Jodå, jag är en sådan där hopplös snöromantiker. Som tycker att allt blir så vackert när det är vitt. Det är föreställningen om den där sagovärlden. Som i Madickens Junibacken. Rent förnuftsmässigt ver jag att snön orsakar problem också och det är kanske inte de piskande snöstormarna som är de mysigaste. Stilla singlande flingor räcker gott för att den julsentimentala ådran skall kicka in för fullt hos mig.
Vi har i vanlig ordning enkla enriskransar från torget på dörrarna.
Vedhämtning.
Barnens små granar på innergården.
Det finns väl hopp i år. Om den där vita julen.
Hjärta snö.
Ja, nu har vi nog snö så det räcker över hela julen och faktiskt hela vintern tror jag 😉
Johanna: Ja, vi fick liksom allt på en gång 🙂 Trevligt nu till jul! Och med hopp om en White Christmas.
Decembersteroider eller nåt, Weronica? ;-)Helt makalösa julinlägg!! Vartenda ett.Krya på dig!Kram Lina
Ljuvliga vinterbilder!Och allt det där blåvita i tidigare inlägg… Mmm, så vackert!
Vackert!Håller med om att enkla enriskransar är vackra och juliga!
Snö. Ordet i sig klingar vackert tycker jag. Och nog kom den i rättan tid denna vinter. Då mörkret var som mörkast och svårt. För nog glittrar ögonen lite extra på människor man möter där mitt bland allt det vita. Glittrande ögon och rosiga kinder. Till och med här nere i Skåne.Fina vinterbilder du bjuder på Weronica. Ta hand om er.Kram Lotta
Lina: Tack snälla! Vad kul att du gillar! KramMrs b: Det är vykortsvackert ute just nu. Bäst att njuta av synen så länge det varar!Signerat Thea: Visst är de fina, de där stickiga enriskransarna :)Lotta: Precis som du skriver är det. Fina ord! Ta hand om dig med! Kram