Mitten av januari. Inte hade jag hört om Blue Monday förut men i år blev det en nyhet att den tredje måndagen i januari är den deppigaste av dem alla. Vi är nog många som går runt lite extra hudlösa för tillfället med känslorna utanpå kroppen. Mörkret, virus som aldrig vill släppa taget och allt det grå. Det träffar rätt i mina januarikänslor i alla fall. Jag är sällan den som slår på stort med nyårslöften och tankar om nystart. Jag är mer i lag kokong som tänker att det kommer en annan tid. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter våren – tvärtom tacksam för den snö som fallit här hos mig. Det är dock alltid något speciellt att släppas ut från den ombonade julen till ett mer kargt efter. Det är samma med inredningen. Jag inser att min definition av en mer minimalistisk tid är något helt annat än den gängse normen, men lite så här blir det hos mig nu. Fler neutraler, mer grafiska möten – lite enklare och mer avskalat. Kvistar är viktiga denna tid. Årets första av körsbär står i Daggvasen. Så här är den som allra finast tycker jag. Och lökväxter. Min allra bästa tekanna denna vinter av en Malmökeramiker köpte jag vintage. Jag tycker så mycket om formen, handtaget och att den rymmer en och en halv liter te. Skulpturalt vacker i sig själv.
Små gröna utropstecken på rad.
Jo då, jag är väl medveten om att det egentligen inte alls är säsong för att köpa och frakta hem tropiska växter, men när det var halva priset och det stod en ensam fiolfikus fick den ändå följa med. Jag har haft en större variant tidigare, men den gick hädan till sällare marker efter lång och trogen tjänst. Det här är min första uppstammade. Det är alltid något speciellt med grönt som ser ut som små träd.
De flesta pelargonerna är ute i övervintringstältet i växthuset, men några Tomentosum har fått vara kvar på fönsterbrädan. De börjar bli rangliga och behöver omvårdnad och beskärning, men för nu får de vara klorofyllbärare och sträcka sig efter ljuset. Lite som att gå och köpa sig en solstol mitt i vintern och bära ut den till bilen med singlande snö på, efter tårar och samtal om det mörka i livet. Det där envisa hoppet ändå. Alltid.
♡
