I morse läste jag Sofia Woods senaste inlägg som handlar om faran – utifrån WWF:s kunskap – i att snäckor är något som många vill ha i sitt hem. Jag har gått och tänkt på det sedan hela dagen. Många med mig är sedan länge förtjusta i snäckor som dekoration, inte minst med inspiration från Estrid Ericsons universum på Svenskt Tenn. Frågan aktualiserar tankar kring hur vi förhåller oss till äldre föremål och våra nutida värderingar. Jag har tidigare visat snäckan på bilden som sitter på en tennsockel och fick även då kritik för att det var en utrotningshotad art som var fel att visa. Kommer min snäcksamling – som uteslutande består av vintageköpta snäckor – att betraktas som en sorglig påminnelse om en naivitet kring att ta in naturen utan att tänka på vidare konsekvenser med ekosystem? Det väcker tankar, det gör det.
Jag kommer också att tänka på en diskussion som Frida på Trendenser hade för några år sedan kring att mörka träslag började komma som trend, vilket problematiserades utifrån ett miljöperspektiv. Här argumenterades det även för att man skall undvika äldre möbler, eftersom de kan skapa en efterfrågan på nyproducerat om man nu vill ha den stilen. Som den loppisräv som jag är, har jag lite svårt att säga att man inte skall ta tillvara på det som redan finns. Senast i går köpte jag en teak-spegel. Tänker man varvet runt är det sannolikt att man hanterade exotiska träslag på ett helt annat sätt på säg 1950-talet än i dag. Jag vidhåller nog ändå att det är bättre att använda det som redan finns, än att tänka nyproducerat. När man handlar vintage är äldre tiders värderingar och sätt att hantera saker alltid närvarande. Frågan är hur mycket vi skall lägga av vår tid på det redan producerade? Det är inte heller hugget i sten vad som anses comme il faut. Pälsar är väl ett konkret exempel i modet… Vi har väl även tagit bort det fina från exempelvis elfenben och riktiga djurhudar som skjutits på den Afrikanska savannen – även om det är antikviteter vi talar om. Jag tycker att frågan är intressant och högst relevant om man rör sig mycket bland äldre ting. Får du några tankar?
♡
Jag höll i en stor äkta snäcka i somras och frågade i affären om de verkligen fick säljas. Sedan gick jag tillbaka och googlade om snäckor och köpte självfallet inte snäckan efter att ha läst. Har blivit fundersam då så många bloggare skriver njutningsfullt om snäckor. Håller med dig att de som redan finns, t ex på loppis, borde vi kunna köpa men samtidigt är ju bloggare stora inspirationskällor. Ja, ordet influensers säger ju allt så då blir jag tveksam att exponera snäckor på sociala medier. Svårt!
Intressant! Jag har aldrig kommit i kontakt med nya snäckor på det sättet, utan bara köpt vintage. Det var mycket tal om koraller när de blev trendiga och faran för den känsliga miljön. Frågan är kanske vad som påverkar mest – att vi exponerar äldre snäckor eller att efterfrågan gör att vi ser många nyproducerade i olika material? Det är en komplex fråga – jag håller med. Det bästa vi kan göra är att hålla diskussionen levande och att fundera över våra val!
Hej!
Jag har tänkt mycket runt dessa saker och kommit fram till att min ståndpunkt är att vi inte borde undvika ex. mörkare träslag eller päls second hand. Jag köper nästan uteslutande allt på loppis eller auktion och jag kan tycka att det är bra att diskussionen finns, men synd att den rinner över på något som redan har satts i marknadens omlopp. Nyproduktion – absolut! – men där tycker jag att man alltid bör tänka tio gånger innan man handlar.
Jag köper ibland pälsar/jackor med pälsdetaljer begagnat och använder dem! För mig är det värdigare för både djur och miljö. Tänk hur många kappor som hänger på galge och aldrig blir sålda. Jag förstår såklart av etiska skäl om man väljer att avstå – men vi har mer än vad vi behöver och kappor i bra äldre kvalitet kan värma hela livet! Om vi använde allt som redan fanns skulle vi knappt behöva tillverka något nytt.
Så, jag säger heja återbruk och att nyttja hela tingets livslängd <3
Så klokt, Tina. Jag håller med dig! Jag har inte funderat klart kring alla pälsar som nästan skänks bort – de känns belastade med nutidens ögon. Men alternativet – att producera fuskpäls som ofta bygger på fossila konstmaterial är ju inte ett dugg bättre – snarare alldeles tvärtom! Ja, heja återbruk!
Vår tid är inte så annorlunda alla andra tider. Vi är också i viss mån historielösa. Glömska och bekväma, kanske till och med lite lata ibland.
Framförallt tycker jag att vi är lika enögda som någonsin, mer än någonsin. Vi fortsätter byta tapeter mer än vart tionde år, samtidigt som vi har moralpanik över att vintage-inspiration (med till exempel mörka träslag) skulle vara något annat än det numera slitna begreppet inspiration.
Bara för att jag har en ärvd byrå behöver ju inte du ha en exakt likadan – även om du tycker min bild på den är snygg och oemotståndlig. Du kan ju linoljemåla en spillskiva av spån mörk, och på så sätt få till en liknande effekt, som tillfredsställer både plånbok, öga och miljö. Bara för att ta ETT exempel på vad det innebär att låta sig inspireras.
Men vad är då min poäng, jo, att den så kallade nya debatten är lika gammal som den alltid har varit, och att vi fortsätter sila mygg och svälja kameler. Vi måste sluta konsumera utan eftertanke, det är det hela.
Och att köpa saker som redan använts i många år ÄR en hållbar tanke. En tanke som naturligtvis också omfattar snäckor med ansenlig ålder, de som med stor sannolikhet plockades hem av människor som inte bytte tapeter som de bytte underbyxor (som de sa) eller ansåg sig behöva en ny färg på köksluckorna efter fem år – eller oftare. Snäckorna i våra hem måste vara gamla, inte plockade igår, och tanken med att vi visar upp dem måste vara en påminnelse; att vi måste bli bättre på att bry oss om naturen än vad vi hade kunskap nog att vara just igår.
Men ändå, tänk på att miljökämparna alltid har funnits, de som visste för länge, länge sedan. Namn som Elin Wägner, Harry Martinson och Vilhelm Moberg är bara tre kända exempel. Värt att betänka.
Lyssna till ditt hjärta, låt det råda dig. Lägg örat mot rälsen och låt människorna som levde förut – och deras älskade ting – vägleda dig varsamt framåt.
Vi måste förstås nyproducera, men bara nödvändiga nyttosaker. Allt annat kan vi köpa vintage, second hand eller “tälja till på egen hand”, så att säga.
Nya kläder fortsätter att vara en stor bov i miljösammanhang, även om en hel del är på rätt väg. Det bästa vi kan göra är att vårda det vi redan har, tvätta plaggen fler gånger, låta dem leva längre och inte vara för fina i kanten och rädda för att våra tröjor får ett par noppor med tiden. Noppor är fint. Min man brukar säga att han klär i noppor. ;). Jag säger att fler borde inse att de klär i noppor.
Vet inte om jag tillförde något mer än mer förvirring, men kanske sådde jag ett frö till en ny, gammal, tanke här någonstans?
Tack för – det långa – ordet.
/helena
Vilken fin kommentar, Helena. Du uttrycker dig så poetiskt och vackert – det har jag saknat här! Tror att du har rätt i så mycket som du skriver. Jag kommer att lyfta frågan igen här och kanske får jag lov att citera dig då? Känner mig upplyft av dina ord – på flera olika plan. Stort tack för att du tog dig tid att skriva!
Jag tycker att det är kluvet och svårt. Vissa saker leder till icke-konsumtion. Mörka träslag och snäckor köper jag t ex varken gammalt eller nytt för att jag inte vet vilket ben jag ska stå på. Bäst att låta bli helt. Men som ett personligt exempel och något av ett misslyckande kan nämnas att jag har en ärvd päls (tredje generationen i vår familj) som jag nöjd och stolt använde varje vinter fram till ett par år sedan. Sen började jag skämmas och låter den hänga kvar i garderoben. Nu svämar flöden över av fuskpälsar i alla prisklasser och med olika produktionsformer. Jag blir förförd, men har inte blivit så galen (än) att jag går och köper mig en ny fusk-version av det jag redan har hemma..
Egentligen tycker jag att det som redan producerats en gång bör brukas, men det är inte alltid lätt att stå rakryggad i dessa opinionsstarka tider.
Kloka tankar, Johanna. Och visst borde vi väl vara starka nog att stå på oss, men det är inte alltid lätt – jag vet. Frågan är nu om snäckorna kommer att plockas bort från stilleben och annat på sociala media? Blir det skamvrå istället för att höjas som något av det finaste? Ibland tror jag att vi silar mygg och sväljer kameler som Helena så klokt skriver om ovan. Det är så mycket lättare att fokusera på frågor som i det stora hela kanske inte spelar så stor roll, än att tänka abstrakta strukturer. Det är lättare att plocka bort sina snäckor än kanske… Tack för tankar! Jag fortsätter att skriva och dra i dessa trådar.
Klok och viktig diskussion som pågår i kommentarsfältet här! Tar till mig och tänker…