Normala människor avslutades i går. I alla fall om man i likhet med mig slukade alla resterande sex avsnitten på en kväll. I dag sitter jag med en kvardröjande känsla av melankoli och stora tankar efter den känslomässiga turbulensen. Jag måste nog se om allt i lite makligare takt och begrunda. Det var länge sedan jag föll så hårt för en TV-serie. Den gripande berättelsen om Marianne och Connell kanske landar lite extra just i denna oroliga vår. Tidlös kvalitet i alla detaljer, skådespelare med kemi och styrkan att beröra. Har ni sett? Annars rekommenderar jag så klart. Den är förmodligen mest fördelaktig i mindre doser, men den självkontrollen hade uppenbarligen inte jag. I trädgården blommar de allra sista Kungsängsliljorna, medan de första syrenerna är på väg att slå ut. Vackra maj.
♡
Denna serie berörde mig mycket o stannar kvar i sinnet. Den tar upp svärta, beteenden o livssituationer som ofta inte visas på TV.
Tack för alltid inspirerande inlägg som ger både eftertanke, inspo och glädje.
Visst är det något speciellt med den? En alldeles egen känsla som adresserar många frågor om vad det är att vara människa. Tack för dina fina ord! Så glad jag blir!
Tack för tipset! Jag har sett alla avsnittet nu och stämmer in i hyllningskören. Fin serie!
Så roligt! Visst är den särdeles bra. Nu måste jag läsa boken också. Ösnkar dig en fin helg, Nilla!
Tack för tipset! Hade du inte skrivit om den hade jag missat den!
Vad kul, Eva! Visst är den bra!
Tack för tipset, den måste jag titta på. Finns mycket bra på SVT att kolla på.
Ja, tycker de har blivit bättre att lägga upp bra grejer och i lite snabbare takt. Just nu har vi fastnat för Vår stora kärlek – eller snitsigare på engelska Last Tango in Halifax