Adventstider blir kranstider. Jag minns hur jag den första julen i huset högtidligt fäste två kransar på pardörren. Det var ett av de där ögonblicken som jag hade visualiserat innan och som fick stort symbolvärde för mig. Jag är fortfarande glad över att vi till slut valde en pardörr till huset och den gör sig lite extra fint med kransar på. Mina favoriter är enriskransar. Jag köper av en tant på torget som binder lite vilt och otuktat. " En blir så stickig när en gör dem" sa hon till mig i dag, när vi med gemensamma krafter försökte få ner kransarna i påsar. Så då kunde jag inte säga att jag tänkte gå hem och ta bort den stora röda rosetten för att fästa ett grått sammetsband istället. En blev rätt stickig av det med.
Adventstid – som jag tycker om dig.
Hihi, det var nog bra att du besparade henne det 😉 Tänkte också få till en grön krans i helgen och hade först tänkt göra den själv, men tiden rinner iväg så jag får nog ta mig till torget jag med. Det går ju precis lika bra 🙂
Dörrkrans känns så vuxet härligt. Jag har aldrig haft någon. Kanske är på tiden… jag är trots allt snart 36. Typiskt dörrkrans-ålder.
Så vackert berättat och fotat!
Kransar av enris är det vackraste!! Sitter alltid på min dörr också…)
Vilken vacker krans! Enris luktar ju fantastiskt också.
Fiiint!
Åh, så trist det är att bo i lägenhet, jag vill också ha en levande krans, men den håller ju inte särskilt länge i trapphus. Men om det blir jul i fäbodstugan för oss så kan en gå ut i skogen och göra sig sin egen dörrkrans!
Jag tar också bort tillhörande röda rosetter… kan verkligen förstöra det fina, naturliga gröna!