A poetic, tender moment

 

Tusan också att det skulle bli en ljuvlig brittsommardag just i går. En sådan där när man tar av skyddstäcket från utemöblerna, sätter sig ner med tekoppen och tycker att det här med höst, det är ju ändå så himla trevligt. Vindstilla, en doftpust från luktärtorna som växer in i altanen, ett egenskördat äpple och en blick på de finaste barnen i världen som sitter där och äter mellanmål. Vi gungar i samma takt och sensommarsolen värmer våra bara armar en sista gång. Ett sådant där Kodak-moment att spara på. I går kunde det lika gärna ha regnat. För vi hängde inne. Med onda halsar och varma pannor. För att övergå till sådant där maniskt rusande när små får energikick av febernedsättande. Kiv om vilka sudd som skulle tillhöra vem. En mamma som skulle fixa egengjord kebab. Fyra timmar i ugn i söndags. Nu skulle hela härligheten skäras upp, stekas och serveras med egen rosa sås. Alltihop skulle bli en triumf såklart. Men icke då. Icke. Redan på smakstadiet var det en katastrof. Bara märkligt äckligt. Ner i gröna påsen. Matprojektet fick sig en törn. Inte ge upp. Fortsätta. Shit happens, som Ida skrev på Instagram. Shit happens. Lättare när man har perspektiv på saker. Och kan se det lite skojiga. Som just när det händer inte är så himla skoj. Vi åt hämtmat. Vi blev mätta. Och sudden hittade hem till rätt box tror jag. Tittar på min almanacka. Ler. "Sending a poetic, tender moment back to earth".  Thank you. Vi är nog några stycken som behöver det just nu. Smile. Till slut.

Septembers almanacksblad från Cats let nothing darken their roar.

signature

2 comments

  1. Själv skulle jag göra mig till och laga en god middag till mig och F i gårkväll. Mina tjusiga rullader såg ut som svarta små ihopskrumpna kolbitar när jag kom på att det nog var hög tid att ta ut dem. Vi blev mätta på tillbehören och unnade oss dessutom en efterrätt, inte så dumt en helt vanlig måndag 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *