Ibland blir det så påtagligt. Och man vill liksom kapsla in hela alltet som i en liten ask, för att ta fram andra dagar. När allt bara är i otakt. Det där klappande mammahjärtat. När barnen växer upp till fina personer. Som kommer till insikt. Som utvecklas. Som förmår att resonera om sig själva. Som säger massor med kloka saker på ett samtal i skolan. Visst blir man oändligt stolt – liksom upp till månen och tillbaka och upp igen. En helt vanlig tisdagskväll i slutet av september anno 2013. In i asken. Kom ihåg.
Hjärteask från Svenskt Tenn.
De stunderna är stora. Och plötsligt känns allt annat så litet och oviktigt. Och du, vilken underbar ask den där.
Som vanligt sätter du ord på det som bara du kan! Tack :)Jag stoppar också tisdagkvällen i asken, som blir alldeles varm av skratt genom locket, för att kunna njuta av när jag behöver.Bästa onsdagen till dig!
I det lilla bor det stora. Sannerligen.Barn är oslagbara! /Alex
Lina: Så sant. Allt klingar liksom av. Viktigast av det viktigaste.Frida: Tack snälla för fina ord! De stoppar jag i min bloggask :)Alex: Så är det. Dessa underbara barn och allt vi lär oss av dem. Tacksam över att få vara med på resan.