Det här var tiden innan jul, då snöromantikern i en fick hålla till godo med lite frost då och då. Vinterträdgården visar sig från sin vackrare sida. En samling vissnande löv från den kaukasiska förgätmigejen Jack med passande efternamnet Frost blir till en skimrande tavla när man tittar nära.
Hem kära hem
Gnistrande rosknopp och denna bitterljuva visa. Någon hjärtesorg har jag inte, men denna tid på året har jag nära till den vemodiga sidan av mig själv. Jag dras till julskildringar som har en viss svärta i sig. Allt är inte bjällerklang upphöjt i hundra och tindrande ögon hela tiden. Själv ger jag just nu mina ord till någon som inte vill lyssna. Själv går jag just nu på klädhögar för att försöka nå fram till någon som sällan vill ha mig där. Alla har vi vårt. Det får vi lov att minnas även i denna skimrande tid.
♡
Precis så. Du har en fantastisk förmåga att på pricken fånga sinnesstämningar och vardagshändelser i bild och med ord. Tack för att du delar med dig. Kram <3
Du fångar vemodet i vintern, julförväntan. Det finns alltid en annan sida av det hela och jag anar en ny epok i relationen till dina växande barn. En ny fas. Trevlig kväll / anncha
Oj vad dina sista ord gick rakt in i hjärtat på mig. Så välbehövligt. Jag kan definitivt relatera, med en trettonåring och en tweenieåttaåring i huset…
Tack för att du satte ord och gav distans till det ytliga.
Fortsatt trevlig vecka!
Känner med dig W…❤️
Kram!