I morgon börjar barnen skolan. Alla dagarna som låg där på ett pärlband är till ända. Jag är mamma till två tonåringar. Tiden rinner mellan mina fingrar som sand i ett glas. Jag försöker ta tillvara på allt som de ger mig. Jag har känslan av lånad tid. Som det är med barn som växer upp och blir mer och mer sina egna. Det har varit en sommar med meningsutbyten. Jag har fått lära mig nya ord, företeelser och att inte vara önskvärd. I dag går jag runt i trädgården. Många tankar. Stort och smått. Det är inget rosår alls i år tänker jag. Kylan under vårvintern gick hårt åt det mesta. Där det brukar vara frodiga buskar som aldrig sinar när det gäller blomsterprakt, är det tomt. Sedan tittar jag lite närmare. Lyfter undan några grenar. Och där, allra längst ner i det gröna ser jag en tapper Queen of Sweden som tittar fram. Jag blir så himla glad. Går vidare och plockar mig en bukett av det som ändå givits mig. Och så tänker jag på en kväll när hon till slut sade: – Kom. Och så viskade hon en hemlighet i mitt öra. Och då påmindes jag. Om att vissa saker är för alltid. Om att minnas att titta nära. Och att aldrig glömma att i de små stunderna finns det stora.
♡
Vad fint du skriver! Ja barnen blir stora…
<3Vackert.
Så innerligt. Jag vill lägga en varm hand på din arm, lätt och omtänksamt. Så väl jag förstår. Känner igen mig, kämpar och njuter. Innerligt 🙂
Kram
Så fint skrivet! <3 Mina är lite äldre och jag känner igen det där vemodet som kommer av deras frigörelse.
Så vackert skrivet. Tack för dessa rader.
Vad vackert skrivet Weronica. Tänkvärt och sant. Kramar till dig ❤️
Oj, så fint beskrivet – fällde en mammatår nu på morgonen.. Ska snart väcka mina barn från sommarlovssömnen, men känner mig en smula mer redo nu!
Å vad fint skrivet! Känner så väl igen mig… både kul att de blir stora, samtidigt känner man vemod över att det gått så fort. Kram!
Skrev en kommentar men den försvann.
Det är en omtumlande och stundtals ganska smärtsamt period du beskriver. Den där känslan av att inte vara nummer ett. Men håll ut, dom kommer tillbaka. Varm kram till dig!
Det är många känslor i en tonårsmammas liv och det är bara att åka med på färden och både acceptera att man inte alltid behövs men också njuta av de gånger man får sitta bredvid. Oerhört fint skrivet av dig. Sådana där ord som träffar rätt i hjärtat. Kram till dig.
Så fint och precist du skriver! Själv stod jag idag i en butik och fixade äldsta barnets allra första egna telefonabonnemang och fick lätt hjärtklappning när känslan av tiden obevekliga gång drog över mig.
Kram!
Vad fint skrivet! På pricken har du fångat och beskriver känslan som även jag känner.
Väldigt fint skrivet. Tonåren var ju en ganska eländig period som jag minns det själv. Men beter sig konstigt och man kan inte själv förklara. Men det kommer ju en tid sen när det värsta lagt sig då man är reko igen. Det är lite läskigt att få stå på andra sidan snart. Att vara den som inte fattar någonting. Jag tror att det viktigaste är som du säger att ta till vara på de fina stunderna i nuet och att lägga i minnesbanken. Att vara medveten om att det är en fas. Min mamma och jag pratar nästan varje dag och det är med lite sorg i hjärtat som hon bor 60 mil ifrån mig och vi inte kan träffas så ofta som jag skulle vilja.
Stort tack för allt fint ni skrivit till mina ord. I vanlig ordning – in i hösten med tro, hopp och kärlek.