Mitten av januari. Inte hade jag hört om Blue Monday förut men i år blev det en nyhet att den tredje måndagen i januari är den deppigaste av dem alla. Vi är nog många som går runt lite extra hudlösa för tillfället med känslorna utanpå kroppen. Mörkret, virus som aldrig vill släppa taget och allt det grå. Det träffar rätt i mina januarikänslor i alla fall. Jag är sällan den som slår på stort med nyårslöften och tankar om nystart. Jag är mer i lag kokong som tänker att det kommer en annan tid. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter våren – tvärtom tacksam för den snö som fallit här hos mig. Det är dock alltid något speciellt att släppas ut från den ombonade julen till ett mer kargt efter. Det är samma med inredningen. Jag inser att min definition av en mer minimalistisk tid är något helt annat än den gängse normen, men lite så här blir det hos mig nu. Fler neutraler, mer grafiska möten – lite enklare och mer avskalat. Kvistar är viktiga denna tid. Årets första av körsbär står i Daggvasen. Så här är den som allra finast tycker jag. Och lökväxter. Min allra bästa tekanna denna vinter av en Malmökeramiker köpte jag vintage. Jag tycker så mycket om formen, handtaget och att den rymmer en och en halv liter te. Skulpturalt vacker i sig själv.
Små gröna utropstecken på rad.
Jo då, jag är väl medveten om att det egentligen inte alls är säsong för att köpa och frakta hem tropiska växter, men när det var halva priset och det stod en ensam fiolfikus fick den ändå följa med. Jag har haft en större variant tidigare, men den gick hädan till sällare marker efter lång och trogen tjänst. Det här är min första uppstammade. Det är alltid något speciellt med grönt som ser ut som små träd.
De flesta pelargonerna är ute i övervintringstältet i växthuset, men några Tomentosum har fått vara kvar på fönsterbrädan. De börjar bli rangliga och behöver omvårdnad och beskärning, men för nu får de vara klorofyllbärare och sträcka sig efter ljuset. Lite som att gå och köpa sig en solstol mitt i vintern och bära ut den till bilen med singlande snö på, efter tårar och samtal om det mörka i livet. Det där envisa hoppet ändå. Alltid.
♡
Weronika!
Jag har nog aldrig kommenterat, men din blogg har varit min favorit i så många år, dina bilder är alltid magiska och ditt sätt att skriva så mjukt och vackert.
Tack för att du inspirerar!
Till våren måste jag få tag i en tomentosum ?
Vilka fina ord, Julia och så roligt att du tog dig tid att skriva. Jag uppskattar det mycket. Ja, den här doftpelargonen är en riktig glädjespridare. När den väl börjar växa är det klorofyll hela vägen och så doftar den så gott om man tar på de mjuka bladen ?
Härliga bilder och fin text. Jag känner också av blue monday. Jag botar det med te drickning och badkarsbad. Med.v.h Åda
Tack! Ja, man får göra sitt bästa för att finna fina stunder – te och badkar låter som en bra kombo!
”…att släppas ut från den ombonade julen till ett mer kargt efter” – så väl beskrivet och så hög igenkänningsfaktor. Kan nog påstå att för mig är hela januari blue, vill inget annat än att förpuppa mig hemma. Det är svårt att komma upp på morgonen och iväg till jobbet…
Tack för att du förgyller en stund med din fina blogg.
En blå kram till dig
Tack för dina ord – vi får förenas i det blå och finna glimtar där vi kan. Med snön kom ljuset i alla fall – det vita ger energi på sitt sätt. Kram
“Det där envisa hoppet ändå. Alltid.”
Underbart formulerat. <3
Tack, Karin! Det kändes faktiskt som lite välkommen symbolik när jag fann en utestol till min vän där på loppisen och vi bar ut den i snöfallet. Banne mig – ljuset finns där någonstans!
Ljuvlig text. Njuter!
Tack för så fina ord!
Hej! Har ett likadant äpple som dej, vet du nåt om det?
Tyvärr inte. Loppisköp för att jag tyckte om färg och form – visst ät det fint!
Ja, älskar det! Och älskar din blogg, blir mjuk och rofylld varje gång, allting saktar liksom in om du förstår vad jag menar, på det allra positivaste sätt?
Tack för så fina ord, Lisa. Jag tar dem till mig med glädje!
Men om vi alla tar var sin solstol, så kan vi sitta och snörvla tillsammans i alla fall.
En himla fin tanke, Caroline – så gör vi!