För det mesta får man en smekmånad. Ni vet den där tiden när alla märkliga egenheter som sedan börjar skava lite, bara känns förtjusande. Min trädgårdsoskuld miste jag med det stora insektsangreppet på vår ligusterhäck. I dag var det dags för mitt kära växthus. Jag fick nästan två månader av den okomplicerade nyförälskelsen och för det är jag tacksam och glad. Ni vet de där citronträden som blev en slags symbol för mitt glashus. För några veckor sedan uttryckte mig så här poetiskt kring dem. “Att komma ut i växthuset när några citronblommor har vecklat ut sig och sprider sin doft. Det är lycka för mig”. I dag upptäckte jag ullöss på dem. Så var det med det. Jag har med åren lärt mig att det gröna ger och det tar. Jag hanterar numera naturens nycker med visst upphöjt lugn. Men visst känns det lite i den där filmen “Drömmen om ett växthus” som rullar här hemma, när det blir sanering istället för njutning. Så kan det också bli en ljuvlig sensommarhelg i september konstaterar jag med ett snett leende. Och för all del. Såpa doftar fint det med.
Blickarna börjar dras inåt igen, med förnyat intresse att plocka till stilleben, puffa kuddarna och sjunka ned i den sammetsfåtölj som vi köpte i våras. Det är onekligen en ny säsong på ingång.
♡
Trist med ullöss… gillar att du kan se något fint med såpan också!