Jodå. De står kvar där. I skuggan av Eucalyptusen. Ellen Key och hunden Wild.
Jag skrev så här förra året vid denna tid.
Jag märker att jag söker i marginalerna. Efter det ofärdiga och det skavda. Det där som skorrar och som bekymrar mig lite. Som inte riktigt passar in. Det oväntade i en mönsterblandning. Kontrasterna. Det där som vid första anblicken inte alls går, som blir alldeles för mycket, men som på något sätt ändå finner fram. Sådant där som jag trodde aldrig om, men som ändå fyller ut sprickorna. Jag märker att jag tycker om det vissna. Det bedagade. Det lite blekta. Jag har blivit mer förlåtande. Ett lite böjt och blekt vykort stod där i stället på Ellen Keys Strand vid foten av Omberg. Ellen och hunden Wild 1911. Innan hade jag gått på guidad tur genom huset och dröjt vid detaljer som etsat sig fast. Den intima stämningen i Keys allra mest privata rum. Vingslagen av att titta på hennes skrivbordsalmanacka där hon skrivit ner tider att passa. Den sista noteringen dagarna innan hon dog. Alla dessa människor. Alla dessa historier. Jag tror att jag börjar få tillräcklig distans till mig själv, för att intressera mig fullt ut för andra. Jag dras till det sinnliga denna höst. Det taktila. Det man kan känna med handen. Dofter. Rosknopp. Te som dragit lite för länge. En dammig gammal bok. Mina sovande barn. Det dunkla, det gömda, det fördolda, det glömda. Det lockar mig nu. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag vet att där jag har varit, där har jag varit tillräckligt länge.
Jag tänker att det händer mycket på ett år, men ändå inte. Jag tänker att det är dags nu. För denna late bloomer som jag nu en gång för alla är. Att slå ut sina kronblad. Och att fortsätta växa.
Tack för att du delar tankar och inspiration. Jag tänker att jag borde läsa Ellen Key, intressant person. Fina bilder igen, tack!Ha en fin dag!
Stilitiden: Tack! Läs Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Otroligt gripande iscensättning av brev mellan Key och kärleken von Feilitzen. En fin dag till dig med!
Fin inspiration och jag blir nyfiken vad du tänker på och har för planer? Lycka till!Kram
Victoria: Tack! Framförallt tänker jag personlig utveckling i samklang med satsning och utveckling av bloggen och frilansande. More to come får vi lov att tro! Kram
Fina ord och ser fram emot att följa din utveckling. Och det där med att söka i marginalerna. Även om det inte alltid är så enkelt för en själv så är det ofta det som skapar nyanserna och djupet. Och just nyanserna och djupet i kombination med dina otroligt vackra bilder är det som gör att din blogg sticker ut… på ett positivt sätt. Men ibland är det skönt för ens egen skull att strunta i marginalerna och ta texten för vad den är… ha en fin dag.
Såå fina bilder, både färg- och materialval. Love it.
Slå ut dina kronblad och fortsätt växa. Det ska bli spännande att följa. Så vackra bilder. Det bruna, gröna och silverfärgade. Mina ögon jublar….
Mmm, den där eftertänksamma, kloka texten glömmer man inte i första taget. JAG har i alla fall inte glömt den! Älskar förresten uttrycket late bloomer! Skrev en gång om den underbara filmen; "Beginners" (med bl.a. Christopher Plummer och Ewan McGregor!) under den rubriken. Har du/ni inte sett den så gör det. För den är så fin , så bra, så eftertänksam och rolig. Den handlar om precis det; att man kan vara nybörjare när som helst i livet, på olika saker. Att man aldrig blir riktigt "färdig" som människa.Ser fram emot att se Dig, och oss alla, växa en massa framöver! Känns som att just denna tiden, när så mycket går i ide utanför, är rätt tid att växa inombord. :)/helena
inombordS heter det väl. :)/hon, igen
Ibland kan det ta tid att förverkliga sina planer..drömmar och ibland går det snabbt 🙂 kram Diana
Emma: Tack för dina fina ord. Visst behöver man leta i det där dolda ibland. Och jag vill att min blogg skall vara just det – soulsearching i kombination med vackra saker – allt det som är jag :). En fin dag till dig med.Anna: Tack snälla!Stiliga hem: Ett i taget – så blommar jag nog till slut jag med 🙂 Tack snälla!Helena: Jag har tagit det till mig på sista tiden och kommit på att det säger så himla mycket. En senare blomning, men ack så praktfull liksom. Beginners har jag inte sett – får uppdatera mig där. Visst är det så – hösten bjuder in till mer navelskådande än den mer utåtriktade sommaren. Var tid har sin charm! Tack för fina ord!Dianas drömmar: Visst är det väl så! Och man utvecklas på vägen också. Kram
Fint !
Du förtjänar verkligen en större publik Weronica! Nu vet jag inte om det är något du ens vill.. 🙂 Men du är så himla bra på det du gör.
Väldigt vacker text och bilder, tack för att du delar med dig av dina intressanta tankar. 🙂
Å jag som tycker att du är den vackraste av blommor, vart ska det sluta då om du bara är på väg att slå ut ;-)Hoppas du kommer iväg imorgon, jag ser fram emot instagramflödet!Stor kram Malin