I måndags var det allas vår svenska Hollywoodfru Maria ” The Tassel” Montazami som ställde sig på vågen. Till kvällsmat blev det en räka, även om maken Cameron lagat en ack så god anrättning. I gårdagens Desperate Housewifes var det den unga snygga smala med modelldrömmar som bad om bara sallad istället för att frestas av de hemlagade italienska rätterna. Hon åt inte kolhydrater. Och I Cougar Town står Courtney Cox och klämmer bekymrat på sin kropp. Jag hoppar till lite i soffan. På ett sätt är det harmlöst distanserat, amerikanskt tillspetsat, men ändå inte på något vis. För allt detta skall ju min lilla flicka växa upp i.
För man får passa sig tycker jag. Och ta sitt ansvar. Hur man pratar och förhåller sig till mat och ideal. Jag tycker inte att det är en speciellt god idé att som mamma sitta och käka en räka medan resten av familjen äter mat. Det är inte alls fel att göra livsstilsförändringar. Inte ett dugg. Men man kan ju göra det på olika sätt. Och framförallt köra ett sunt och vettigt race, istället för att hålla sig till ytterligheter.
I SVD pågår just nu en serie – Nya hjärnvägar – om hur vi i mycket är styrda av hjärnan vad vi äter. Tanken är att det är möjligt att skapa nya hjärnspår när det gäller belöning och på så vis kunna få till ett sunt liv. Jag följer serien med stort intresse. Kika in och läs ni med om ni inte har gjort det redan. Jag tror kanske inte att det finns en förklaringsmodell som fungerar. Att man med kognitiva tankar nu har knäckt den eviga dragkampen. Däremot finner jag i artikelserien mycket vettigt, mycket inspirerande och mycket tänkvärt oavsett om man försöker att minska i vikt eller ej.
Trendiga träningskläder från Röhnisch.
Och så måste jag snart köpa nya träningskläder. Mina håller på att falla ihop. För egen del har jag konstaterat att det är ett dåligt overkande incitament att köpa sig en ny utrustning för att motivera sig att komma igång med träning. Jag har gjort det några gånger. Sedan har de där dyra kläderna legat där som en påminnelse om misslyckanden och saker som inte blev av… Nu är jag ju faktiskt igång dock – i alla fall på lite halvfart med alla trista infektioner. Linnas träningsskola – fortfarande still going strong inspirationsmässigt – förespråkar tight. Tight upptill – ja. Tighta brallor – nej det har jag nästan aldrig använt. Funktionsbyxor har jag, men dessa tighta ålskinn på benen. Hmm – får ta mig en funderare där! Desstom är åttiotalet tillbaka på bred front när det gäller träningskläder. Jag är – inte redo alls. Det får lov att bli lite mer basic för mig.
Nu väntar jag bara på den där riktiga energin. Men den står väl där och väntar bakom hörnet, eller hur ?!
Klart att energin är runt hörnet. Hoppet är det sista som överger oss! 😉
Klart att energin står runt hörnet vännen.Kram kram Lina
Jag tycker det är helskumt med en mager Courtney Cox som har nojjor för sin kropp och måste göra situps innan hon har sex :O Jag som trodde att fördelen med att bli äldre var just att man blivit mindre hård mot sig själv och sin kropp så att man istället kunde njuta av livet? Hoppas min självkänsla är bättre än så när jag blir 40.Ja nu vänder det! Energin kommer att flöda 🙂
Blev lite full i skratt när jag läste om vår kära Hollywood fru Maria, som du så fint titulerar “the Tassel”. Jag kollade på första avsnittet & vid programmets slut var det just Tassels som gällde på bloggen.Tack för en välskriven blogg för övrigt! MvH / Martin
Ja det är skrämmande vilken fixerad värld vi lever i. Jag tror dock att vi mammor inte ska skylta med om vi vill gå ner i vikt. Det är oss de tittar på och lär av också. Ordet banta kommer aldrig att komma ur min mun även om det är det jag gör just nu. Att mamma motionerar mera är just helt enkelt för att mamma ska orka vara bra mammor 😉
Jättebra och läsvärd artikelserie i SvD! (Jag tipsar vidare) Ha det så bra.
Sarah och Linruz: May the force be with us :)Sofia: Ja, det är just det också. Det blir ju ganska fånigt när hon med den kroppen skall stå och noja. Det skorrar lite märkligt 🙂 Detta med kroppsnojor är väl individuellt kan tänkas. Med åldern kommer kanske en stigande insikt om att ta hand om det man har och uppskatta det för vad det är. En frisk kropp är liksom den bästa. Japp, nu vänder det!Martin: Oh yes, tassels är ju grejen just nu 😉 Tack!Liselotte: Exakt. Aldrig snacka viktminskning och sådant när barnen hör. Att man som förälder lägger mer morötter på tallriken och mindre av annat är ju liksom bara för att man gillar morötter så himla mycket 🙂 Om man vill stå och klämma på sin mage får man definitivt vänta tills man är ensam – och inte ens då är ju det speciellt givande för den delen. Och visst behöver man göra både det ena och det andra för att orka vara mamma :)Nilla: Ja, den är riktigt läsvärd och tankeväckande. Kul att fler tipsas!
Jag håller med om man som förälder bör tänka på hur man “beter sig” när det kommer till mat. Men samtidigt har jag svårt att få ihop det praktiskt, hur ska jag göra om jag faktist vill gå ner i vikt.De gånger jag har försökt gå ner rimliga mängder kilon på ett vad jag tycker är vettigt sätt (i mitt fall tycker jag Aftonbladets viktklubb är ett bra verktyg) så blir det påverkan på barnen på något sätt. Det är ju en sak att äta för att hålla vikten, en annan att äta för att gå ner i vikt – här menar jag det krassa plus/minus-kontot på kalorier/energi. För att gå ner måste jag förbruka mer än jag tillför så att säga.Så om jag tillagar middagar som passar mig i mitt syfte att gå ner i vikt så är dessa “magrare”. Alternativen jag har då är att barnen får äta samma mat, och därmed också få lite mindre kalorier i sig. Eller att barnen får något annat (t.ex. samma mat fast mer kalorier tillsatt på något sätt). Och i det läget behöver jag förklara varför de får annan mat, och det vill jag ju inte göra med förklaringen att jag äter för att gå ner i vikt…Jag får inte ihop det, hur man ska göra det rent praktiskt. I mitt fall så har barnen inte så mycket att “ta av” så jag vill inte så gärna att de ska äta för mager mat.Bara en fundering som jag liksom inte har hittat något bra svar på…Hoppas energin återvänder snart!
Mrs b: Jag kör inget riktigt viktrace, utan mer en allmän livsomläggning där framförallt träning är i fokus i samklang med mer frukt och grönt. Fokus ligger på mer energi och mer goda vanor. Jag tror ju på att plussa saker. De måltider vi äter tillsammans är den gamla vanliga maten som vi alltid äter. I denna fas så tar jag helt enkelt bort en hel del kolhydrater som pasta, ris och potatis och kör mer grönsaker. Jag ökar min morotskonsumtion och tar mindre av det andra. Barnen har inte reagerat alls egentligen, utan bara konstaterat att det är märkligt att jag är så himla förtjust i morötter 🙂 Så här är det gammal vanlig mat (med t ex grädde i en del recept) , men mindre av det och betydligt mer av tilltugg (grönsaker som är tillgängliga för alla vid bordet, men som barnen inte äter mängder av). Ibland äter jag något helt annat, men så brukar det vara ibland när vi äter rester ur kylen eller att barnen äter ugnspannkaka och vi andra någon grönsakssoppa.
För min del fungerar det dåligt att ta till tillfälliga recept som skall fungera i viktminskningssyfte. I mitt fall är det bättre att ta den vanliga maten och anpassa den i hur mycket jag lägger upp av den på tallriken. Här är vi säkerligen alla olika, men det fungerar för mig. Jag tror ju i grunden inte på några dieter, utan mer en långsiktig makeover med grejer som förhoppningsvis håller.
Nej, jag kör inte heller något viktrace nu, och är också mer inne på tankar kring “må bra” och att få bättre energinivå. Det är inte den biten jag funderar på.Jag menade mer att _om_ jag gick in för att minska i vikt, och inte skulle ha möjlighet att göra det genom att träna mer (säg att jag t.ex. skulle vara skadad på något sätt). Jag skulle vilja äta vanlig mat, bli mätt, och ändå gå ner i vikt. Där tycker jag Viktklubb, den gången jag testat, har varit bra. Det finns ingen förbud mot någon sorts mat, man ska äta alla måltider mellanmål, och man kan göra vilka recept man vill bara man håller sig inom sina kalorigränser. Så vi har de gånger ätit precis sådan mat som vi vanligen äter också. Men ändå i form av ett urval, och val som har passat inom ramarna för kalorier.Trots att jag just nu inte har haft som avsikt att gå ner i vikt har jag ändå tänkt på vad jag äter och tycker att jag nu gör det på ett långsiktigt/nyttigt sätt. Jag går inte ner i vikt, men inte heller upp i vikt. Alltså känns det som jag hittat ett bra långsiktigt sätt. Men lik förbenat, _om_ jag skulle vilja gå ner lite vikt, så måste jag ju ändå göra någon ytterligare förändring. Tills jag liksom nått vikten jag vill stanna på, och som det “långsiktiga” ska appliceras på.Det låter bra att ta mindre av det “vanliga” och tillföra ännu mer grönt. Det skulle kunna vara den tillräckliga förändringen som fick till själva viktminskningen, istället för att välja ett par andra lite mer magra rätter. I vårt fall tror jag inte det skulle passera helt obemärkt. De gånger vi äter tacos så är det grönsakerna som försvinner först från barnens tallrikar och köttfärsen det som lämnas… :-)Ja, det här var inte alls menat som någon propaganda för viktminskning eller för vilket sätt en viktminskning skulle gå till, även fast det kanske lät som det. Jag är som sagt inte i några såna planer nu, utan funderar mer på hur jag ska “må bra” och öka på energinivåerna. Ett par nya jogginskor blir ett måste-inköp, de gamla kan jag inte förstå hur jag kunnat använda. Nu (anm. efter att barnen fötts) får jag knappt i fötterna i dom 🙂
Mrs b: Jag ler lite åt dina skor. Mina walkingskor jag har nu är inköpta när Anna var pyttis, dvs typ åtta år sedan…. Sedan har jag ju inte nött dem hela den tiden om man säger så, utan högst oregelbundet. Tur att gummit i sulan inte har gett upp och torkat ut – eller något i den stilen 😉
Jag förstår vad Du menar. För mig handlar det just nu om något av ett egorace. Att liksom räta ut hela mig och att skjuta fram positionerna lite. Jag vill träna. Jag vill äta mat som ger bra energi. Jag vill bli mitt bästa jag som jag skrev om tidigare. Man blir ju inte direkt yngre, så det känns som att det är dags typ nu. Det handlar om att finna bra vägar. Och då kan det ibland vara bra att minska på något, för att öka på något annat. Att ge sig själv lite av en kickstart. Att ha respekt för gamla fällor och finna nytt istället. Målet är väl att komma till den där jämnvikten på många olika plan. Med det menar jag inte bara vågen, utan inställningen till livet, flytet i träningen, känslan av att glida fram lite. Det låter väl galant :)?! Viktigast är att finna sin melodi tror jag. Då brukar det gå bäst.
Sedan är det inte dumt att trixa lite med de gamla recepten så att de uppdateras. Och att ta in nya favoriter i de gamla goda rätterna som alltid hänger med.
Nu har jag läst alla artiklarna på svd och de var riktigt bra. En intressant artikelserie. Jag tänkte också att det skulle vara svårt att förklara för barnen varför jag inte äter som dom men det gick jättebra. Mitt Pasta/ris och potatis förbud har accepteras utan vidare. De ifrågasätter inte utan tycker det är fine att jag inte vill äta just det. Jag har ju ingen jätteövervikt, väger lite över 70 och vill ned till ca 65 men för mig precis som du skriver så handlar det om att få en sundare inställning till mat och att må bra i det jag äter. Att lära mig äta mat som håller mig mätt/nöjd/glad utan att blodsockret går upp och ned som en jojjo har varit målet. Därav socker/godis och läskförbudet. Jag vill lära mig att njuta av god mat och efterätter på ett måttfullt sätt.Jag får massa inspiration av att läsa här så fortsätt i samma stil :-). /Nina
Kloka tankar runt mat tycker jag. Håller helt med om att det inte är riktigt bra allt som serveras våra barn via teve. Inte heller att man sitter och petar i en sallad där hemma. För det är ju faktiskt en sund stil i det stora hela som håller i längden. Och visst behöver vi kolhydraterna med, det är så sant. Det handlar ju hela tiden om att få till den där balansen, som gör att man slipper ta till ytterligheterna. Med hopp om lite mer energi till dig!kram
Några ord om viktminskning, något som kanske egentligen inte var Weronicas avsikt att vi skulle haka upp oss på, men….. Kolhydrater behöver inte alls vara en nödvändighet i kosten för att leva ett gott liv, att istället äta från olika sorters proteinkällor, olika sorters fetter och en del grönsaker på det fungerar för många alldeles utmärkt. Pröva att under en tid ta bort allt vad mjukt och hårt bröd heter, all potatis, pasta, ris, alla gryner, allt även fullkornsvarianter. Kanske kommer du då att märka vad beroende man är an kolisar! Ta även bort mjölkprodukter och drick sojamjölk under denna tid så kommer det att märkas skillnad på flera sätt. Kolisar håller hungern stången mycket dåligt i jämförelse med protein och fett, oavsett om det är broccoli eller dinkelpasta. Att äta mer grönsaker är bra, men långvarig mättnad ger de inte. Jag propagerar inte för mängder av bacon och grädde, äter det inte själv, men jag tar en kycklingfileé extra, mer av fetaosten, är inte rädd för äggulor, osten kan vara fetare, mycket lax, inga lightvarianter, tacos äter jag som vanligt men utan alla friterade skal och brödvarianter, osten och gräddfilen till är inte förbjudet, osv.DOCK: alla fungerar olika, men jag är ganska övertygad om att det finns något som heter socker och stärkelseberoende (olika grader av det förstås), något jag avfärdade som flum tills jag själv prövade.Det här lät som ren propaganda *skratt*, hoppas att ingen tar illa vid sig eller så.Mvh Lisa.
Hm, glömde en viktig sak: miljötänket. Även om jag själv tror att vi klarar oss alldeles utmärkt utan kolisar, helt eller delvis, så är det antagligen ohållbart att hela jordens befokning inte längre skulle äta vad vi kan så och skörda, det skulle inte vara hållbart för miljön mm. Att utesluta kolisarna kan betraktas som ett västerländskt lyxsätt att leva på, och kanske är det så….egoistiskt?
Tack för bra artikeltips! Själv är jag större än någonsin, mest beroende på att nr 3 pluppar (ja, det ÄR tanken!) ut närsomhelst. Hittills har jag tänkt bort min vikt med att “det är ingen idé” jag vill ju ha ett tredje barn och då går jag ju upp och….bla bla bla. Men det är hemskt lurigt, det där. Jag har alltid varit som lyckligast när jag har varit “störst”. Konstigt kanske men jag har alltid njutit av mina kurvor och kraften och energin som jag just då har haft. Jag har helt enkelt timat in perioder i livet så jag har varit mycket lycklig samtidigt som jag kanske inte har varit som smalast. Har också alltid haft bra förebilder av normalviktiga, ibland kurviga kvinnor med faschinerande personligheter, driftiga och roliga, sexiga och härliga runt omkring mig- vilket såklart har gjort att jag lätt kunnat distansera mig från Hollywoodidealet. När jag har bantat, blivit smal, sökt bekräftelse (ibland på fel sätt) och eg haft “bäst” BMI har jag egentligen varit som olyckligast. Mitt framtida problem kommer därför nu att få in i skallen att jag kan vara normalviktig OCH lycklig. Skall därför läsa artikelserien noga.
Nina: Intressant och tänkvärt! Och en bekräftelse på vissa tankar som varit med länge. Som detta att koppla känslor till mat, som nog egentligen är nyckeln till mycket framförallt när det gäller kvinnor. Om man i större utsträckning skulle betrakta mat som just mat och inte lägga hela känsloregistret på med unna sig, nej inte skall väl jag, duktig etc så skulle mycket vara vunnet. Barn i dag är så medvetna också om vad som är bra att äta. De har kostprojekt i skolan. Att de sedan inte följer alla rekommendationer är ju en annan femma 😉 Jag gjorde en stor GI-light sanering för ett antal år sedan, då jag helt tog mig ur greppet från mycket sött. Innan var jag en klassisk bluesare som tog mig upp och ned med allt möjligt. Vikten har aldrig riktigt varit i fokus, mer en insikt om att nu behövs en förändring. Lisa: Balans är väl något som vi alla strävar efter – och utmanas av. Det tycks vara svårt att vara lagom i vårt välfärdssamhälle. Vi har så fri tillgång till mycket och är så präglade i mångt och mycket av vår kultur. Jag minns fortfarande när jag var utomlands för många år sedan på en italiensk restaurang och bara fick in sallad och en köttbit. Vad var detta liksom :)?! Nej, ett stort lass med kolhydrater såklart för att komplettera det hela. Trender kommer och går i detta med kost och det gäller att navigera sig fram till det man känner sig hemma i.
Flis: Jag drar mig för att prata vikt egentligen. Det är ju så extremt individuellt och relativt hur man förhålller sig till sin kropp och var man själv tycker sig finna balans i detta. Jag tänker mer välmående, livsstil och må bra. Vad sedan vågen står på är en sak för den enskilde. Däremot känner jag starkt för att förespråka mer sundare inställningar till detta. Jag blir alltid lika provocerad av att läsa braskande rubriker på kvällstidningarna hur man snabbt, snabbt skall komma i beachform. Uhhhhhh…. Jag tror ju inte på sånt där. Visst det kanske funkar kortsiktigt, men knappast i längden. Nej, fram för mer nyanser. Mer vettighet i allt detta kroppsformande. Intressant det du skriver. Detta med kolhydrater ligger ju så djupt rotat i sättet som vi komponerar våra måltider på. Som jag skrev ovan så gjorde jag en GI light omläggning av kosten för ett antal år sedan. Det var den första gången som jag egentligen var medveten om socker och hur det fungerar. Innan dess hade ju egentligen Viktväktarna patent på må bra i Sverige och då var det total fettnoja. En sockerstinn isglass var perfekt på den tiden – noll fett. Trender kommer och går som sagt, men det som består är väl den egna tolkningen som får en att må bra och finna balans i livet. Jag tror att vi är olika i vad som triggar i gång oss och vad vi kanske behöver undvika. Det gäller möjligen att identifiera sina fällor och planera lite efter det. Intressant med miljöaspekten. Jag tror att du har rätt där. Tack för tankar!
Helena: Det är således mycket spännande tider för dig nu! Varmt lycka till på slutet! Det är väl den där balansen och jämnvikten i livet som är utmaningen. Att känna att man mår fint där man är just precis nu. Jag tycker att du resonerar klokt. Våra kroppsideal borde definitivt vara lite rymligare och att vara väldigt smal är ju knappast en garanti för lycka. Vi är ju en helhet som människor där många delar måste samverka för att vi skall trivas med oss själva och med andra.
Visst har du rätt i din analys av programmen om vikt. Äter du normalt och sunt så blir du inte tjock. Så enkelt är det – eller svårt. Problemet med “räkbantningar” är att de funkar en stund och sedan blir man vrålhungrig och kan inte behärska sig – hur sunt är det?. Jag själv kör viktväktarna! Det är det enda som funkar på lång sikt för mig. du har helt rätt att det är viktigt att lära barnen sunda vanor. Viktnoja kan verkligen leda till problem.