, jag älskade all gympa, men jag såg de av mina klasskamrater som led och jag tyckte synd om dem :-(.
Flis: Jag hoppas att det har ändrat sig nu! Mina barn gillar gympan båda två och verkar inte ha något av mitt bagage med sig som tur är! Jag hoppas att det är mer rörelseglädje på allas villkor nu. Mitt ambivalenta förhållande grundlades nog någonstans där. Den första riktiga kicken när det gäller träning fick jag när jag började på Friskis och Svettis. Och det var långt efter att jag slutade gymnasiet. Vi har väl alla vårt bagage, men det gäller väl att gå vidare och hitta sin grej någonstans. Jag känner att det är nyttigt för mig att formulera mig kring detta. Jag har inte riktigt gjort det förut, utan bara kört på i perioder, missat kontinuiteten över tid och inte riktigt fått till det hela. Jag hyser hopp denna gång – såklart 🙂
Hav hopp! Ju äldre man blir desto klokare blir man. Här kommer ett tips från en kvinna som levt betydligt längre än du och som börjar få kläm på hur man ska hantera livets svårigheter …Ta ett steg i taget!!! När du vaknar på morgonen tänker du på vad som är dagens utmaning. Vad är det som du borde göra men som du inte egentligen är så sugen på. Kan vara den nyttiga frukosten kanske. Då koncentrerar du dig på den, och bara den. Var sträng mot dig själv just då. När sen frukosten är klar är du så nöjd med dig själv att man får kraft att ta itu med nästa utmaning osvDet är det dåliga samvetet som tar energi ifrån en. Så är det! Prova!Jag läser med nöje din blogg lite då och då och blir själv inspirerad till lite av varje.Du gör ett riktigt bra jobb!Hälsningar Elisabeth
I think that to receive the home loans from creditors you should present a good motivation. But, once I have received a financial loan, because I wanted to buy a building.