Vad säger vi om lite glädje och lust inför inredning så här i påskveckan? Mitt bland alla tankar om opersonliga hem, köphets, kopiering, färgkoder och ytlighet i inredningsbranschen känner jag att det är dags att ta ett steg tillbaka och känna in glädjen inför att skapa ett hem. Missförstå mig rätt. Jag tycker att det är uppfriskande och berikande med diskussioner såväl i bloggosfären som med inredningsintresserade vänner. Allt som får en att reflektera är av godo. Men har vi tappat bort lite av det roliga? Har vi svårare att känna förtroende för vem vi är och vad vi vill med alla intryck som strömmar mot oss i dag? Är vi mer ängsliga än någonsin när det kommer till inredning? Jag känner starkt för ett återtagande av såväl glädjen som självförtroendet när det gäller hem kära hem.
I helgens bläddrande av tidskrifter och urklipp fastnar jag på en klassiker som jag alltid återvänder till i frågan samt några ord av inredningsgurun Ilse Crawford som slår an en sträng och som betonar värdet i det som finns kring oss. “Jag har aldrig förstått varför vissa ser inredning som något ytligt – byggnader och rum kan ta fram det bästa i oss, stärka oss, påverka vårt välbefinnande, förklarar Ilse. “Jag ser mig själv som en revolutionär i det tysta. Mina inredningar sätter människan i centrum. Jag fascineras av vad som driver oss, förenar oss, vad som får oss att känna oss levande.” Sannerligen ord fyllda av såväl kraft som lust inför att skapa ett hem. Klassikern då? Josef Frank. Såklart. “Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, färger och mönster. Saker som man tycker om kommer ändå att av sig själv smälta samman till en lugn enhet.”
Och så samtalen med barnen. Om hur mycket vi alla tycker om vårt hus när vi kommer hem från två veckors semester på Gotland. Om att de där hemmen som byggs i Sims eller som är i tidningen visserligen är så fina att titta på, men “vi har det så mycket mysigare hemma”. Och så tanken om den där speciella doften som möter en när man öppnar dörren. “Det luktar hemma”. Och det är väl – oavsett stil och pryttlar – det allra viktigaste i kråksången det.
Så sant, så sant! Tänk om man (jag) mer kunde gå på känslan och inte se sig blind på andras hem. Självklart är inspirationen bra att få men sen måste det passa ihop med en själv också.
Min mamma sa alltid – “åh, vad fint de hade det men vad skönt det är att komma hem”. Så är det!
Tack för att du påminde mig 🙂
Kram
Haha, jag tänkte också skriva; så sant, så sant, så då gör jag väl det då. 😉
Personligen så håller jag mig gärna borta från diskussioner om personlighet i samband med hem och saker. För mig känns den diskussionen ofta kvasi och lite upptrissat knasig. Om man har ett hem som man trivs med, på olika sätt, så borde man känna att man redan är hemma, så att säga. Det borde vara nog.
Och för mig som alltid vurmar för saker som har en historia, så ligger liksom personligheten redan inbyggd i den tanken, det intresset, det sättet att se på saken – sakerna.
Ilse C. och Josef F. och W! Word!
Tack för ordet.
/helena
Jag har alltid tyckt att ett hem ska byggas upp sakteligen. Byta någon tapet då och då på sin höjd.
Ett personligt hem för mig är när man frågar, var kommer det här bordet ifrån och svaret blir, från min farmor. Det jag är emot är nutidens överflöd av prylar som byts ut i en hisnande fart. Jag känner personligen att alla dessa kanaler (Instagram, Tumblr, Pinterest och bloggar) väller över på ett negativt sätt. Det är inte roligt längre att se en Dixon ljuslykta eller en vas från Klong för sjuttioelfte gången i ett flöde.
Nej tempot är inte vad det har varit. Vi stannar inte upp och njuter längre. Det är istället ständig jakt på nöjdheten som inte riktigt infinner sig.
Kram
Kloka och läsvärda ord, än en gång Weronica!! Och Josef Frank, han har så rätt! Att blanda sånt som man gillar blir ju helt klart både succé och personligt!
Våga vara personlig borde stå högst på allas lista. : )