Denna vecka vankas det lite carpe diem, lite livskriser (fyrtio nästa år…) och mycket Joyce Carol Oates i min bokreflektion hos Yourlife. Förra veckan fick jag några mejl om önskemål kring mina boktankar. En sak var att skriva om en bok som betytt mycket. Det här är den senaste i den genren. Väl mött där!
Baaah vilket snyggt omslag!!!
Vill bara säga att året mellan 39 och 40 är det bästa hittills i mitt liv. Snart fyller jag 45! Du kommer att klara dig bra <3\r\nkram Carina
Lotta: Grafiskt enkelt fint ja.\n\nfinacarina: Det finns säkerligen hopp ja. Känner att man börjar tänka lite annorlunda. Har varit skraltig i kroppen hela hösten också. Man börjar väl bli typ snart fyrtio på olika plan 🙂 //W
Tack för en fin bokreflektion. Blir nyfiken på den boken. Läste häromdagen (äntligen!) ut Älskade Syster av Oates. Ops vilken grym, satirisk (hoppas jag!) bok med så himla mycket understundom obegriplig text så jag fick hoppa över långa stycken för att orka… Men fascinerande.\r\nJag är 46. Så här i efterhand förstår jag inte ens varför man \”bör/ska/borde\” ska krisa alls runt just 40. Däremot har jag \”krisat\” mer i samband med att barnen blivit äldre och går igenom vissa frigörande faser. Så hårt knutet till en själv, och hur man själv ska förhålla sig till att tex familjelivet förändras när barnen blir halvvuxna. En slags sorg det med. Kram Milla
Milla: Som sagt – jag krisar kontinuerligt och koncentrerat lite så där hela tiden i perioder 😉 Fyrtio har väl blivit det nya trettio kanske, då många tänker liknande tankar om livet kan tänkas. Sedan beror det ju helt på vilken fas man är i själv. För mig har det varit så att dessa tankar har kommit smygande. Har nog känt mig ganska ung och oövervinnerlig förut och inte riktigt haft respekt för tidens gång. Nu är det mer påtagligt tycker jag. Banalt såklart som sagt, men när man själv kommer dit så känns det omvälvande. Förstår att det blir annorlunda när barnen blir större. Man är så fast i småbarnslivet så det är svårt att se med distans. Men de blir ju stora de med. Kram
Vad fint du skriver om livet och visst är det så att man måste fånga dagen. Svårt, och ofta lätt att tappa bort bland vantar, hämtningar, aktiviteter och middagar. Jag har tur för mitt jobb påminner mig, ofta och ibland smärtsamt att livet är skört, vi måste vara rädda om varandra. Och att fylla fyrtio var som en lång av och till kris i ett år, fyrtio är en ful siffra…Men som sagt, det finns ju hopp och det är ju fantastiskt att fortfarande hitta nya intressen – trädgård, blogg, bara det!\nkram Malin
Hittade till tidningen Yourlife tack vare dej.\nVilka fantastiska recensioner du skriver.\n\nLänkar till dej om ditt tips om tidningen.\n\nHa en fin helg. // Lissen
Malin: Jag förstår att du påminns varendaste dag med ditt yrke. Jag är ju själv skraltig denna höst med evigt ont och inflammationer och två besök på akuten. Man tänker efter mera helt klart. Fyrtio känns väldigt – tja FYRTIO liksom 🙂 Men hoppet skall vi väl klamra oss fast vid! Kram W\n\nLissen: Tack! Så kul att du fann din väg till Yourlife! Fin helg till dig med. //W